Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öknens monark - Skogs-Institutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det så länge blifver oafgjordt, hvilket som
slutligen skall blifva hennes älskare, lockar då till
sig ett äldre, starkare lejon, som gör rent hus bland
de yngre, dödar det ena med ett bett, krossar ett
ben på det andra och jagar det tredje på flykten,
kanske med förlust af ett öga. Derefter utsträcker
sig segraren ödmjukt hos lejoninnan, som såsom första
panten af sin kärlek med smekande blickar slickar de
sår som det erhållit i striden för henne. Ofta slutas
denna strid mycket sorgligare, utan att lejoninnan
bryr sig särdeles mycket derom. En Arab gick en
gång en ljus månskensnatt på hjortjagt och hade för
detta ändamål bestigit ett högt träd tätt vid en
glesning i skogen. Emot midnatt kommo en lejoninna
och ett gammalt lejon gående; den första lade sig
ned under ett träd, men det sednare blef stående och
lyssnade. Snart förnams från fjerran ett rytande, som
lejonet besvarade så högt, att jägaren i trädet lät
sitt gevär falla. Snart uppkom ett vexelrytande mellan
det lejon som först hade låtit höra sig i fjerran,
och hvilket kom allt närmare, och lejoninnan, under
det att den sednares ledsagare rasande sprang fram
och tillbaka, piskande marken med svansen, som ville
det säga: välan, det må bara komma, det skall få se
huru jag emottager det. Detta hade fortfarit en
timmas tid, då ett stort svart lejon visade sig vid
ingången till glesningen. Lejoninnan ville springa
det till mötes, men hennes ledsagare förekom henne,
störtade löst på rivalen och båda bibringade sig nu i
rasande men oafgjord kamp förfärliga sår med tänder
och tassar. Under tiden hade lejoninnan lagt sig på
buken för att se på, och så länge som kampen varade,
gaf hon medelst viftande tillkänna, huru mycket det
smickrade hennes fåfänga, att två sådana lejon för
hennes skull söndersleto hvarandra. Slutligen sjönko
båda kämparne döda ned och nu gick hon långsamt och
försigtigt till dem, för att lukta
på dem, derefter vandrade hon stolt derifrån, utan
att bevärdiga de fallne med en blick. Tvärtemot
denna lejoninnans hjertlöshet visar lejonet emot sin
valda följeslagarinna en kärlek och uppmärksamhet som
vore värd en bättre lott. Vid uppbrott ur lägret går
lejoninnan alltid förut; men kommer paret i närheten
af en hjord, der det gäller att göra något byte, så
utsträcker sig lejoninnan i all maklighet, under det
att lejonet smyger sig fram för att göra angreppet
och derefter bringa sitt byte till henne. Det ser
nu med stort välbehag på, huru hon låter det smaka
sig, under det att det vaksamt sörjer derför, att
ingenting stör eller oroar henne. Först då när hon
har mättat sig, tänker det på att tillfredsställa sin
hunger. Parningen af djurens konung äger vanligen
rum emot slutet af Januari och i följande December
kastar en lejoninna två, högst sällan tre ungar,
som hon efter de tre första månadernas förlopp matar
med fårkött, som hon delat i små bitar. Äro ungarne
fyra à fem månader gamla så följer modern dem till
skogens rand, dit fadern bringar dem föda; ifrån
sjette månaden gå de redan med på jagt och ifrån
den tiden börjar en svår tid för grannhjordarne,
ty lejonfamiljen dödar ej endast för att mätta sig
af bytet, utan dödar för att lära. Efter det
tredje årets förlopp lemna de unga lejonen föräldrarne
och hushålla på egen hand. Araberna i Algier
åtskilja tre slags lejon, det svarta, det rödgula
och det gråa. Det första, som har samma färg som de
mörkbruna hästarne med svartaktig man, är mindre än de
andra, men starkare och vildare. Dess kropp är ifrån
nästippen till svansroten 5 alnar lång och väger 550
à 600 skålpund. Under det att de båda andra slagen
ströfva omkring, föredrager det svarta en varaktig
vistelseort, der det ofta förblifver i tretio år,
det vill säga hela sin lefnad, hvilken beräknas till
emellan tretio och fyratio år.
 |
| Skogsinstitutet i Stockholm. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
