Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sondottern. Af Marie Sophie Schwartz.
- Jakob Berzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sondottern.
(Forts. och slut från sid. 264.)
Balen på Liljelund var slutad. Lagerblom hade den
aftonen ännu trägnare än vanligt uppvaktat
Agnes, och man antog nu allmänt, att det skulle
rätt snart blifva parti af emellan enkan och honom.
Gästerna hade farit hvar och en till sig.
Gubben Stielert och Elma voro inne i hans rum,
och Agnes stod just i begrepp att från salongen
begifva sig in i sin sängkammare, då Lagerblom
inträdde.
När hon fick se honom, sammanbet Agnes tänderna och
närmade sig dörren med stolt hållning och vredgad
uppsyn.
Han stängde henne vägen, med orden:
– Min fru, var af den godheten att stanna; jag önskar
tala med er.
– Men jag har icke någon håg att höra hvad ni har
att säga, svarade Agnes. Jag är uttröttad.
Ni har länge nog behandlat mig med den mest pinsamma
godtycklighet, att jag skulle underkasta mig det
vidare.
– Hvartill alla dessa ord? utbrast Lagerblom.
Ni har tusen gånger under dessa år sagt mig hvad
ni nu upprepat, och ändå nödgats foga er efter
mina önskningar. Visa mig derföre den godheten
att taga plats. Jag lofvar att icke förlänga vårt
samtal öfver hvad nödigt är.
– Jag behöfver hvila, sade Agnes, och i morgon
få vi tid att talas vid.
– Nej, icke i morgon; nu måste det ske, inföll
Lagerblom. Han ville fatta hennes hand och föra
henne till soffan. Hon drog undan handen och
kastade sig ned i en emma. Med en rörelse
af ytterlig otålighet slängde Agnes en dyrbar
elfenbenssolfjäder, som hon haft hängande på armen,
utåt golfvet. Konststycket gick i tusen bitar.
– Finnes väl på jorden en olyckligare qvinna än
jag, utbrast hon. Jag hade kunnat vara lycklig,
mycket lycklig, men i stället har jag under sjutton år
måst vara en förtryckt slafvinna åt denne man. Ja,
jag hatar och afskyr er för allt hvad ni låtit mig
lida; jag hatar er derföre att jag icke kunnat köpa
mig fri; jag hatar er för det jag måste bero af er.
– Hvarföre har ni då ej köpt er fri från
slafveriet? inföll Lagerblom. Ni har kunnat göra
det.
– Ja, för priset af mitt välstånd.
– Ni har orätt i att beklaga er. Jag har ju
ingenting annat gjort än hållit för edra ögon, att
vi måste stå vid vår öfverenskommelse.
– Eller med andra ord: lefva och dö såsom enka, utan
kärlek eller den sällhet jag kunnat göra anspråk på.
– Om edert hjerta förstått hvad kärlek var,
hade ni endast behöft uppoffra det öfverflöd,
hvaraf ni är omgifven; men för er var detta mera värdt
än hjertats ömmare känslor. Den qvinna, som ej förmår
älska, behöfver icke heller gifta sig.
– Ni är den hjertlösaste menniska på jorden,
utropade Agnes, och ödet skulle vara bra orättvist
om det icke straffade er i ...
– Fortsätt icke, jag vet ju hvad ni vill säga.
Jag har också i dag fordrat detta samtal, för att
göra slut på dessa evigt återkommande scener.
– Är det er afsigt att ändtligen befria mig från er
närvaro, att ...
– Min afsigt är att fjettra ert öde vid mitt.
Jag bjuder er min hand.
Agnes rusade upp, slog ihop händerna, och mera
skrek än talade ut dessa ord:
– Jag gifta mig med er?! – Förr döden!
– Lif och död har ni icke i er hand, afbröt henne
Lagerblom, men väl valet emellan rikedom och armod.
Jag är led åt den roll jag allt för länge
spelat och vill nu inför verlden hafva de
rättigheter ni så länge beröfvat mig. Ni måste
gifta er med mig.
– Aldrig!
