- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
259

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon - Ett par vinkar till unga damer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beklädde Ansgarius med det erkebiskopliga pallium
och utnämde honom till den Heliga Stolens Legat
hos Danskar och Svenskar, derjemte med kyrkans bann
hotande en och hvar, som på något sätt motarbetade
eller upphäfde det, som i denna sak blifvit vidtaget
af kejsaren och den Apostoliska Stolen. Nu återvände
Ansgarius till sitt värf med fördubblad ifver. På
Turholt upprättade han en skola för friköpta gossar,
som skulle undervisas till kyrkans tjenst, och till
biskop i Birka utnämde han Gautbert, en frände till
erkebiskop Ebbo i Rheims, hvilken vid invigningen
till sitt embete erhöll det apostoliska namnet
Simon. Denne, Sveriges förste biskop, mottogs i
Birka med stor ära och mycken välvilja af konungen
och alla de kristna, fick tillstånd att offentligen
predika, uppbyggde en kyrka och arbetade en tid
med framgång. Men under ett af hedningarne i Birka
anstäldt upplopp blef Vitard, Gautberts frände
och kapellan, nedhuggen, medan Gautbert sjelf och
hans öfriga följeslagare kastades i fängelse, och
förvisades ur landet. Sannolikt hade denna förföljelse
sin grund i ovist nit på de kristna lärarnes sida;
men den blef icke ett enstaka stående bekymmer för
Ansgarius. Vid samma tid kom nämligen en vikingaflotta
uppför Elbe till Hamburg med sådan hast, att inga
anstalter till stadens försvar kunde vidtagas; staden
plundrades, den af Ansgarius uppförda herrliga kyrkan
nedbrändes, tillika med den boksamling han med mycken
möda samlat och till en del fått till skänks af
kejsaren; stadens invånare skingrades åt alla håll,
och Ansgarius undkom sjelf med yttersta nöd.
Men nu var hans beskyddare, kejsar Ludvig den
Fromme, också död, och hans son Carl den Skallige,
konung i Vest-Franken och Flandern, indrog Turholt,
emedan Hamburgska stiftet icke låg i hans rike,
och gaf det till en grefve Regimar, hvilken upphäfde
den af Ansgarius stiftade skolan. Alla den ädle
mannens förhoppningar syntes sålunda hafva
uppgått i rök; men han bar allt med tålamod och
förtviflade ändock icke. Från Bremen, dit han
tagit sin tillflykt, förvisad af biskopen derstädes,
Leuderic, erhöll han af en from qvinna, Ikia,
till skänks godset Ramsloe i stiftet Verden,
få mil från Hamburg, och uppförde der ett kloster,
der han åter samlade omkring sig dem, som med
honom uthärdat under de vidriga skiftena.
I Ramsloe fortfor han att, som förut, sköta
sitt kall, besökte sin öfvergifna församling i
Hamburg och uppmuntrade de kristna, till dess
ändtligen bättre tider dagades för honom.
Konung Carl den Skalliges broder, Ludvig den
Tyske, antog sig ändtligen det Hamburgska stiftet
och förskaffade Ansgarius till ersättning för det
indragna Turholt stiftet Bremen, som blifvit ledigt
genom Leuderics död, och oaktadt mycket motstånd
från erkebiskopen i Köln, under hvilket stift Bremen
lydde, blefvo slutligen genom en bulla af Nicolaus
I, utfärdad den 31 Maj 858, stiften Bremen
och Hamburg förenade till ett erkestift, hvars
erkebiskop skulle tillika vara öfverherde i Danmark
och Sverige samt påfvens legat i dessa länder.

(Forts.)

*


Ett par vinkar till unga damer.



En ung dam, som bland medlemmar af sitt eget kön
vill förvärfva sig väninnor och bland männen beundrare,
får icke ensamt lita på makten af sina behag. Hon
måste genom allehanda tillåtna konstgrepp upphöja de
företräden hon äger, taga alla de fördelar toaletten
erbjuder i betraktande, samt i sitt sätt inlägga
allt det behag, hon kan åstadkomma, i synnerhet om
ungdomen börjar försvinna. Visar icke erfarenheten,
att just de berömdaste skönheter antingen alls icke
gifta sig eller också att hela verlden förvånar
sig öfver, att de dragit en så underordnad vinst i
äktenskapslotteriet, medan sådana, hvilka stå blott
en grad öfver fulhet, men ägde ett ljust förstånd och
behagligt sätt, utan att vara förmögna, dock gjorde
ganska anständiga partier.

