Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tant Fridas minnesblad. (forts. fr. sid. 224.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt roligt att sedan tala litet om dig sjelf och
din framtid – ombyte förnöjer.»
*
»Se så,» sade tant, sedan middagen och kaffet var
förbi, »nu skola vi som hastigast titta på det sista
minnesbladet, ty vi vilja hafva aftonen ledig, emedan
jag då väntar Hildemanns, våra gemensamma vänner;
jag tänker du har ingenting emot att träffa Lina,
som du på flera dagar ej sett, hon är i dag återkommen
från landet.»
Jag blef alldeles förtjust åt tants nyhet, ty Lina
var en jemnårig, min skolkamrat och bästa vän.
»Den der stjernan», yttrade tant, pekande på en
sådan, sammansatt af fint gredelinrutigt tyg med
grön medelpunkt, »bevarar historien om en ryslig
inbrottshistoria. – Är du rädd?»
»Nej, bevars tant, jag är modig som ett lejon,
undantagandes i skymningen. Men ännu hafva
vi full dager – jag är således blott öra.»
»Jo, ser du barn, det var så att jag hade en gång
kondition i ett kostligt hus. Det var nämligen
hos en f. d. apotekare, som, ofantligt rik och
mycket till åren, sålt sitt apotek och köpt sig ett
vackert, fast ensligt, landtställe, der han hade hos
sig sina trenne brorsdöttrar, en vuxen flicka
om 18 år och tvänne mindre, dem jag hade under
min ledning. De stackars flickorna hade icke
roligt, ty farbrodern var ytterligt snål och gnatig
och hans gamla kusin, som förestod huset, mamsell
Pella Knopp, icke mycket bättre. Oaktadt flickorna
efter sin far hade en icke obetydlig förmögenhet,
fingo de icke använda ens hälften af sina räntor
och hörde från morgon till qväll aldrig rosas mer än
en dygd: sparsamheten.
Apotekaren älskade högre än sitt lif penningen.
Manisell Knopp hatade värre än döden allt
hvad männer hette (efter hvad hon sjelf
försäkrade). För öfrigt gnabbades de båda
kusinerna beständigt och deras ömsesidiga valspråk
var att »slägten är värst».
Men apotekaren ville ändå ej vara af med Pella
Knopp emedan, som han vresigt förklarade, »hon ändå
förstörde mindre än andra vanliga misshushållerskor»,
och Pella stannade qvar derför att »kusin Mante
hade ändå en aktningsvärd sida, han hade haft den
klokskapen att förblifva ogift.»
Men med allt detta gnabb och väsen, tror jag ändå att
de båda gamla i grunden höllo af och satte värde på
hvarandra.
Apotekaren hade en brorson, en ung lefnadsglad
sjökapten, kusin till flickorna och förälskad i den
äldsta, Nanna, som af hjertat besvarade hans böjelse.
»Blif apotekare, så skall du få flickan!» var farbror
Mantes evinnerliga svar på älskarens alla böner i
den vägen.
»Jag gifver aldrig mitt bifall, så länge jag kan
hålla ett pekfinger i luften,» fräste Pella Knopp,
»men Gudbevars! unga herrn ämnar kanske enlevera sin
sköna och hafva henne med sig som ett ogudaktigt
sjörå bland både kineser och andra hottentotter;
sådant har man sett förr!»
»Åh, se så, lilla moster Pella», skrattade den glade
sjömannen och ville omfamna den gamla damen.
»Kom icke din hand vid mig, näsvisa pojke, du vet
jag tål icke sådant hafs! För resten, om du än blef
apotekare femton gånger, inverkar icke det på mig. Jag
säger i alla fall att giftermål är en galenskap och
männerna ett syndastraff.»
»Men jag säger som jag har sagt,» vidhöll gubben,
»blif apotekare, och hon är din!»
»Jag blifva apotekare, jag, en hafvets friborne son –
aldrig! jag skulle sitta inkilad mellan häftplåster,
pillerburkar och senapsdegar, tillreda salvor och
ömsa vatten på blodiglar – nej jag tackar! jag skulle
dö inom 8 dagar, och jag har icke lust att blifva
sjelfmördare.»
»Sådan är kärleken!» hånlog mamsell Knopp och
kastade en triumferande blick på Nannas bleka kind
och tårfyllda ögon.
»Jag tycker du kan resa din väg»,
uppmanade hon den unge sjökaptenen, »nu sedan du vet
besked.»
»Gästfriheten är så fängslande,» log denne, »hur kan
moster begära något sådant?»