– I så fall tager jag åter, hvad mig tillhör; ni
förlorar då er ställning i detta hus. Jag kan
ej fortfara med detta nesliga gyckel; jag blygs
deröfver, och det förefaller mig, som om jag
icke mera vågade lyfta upp mina ögon till den man,
vi båda bedragit. – Nå väl, jag önskar ingenting
högre, än att få en orsak att bryta vår förbindelse.
Ni vet, att om ni vägrar uppfylla någon af mina
billiga fordringar, är det min rätt att yppa allt
för er svärfader.
– Kallar ni äfven denna fordran billig? frågade
Agnes.
– Den innefattar ingenting, som står i strid med
heder och samvete, och detta var gränsen
för billigheten i mina önskningar.
– Min herre, ni är vanvettig; ni är en
demon, som frossar af mina qval, utbrast Agnes och
vred händerna.
– Ni gör mig orätt. – Ni kan ju vägra att
blifva min maka; – jag är derigenom fri och kan gå
till min välgörare och berätta honom, hvad jag nu
skall berätta för er.
Agnes sjönk tillsamman i emman och Lagerblom förtäljde
för henne en episod ur det förflutna, som hon kände
lika väl som han. Han afslöt sin berättelse sålunda:
– När jag således ryckt maskerna af er och mig,
tager jag hvad mig tillhör och går bort, för att
på en annan fläck af jorden njuta den lycka, jag så
länge måst umbära.
Lagerblom reste sig upp och gick emot dörren.
– Stanna! utropade Agnes. Ni skall ej vika från
detta hus; ej njuta någon lycka. Har ni så många
år hållit mig fastsmidd vid min boja, skall
jag nu i min tur fjettra er. Ni har låtit mig
förgäfves vädja till ert ädelmod, då konsul
M. erbjöd mig sin hand; ni har låtit min ungdom
försvinna, utan att lösa mig från min ed. Ni har
mycket att försona. Jag är nu en äldre qvinna; jag
vill icke försaka den rikedom, för hvars ägande
jag offrat så mycket; jag skall allt framgent
njuta deraf, och jag skall äfven hämnas på er.
Må presten sammanviga oss; må vi inför verlden
blifva makar; ni har derigenom bestraffat er sjelf
och för evigt bundit er tunga. Jag förlorar
ingenting, men ni – ni skall aldrig mer
återfå er frihet. Ni skall nödgas fortsätta
er lumpna roll. Ni har svurit att aldrig förråda
hemligheten, så länge jag fogade mig efter edra
fordringar. Nå väl, jag gör det, och ni blir
tvungen att hålla er ed.
Agnes betraktade Lagerblom med stolt och gäckande
uppsyn. För första gången på sjutton år hade det
lyckats henne att slå honom med hans egna vapen. Han
kunde ej återtaga sitt anbud och ryggade nu tillbaka
för att äkta denna egoistiska qvinna, som han icke
kunde skänka den ringaste aktning.
En tystnad uppstod. Agnes njöt af sin seger.
De hade varit så upptagna af sitt samtal, att de
glömt den vanliga försigtigheten vid dylika »emellan
fyra ögon» och ej tillslutit dörrarne. Följden
häraf blef, att Elma inträdt i den svagt upplysta
salongen, utan att de hade märkt henne. Hon hade
stannat på tröskeln och hörde der hvarje ord af
Lagerbloms berättelse. Äfven sedan han slutat,
stod hon stilla. Hon behöfde en lång stund, för att
hämta sig. Agnes ord väckte henne till besinning och
skälfvande hörde hon Lagerblom med dof röst yttra:
– I morgon underrättar jag er svärfader, att hans
sonhustru samtyckt att blifva min maka.
Nu störtade Elma fram och kastade sig i hans armar,
med de orden:
– Nej, det skall, det får icke ske. Tårarne runno
utför den unga flickans kinder.
– Elma, mumlade Lagerblom och tryckte henne till
sitt hjerta.
*
Följande morgon satt grosshandlar Stielert i sin
nattrock, rökade sin pipa och läste tidningarne,
då dörren öppnades och Elma inträdde. Hon var klädd
i en enkel musslinsklädning och bar en kaffebricka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0270.html
