Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sondottern. Af Marie Sophie Schwartz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Agnes kastade i förbifarten en blick på
främlingen. Hennes kinder purprades. Hon påskyndade
sina steg, för att komma ur rummet
Grosshandlaren skötte om sina tänder med en
guldtandpetare och betraktade med uppmärksamhet
mannen han hade framför sig. Ansigtet föreföll honom
bekant, och han erinrade sig nu, att han sett det
den föregående dagen. Det var fadern till det barn,
man då bar till grafven. Den fattige skrifvaren kom
troligen för att tigga.
Ehuru en afsvuren fiende till tiggare – och huru
många rike män äro ej det? – kände grosshandlaren
sig likväl böjd att denna gång hjelpa, till den grad
behagade honom den främmandes ansigte.
– Hvad önskar ni af mig? utlät sig grosshandlaren.
– Anställning på herr grosshandlarens kontor,
om det vore möjligt, blef svaret.
– För närvarande finnes ingen ledig och för öfrigt
dertill fordras rekommendationer. Eger ni några?
Hvad är edert namn och hvar har ni haft plats här?
– Mitt namn är Erik Lagerblom. Jag har, sedan
jag såsom student gifte mig, icke haft något annat
än renskrifning att försörja mig med. De enda
rekommendationer jag kan åberopa äro deras,
åt hvilka jag skrifvit och herr grosshandlarens
sonhustru. Hon har bott i samma gård som jag
och bör kunna intyga, att jag fört ett arbetsamt
och ordentligt lif. Jag är kunnig i språk och har
nödiga insigter i bokhålleri. Med huru ringa
lön som helst är jag nöjd; jag har ansträngt alla
mina krafter att erhålla en befattning som gaf
mig ett nödtorftigt uppehälle, men utan relationer
hafva mina bemödanden varit förgäfves.
– Och nu vänder ni er till mig i hopp att lyckas?
– Icke just det; jag har endast vågat ett nytt försök.
Grosshandlaren betraktade honom en stund
tigande och sade derefter:
– Sitt ned, jag skall tala med min sonhustru.
Stielert aflägsnade sig.
Några ögonblick förflöto, hvarefter han återkom.
– Ehuru jag ej egentligen behöfver er, skall ni
det oaktadt få komma på mitt kontor; ty, efter
hvad min sonhustru sagt mig, är ni i stor nöd.
Jag gör således en god gerning, och hvem vet,
den kan blifva er lycka. Alltså, jag tager er
med till Göteborg.
Erik Lagerblom fattade grosshandlarens hand och
tryckte den med innerlig tacksamhet till sina läppar.
*
Johan Stielert var hufvudman för en nu betydande
göteborgsfirma: Stielert & C:o.
Då vi nu efter sjutton år förnya bekantskapen med
honom, är han gammal vorden, ehuru för sina år kry
och rask.
Hans sondotter, den lilla Elma, har vuxit upp till en
fager tärna, som räknar sina sjutton somrar. Hennes
moder är ett medelålders fruntimmer, ännu vacker
och väl bibehållen. Gamla Lovisa hade gått bort från
denna verlden, kort efter det hon såg sin systerdotter
lemna hufvudstaden.
Hvad Erik Lagerblom vidkommer, så är han numera
prokurist och, då gubben Stielert gifvit honom
sitt oinskränkta förtroende, är det hufvudsakligast
Lagerblom som leder affärerna.
För betraktaren gafs ett och annat inom den rike
köpmannens hem som föreföll svårt att förklara och
gifvit anledning till mångahanda uttydningar och
anmärkningar, utan att man blifvit klokare för det.
Det var egentligen prokuristens förhållande till
principalens sonhustru, som satte mången myror i
hufvudet. Att han var förälskad i henne, antog man
för afgjordt; men om så var, hvarföre gifte de sig
icke? – Naturligtvis derföre att hon icke besvarade
hans böjelse; men i så fall, hvad hindrade henne att
taga konsul M., som man visste hade friat, eller
kapten D., som äfven egnade henne sin hyllning? –
Vidare, huru kom det sig, att hon fördrog Lagerbloms
enträgenhet att
likt skuggan följa henne och ständigt, då de voro
tillsammans, uppvakta henne med sina artigheter?