»Du får henne aldrig,» retades Pella Knopp, knöt
ullsjalen om sin magra figur och försvann i köksdörren.
Så stodo sakerna. Nanna och höstregnet gräto i kapp,
gubben brummade och sjelfva älskaren såg till slut
nedslagen ut.
Det var en mörk, stormig höstafton. Vi
suto alla omkring ett rundt bord i salen, då en häftig
stormil skakade byggningen och kom oss litet hvar –
sjökaptenen undantagen – att rysa. »Det här är en
riktig spökqväll» menade den äldsta af mina elever.
»Åh, för spöken fruktar jag icke,» afbröt Nanna, »men
hvad jag deremot mycket fruktar är tjufvar ... tänk
om någon bröte sig in!»
»Ja», inföll mamsell Knopp försmädligt, »om så vore,
så vore det rätt åt kusin Mante. Jag har hundra
gånger sagt att han skulle bestå sig en nattvakt
... besinna, så aflägset som detta ligger.»
»En nattvakt, puttrade gubben; nu tyckte kusin
Minerva att hon hittade det! en sådan der figur
kunde man icke gifva mindre än 24 skilling för det
han satt i någon buske och sof. I tre och tretio
år, som den förra ägaren hade detta ställe, hördes
aldrig af något inbrott, och nu har jag bott här
i 7 år lika lugnt som han; tänk om jag alla dessa
åren skulle betalt ut 24 skilling för hvarje natt,
hvad tror kusin Minerva det skulle gått till?
»Det rör mig icke», svarade mamsell Knopp icke utan
värdighet, »och för min del har jag ingenting att
låta stjäla bort, men hvad kusin sjelf beträffar,
säger jag bara att »krukan går så länge ...»
»Inga ordspråk, om jag får be’! min själ sitter icke
kusin och rifver upp en olycka, om hon håller på så
der.»
Apotekaren var mycket skrockfull, och om han trodde
på något ordspråk, var det på det att »när man talar
om trollen, äro de i förstugan.»
Den unge kaptenen förde med sin vanliga glädtighet
samtalet på andra ämnen och snart mindes vi icke
mer att vi talat om tjufvar och spöken, åtminstone
trodde jag så, men jag märkte att jag bedrog mig,
ty när jag tog godnatt af mamsell Knopp, yttrade hon
helt mal à propos sakta till mig: ja, ja! Mante är
envis, han, och låtsar sig vara en hjelte, men om
ingen annan vet det, så vet jag, att han är en hare,
och kanske han en gång för sent får sanna det gamla
ordspråket att »snålheten bedrar visheten.»
Den natten förgick i lugn och ro och äfven ett par
derpå följande. Men så kom en torsdagsafton med mörker
och dimma. Drängen var rest till staden och kaptenen
således vårt enda manliga skydd, ty apotekaren,
gammal och rädd, kunde man ej räkna.
Sinnesstämningen var dyster, synnerligast å ungdomens
sida, ty deras enda glädje, den unge kaptenen, hade,
förtretad öfver ett ytterligare afslag, beslutat sig
för att, oaktadt
den beprisade gästfriheten, lemna huset redan om
tvänne dagar.
Det togs tidigt godnatt och jag begaf mig med mina
båda elever upp på vårt gafvelrum. ett stort trefligt rum, med
vinden i all sin rysliga ödslighet utanför. Ifrån vinden vette
ett fönster ut åt trädgården. De gamla, äfvensom kaptenen
hade sina sofrum på nedra botten.
Vid midnattstid väcktes jag af ett besynnerligt buller,
det lät som om en fil arbetat på de jerngaller,
hvilka skyddade vindsfönstret ut åt trädgården. Jag
lyssnade en stund – beständigt samma ljud. »Hör
mamsell Frida något», hviskade i detsamma en darrande
stämma; det var en af mina elever, som vaknat, och som
nu, då jag bejakade frågan, hastigt väckte den andra.
Det är tjufvar, tänkte jag, som ämna begagna denna
väg, då de ej kunnat förmå något mot innanluckorna
i bottenvåningen. Nu gäller att tyst och
hastigt förfoga sig ned och väcka dem dernere,
och sedan fånga tjufvarne genom att då de väl
kommit inom fönstret, borttaga den stege de
begagnat och tillsluta dörrarne till vindstrappan.
Under tiden kunde jag hinna att springa till ett par
af torparne och anlita deras bistånd; mitt mod
skulle blifva vida berömdt och de vådliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0258.html