Häraf kan man finna, att garantien för framgången
mindre ligger i de naturgåfvor, hvarmed vi utan vår
förskyllan eller värdighet äro utrustade, än i det
sätt, på hvilket vi förstå att draga nytta af dessa
gåfvor.

Ännu svårare än att eröfra ett hjerta är problemet
att under den rådande vankelmodiga sinnesstämningen
i vår tid fängsla detsamma vid oss, städse hålla
intresset vaket och utöfva ett sådant inflytande på
vår omgifning, att densamma icke förspörjer ledsnad i
vårt sällskap. Härvidlag kunna yttre medel visserligen
ingenting göra till saken, ty om vi än genom behaglig
snitt i vår klädsel, harmoni i färgerna, användande
af blommor, parfymer och en smakfull koaffyr verka
på sinnena eller genom vår milda röst smickra örat,
så skola menniskorna dock snart vänja sig vid
allt detta, om vi icke uppbjuda bättre och ädlare
hjelpkällor. Framför allt måste vi för den skull
skärpa vår blick för svagheterna hos de menniskor, med
hvilka vi umgås, vi måste bedöma dem med undseende och
tåligt höra på dem, utan att på något sätt låta märka,
att det är en uppoffring; vi måste höra mer än tala
och icke uttråka dem med tillrättavisningar eller goda
råd, rörande saker, som hade kunnat undvikas – om man
varit klok nog dertill. "Att tala är silfver, men tiga
är guld!" Isynnerhet böra yngre personer afhålla
sig ifrån att tala för mycket och icke oupphörligt
tränga sitt egna jag i förgrunden. Man skall då må
hända säga, att en sådan person icke just hör till
de intelligentaste, men just derför skall man tycka
så mycket mer om den, då fruktan att öfverstrålas
eller ställas i skuggan här icke kommer i fråga.

Intygar också icke dagliga erfarenheten sanningen
af vårt påstående? – Hafva icke de, som med oändlig
pretention för sig taga egenskapen »qvick» i anspråk,
färre vänner och beundrare än de, hvilka äro rättfram
och enkla af sig, beredvilligt ingå på andras idéer,
ignorera eller bemantla en liten dumhet, hjelpa ur
allehanda små förlägenheter och icke stöta sig öfver
ett obetydligt försummande eller såra »skapelsens
herrar» genom infall, dem de icke kunna eller af
artighet icke vilja besvara.

Ingenting tröttar mer än det eviga monotona talandet
af en person, till och med om rätt intressanta saker
äro bringade å bane. Men å andra sidan skall ingenting
mera förtjusa en dylik person, än när tillgång
är på en uppmärksam åhörare, hvilken hjeltemodigt
undertrycker alla frestelser att gäspa, blott då och
då kastar en intresserad blick på den talande eller
låter ett beundrande ord undfalla sig, när denne,
man eller qvinna, gör en paus, för att hämta andan.

Dock, nu kommer det egentliga. Har man genom
sjelfförsakelse förvärfvat sig denna persons
ynnest och har man lärt känna dess smak, då kan man
framträda ur sin passiva roll och just genom dess
svagheter utöfva ett lämpligt inflytande på densamma.

Må man emellertid noga taga sig tillvara för att
låta märka den ringaste triumf, isynnerhet gent emot
ett decideradt lynne; man undvike dispyter, gifve
näring åt de små svagheterna och fröjde sig åt de
goda egenskaperna.

Naturligtvis skall hvarje ung dam af förstånd och
känsla veta, huru långt hon kan gå, och med blott
någon hjertegodhet skall hon aldrig förolämpa eller
såra, ej heller uppoffra sin bättre öfvertygelse, utan
alltid röra sig inom gränserna för det anständiga och
skickliga samt för de goda egenskapernas skull icke
blottställa små svagheter hos andra; men isynnerhet
tage hon exempel af de goda samt läre sig af dem,
hvilka på det mest lyckade sätt representera
hjelplöshet och falskhet, huru man icke skall vara.

På samma sätt är det i det egna hemmet; den unga frun
måste lika väl der öfvervaka sig, som hon förr gjorde
det hos andra. Hon får icke uteslutande hängifva sig
åt sina böjelser, såsom ständig lektyr, pianospel,
målning eller det ljufva ingenting-görat, utan måste
åt sin man egna all den uppmärksamhet, han har rätt
att fordra. Hon måste sörja för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free