Smickrade det Agnes fåfänga att se, huru han år från
år offrade henne hvarje ledigt ögonblick och aldrig
försummade att vara i hennes sällskap? – Vi kunna
icke upplysa huru härmed förhöll sig, vi kunna endast
intyga att Lagerblom nu, efter sjutton års förlopp,
var lika envis i sin uppmärksamhet, som under första
året af deras sammanvaro i Stielerts hus.
Hans ömhet för Agnes tycktes äfven sträcka sig
till hennes dotter, ehuru han icke alls tycktes
hafva den svaghet för Elma som för modern. Den
senares alla önskningar sörjde han för, att de
blefvo uppfyllda. Genom Lagerbloms bemedling fick
hon fritt tillfredsställa sin förkärlek för lyx och
nöjen; men då frågan var om Elma, hade en afgjord
sparsamhetsmani fattat herr Lagerblom, och han
förstod då tala så vid sin principal, att denne
icke medgaf att flickan skulle få sina fåfängliga
önskningar uppfyllda.
Elma var af naturen ett älskligt och intagande barn,
glad, okonstlad, enkel och väl uppfostrad, med ett
tillgifvet och godt hjerta. Hon tillbad sin farfar,
höll hjertligt af den ytliga och flärdfulla modern och
hyste en med respekt blandad kärlek för Lagerblom.
*
Det var den tredje Augusti, Elmas adertonde
födelsedag. Den skulle firas med dans, tablåer och
åtskilliga andra lustbarheter, hvilka alla skulle
ega rum på Liljelund, grosshandlar Stielerts
sommarboning.
På morgonen inträdde Lagerblom till Elma och fann
henne framför ett blomstersiradt bord, upptagen med
granskningen af de vackra saker hon fått af modern.
Elma var förtjust i dessa präktiga klädningstyger och
tröttnade icke att betrakta den eleganta hösthatten,
den dyrbara schalen, m. m. Allt skulle hon visa för
farbror Lagerblom. Hon hoppade och dansade omkring
honom, alldeles förgätande den vanliga respekten,
så utomordentlig var hennes glädje.
– Är Elma lycklig af all denna grannlåt? frågade
Lagerblom och betraktade flickan med allvarlig
uppsyn.
– Ja, outsägligt, svarade Elma och draperade sig
i schalen. Jag är bestämdt den allra lyckligaste
bland dödliga; – men nu kommer jag ihåg något.
Farbror har icke gifvit mig en enda gåfva ännu.
Ämnar farbror kanhända söka att komma ifrån hela
saken?
– Det får Elma se. Nu önskar jag säga dig
några ord. Lemna derföre det der lapprit och sätt
dig här bredvid mig.
Elma efterkom tillsägelsen med en något ovillig min.
– Antag ett ögonblick, återtog Lagerblom, att
du en dag måste försaka all din grannlåt, dina
vackra rum, din flygel, din häst; med få ord allt,
som nu gör dig så stor glädje; huru skulle du finna
dig häri?
Elma såg fundersam ut och sade efter att en stund
hafva betänkt sig:
– Bestämdt mycket illa och jag skulle aldrig
försona mig dermed.
– Men en affärsman kan ju så lätt från att vara
rik förvandlas till fattig, och detta kan äfven hända
din farfader.
– Det kan också hända, att jorden förgås; men
nog varar den i min tid, utbrast Elma litet otålig.
Farbror har ett för eget sätt att roa mig på min
födelsedag, tillade hon. Är detta den gåfva jag
skulle få? Det är icke snällt att vilja bedröfva
mig.
– Klokt är det emellertid att föra dina tankar på,
huru flyktig vår lycka är, då vi grunda henne på
förgängliga föremål. Dock, vi skola icke vidare
tala derom; men lofva mig att ibland öfvertänka,
hvad jag nu sagt.
– Begär icke något sådant af mig, som icke tycker
om att tänka på ledsamheter. Säg hellre hvad
du ämnar gifva mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0267.html
