Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sondottern. Af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sondottern.
Af Marie Sophie Schwartz.
Huset No 91 Regeringsgatan är ej någon af hufvudstadens
elegantare bostäder. Närmast gatan visa sig gaflarne
af ett par eländiga trähus, och öppnar
man porten så möta några branta trappsteg, innan
man kommer upp på den lilla gården. På högra sidan
ofvanför trähuset ligger ett något större af sten,
ehuru ej heller det skiljer sig från de båda öfriga
genom någon prydlighet.
Det var hit, som på hösten 18– en ung och vacker
enka, Agnes Stielert, inflyttade. Hennes möbler och
öfriga husgeråd vittnade om ett visst välstånd och
stämde föga öfverens med den dåliga bostaden. Hon
bar sorgdrägt efter sin man och hade med sig ett
spädt barn och en gammal tjenarinna.
En månad efter flyttningen satt Agnes en afton vid
det låga fönstret i rummet åt gatan. En sorglig syn,
mötte hennes ögon: en enkel likkista bars ut från
gården och derefter följde en ung man samt presten
och klockaren.
– Lovisa! Lovisa! ropade den unga frun förskräckt,
har någon af grannarne dött?
– Ja, skrifvarens unga hustru, svarade
tjenarinnan från det yttre rummet. De föra henne
till grafven just nu.
– Det är ju alldeles förskräckligt, att
menniskorna alltid skola dö der jag bor, utbrast
Agnes gråtande; hvart jag än tager vägen blir jag
förföljd af lik och likkistor. Jag dör bestämdt
sjelf en vacker dag. Mina olyckor skola taga
lifvet af mig; att bära dem alla, fordras större
krafter än mina.
Hon kastade sig framstupa i soffan och började gråta
alldeles som ett okynnigt barn.
– Hvad är det nu för väsen igen, utlät sig gamla
Lovisa och kom in. Du är bra svår, min kära
Agnes, tillade hon, och tråkar bestämdt ut mig –
mig din egen moster, som uppfostrat dig och
gjort sig till din tjenarinna, för att kunna
gagna dig, som sörjer för alla dina
behof och delar med dig sina små sparpenningar.
– Om du fortfar såsom du regerat, allt sedan
vi flyttat hit, så tager jag min hand ifrån dig,
och du får sitta här ensam med din unge. Då blefve
bekymmerna verkliga, skulle jag tro. – Du har för
öfrigt icke någon att anklaga, utan du får nu
bara äta upp den soppa du sjelf kokat. Hvarföre
gifte du dig också med den der löjtnantspojken? Jag
sade dig på förhand att det aldrig skulle
blifva bra, eftersom fadern alldeles icke
ville hafva en vaktmästaredotter till sonhustru.
Huru mycket bättre hade det icke varit, om
du lydt mitt råd och tagit den rika skräddaren. Du
hade då sutit i eget hus nu och mått som en
prinsessa i en bagarebod. Jag bad dig stanna
hos dina likar och icke sträfva att komma högre;
men du lyssnade icke till mina ord. Vinsten af
ditt äktenskap var den, att fadern icke ville
höra talas om sin son, sedan han till honom utbetalt
hans möderne. Detta räckte jemt och nätt under
edert fyra års äktenskap; så dog din man, och
de här möblerna är allt hvad du har efter honom.
Såsom svar på brefvet till din svärfader erhöll du
tvåhundra riksdaler kontant och den förklaringen,
att det var allt hvad han tänkte göra för den,
som tagit ifrån honom hans sons tillgifvenhet och
lockat ynglingen till ett olyckligt äktenskap. –
Den gamle herrn hade rätt; du var en dålig hustru; din
man var allt utom lycklig, och utan din ihärdighet
hade han aldrig gift sig vid tjugoett års ålder.
Den stackarn sörjde sig också lungsot på halsen.
– Lovisa, vill du taga lifvet af mig? skrek
Agnes och vred händerna.
– Nej, men jag vill en gång för alla låta dig höra
sanningen och få ett slut på klagolåten,
utbrast Lovisa häftigt. Och nu tiger du bara, eller
ock går det aldrig väl.
Agnes upphörde genast att gråta.
Lovisa återtog efter en stund:
– Jag har, dig ovetande, skrifvit till din svärfader och
i egenskap af trotjenarinna bedt honom taga vård om sin sons
dotter. Jag gjorde det då jag fick höra att hans enda dotter
plötsligen aflidit. Gubben står nu ensam, utan hustru och barn,
och bör vara stämd till medlidande. Att bedja honom göra
något för dig var ej lönt; men det kan väl hända, att han
för barnets skull förlåter modern. Vårda derför flickan bättre
än du hittills gjort; hon är den enda, som kan förhjelpa dig
till den gamles bevågenhet.
En knackning på dörren afbröt. Det var postbudet med
ett bref.
Lovisa vände det på alla kanter och gick derefter in till
systerdottern, sägande:
– Här ha vi svar från svärfar. Hon bröt förseglingen,
ehuru adressen var till Agnes. Med hög röst läste Lovisa:
»Johan Stielert skall sjelf komma och se sin sondotter.
Göteborg d. 20 November 18–.»
– Han är då icke särdeles mångordig, den gode mannen,
utlät sig Lovisa och stoppade brefvet i fickan. – Låt nu
se, min kära Agnes, att du en gång i lifvet bär dig förståndigt
åt. I min egenskap af flickans sköterska vill jag vaka
öfver, att du icke begår några dumheter. Ställ dig ödmjuk
och undergifven inför din mans far. Den här boningen är
tillräckligt dålig för att väcka hans deltagande, och du bör
tacka mig, som valde den och icke någon bättre.
Agnes slog armarne om mosterns hals och utropade:
– Blir jag åter rik, skall du komma att må som perla
i guld.
*
Några dagar derefter stannade ett vackert ekipage
utanför porten. En äldre herre steg derutur. Han
mönstrade med ögonen de tarfliga boningshusen, innan
han gick att öppna porten. Som han skulle träda in,
mötte honom en svartklädd karl, som bar en liten
likkista under armen. En ung och blek man var hela
liktåget.
Den äldre herrn drog sig åt sidan, och lät dem
passera. Hans uppmärksamhet fästades vid den unge
mannen. Det var ett vackert ansigte, men bittra sorger
och pröfningar hade derpå tryckt sin stämpel.
När ingången åter blef fri, gick den främmande in på
gården och träffade der en gammal qvinna.
– Bor fru Stielert här? frågade han.
– Ja, der, svarade den tillfrågade och pekade på
kojan till höger.
– Hvems barn var det, som skulle begrafvas?
sporde han vidare.
– Den fattige skrifvarens, upplyste qvinnan: För ej
länge sedan begrofs modern. Gud ske lof, att
de äro borta; mannen är ung och så utfattig,
att det är stor synd om den stackaren.
– Att förlora hustru och barn på en gång, mumlade
herrn, och gick att bulta på Agnes Stielerts dörr.
*
Följande morgon lemnade Agnes med sin lilla dotter
och Lovisa den torftiga boningen och flyttade till
samma hotell, der fru Stielerts svärfader bodde under
sitt vistande i hufvudstaden.
Samma dag, då hon och grosshandlaren höllo på att
sluta sin middag, knackade någon på dörren. Uppassaren
skyndade att öppna. En ung man i luggslitna kläder
anhöll att få tala vid grosshandlar Stielert.
I detsamma reste sig den efterfrågade från bordet
och tillsade att den som sökte honom fick komma in.
– Agnes kan gå in till sig så länge, utlät sig
grosshandlaren till sin sonhustru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0266.html
