Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sondottern. Af Marie Sophie Schwartz. - Jakob Berzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gubben såg upp, smålog mot sondottern och utropade,
då han fick sigte på brickan.
– Hvad betyder detta. Skall du bära in mitt
kaffe? Finnes då ingen annan, som kan göra det.
Hvad har Lasse för sig, som icke passar upp på sin
herre?
– Låt Lasse vara, han är oskyldig, svarade Elma
mildt. Jag ville i dag sjelf servera ditt kaffe och
tog derför brickan af honom. Elma satte den ifrån
sig.
– Drick nu ditt kaffe, medan det är varmt,
fortfor hon. När du det gjort, måste du bevilja
mig en bön.
– Då blir väl bäst, att jag skyndar med
kaffedrickningen, svarade farfadern.
Elma nickade bifallande och grosshandlaren grep verket
an.
När kaffet var förtärdt, fattade han om Elmas händer,
för att draga henne ned på sitt knä; men Elma satte
sig vid hans fötter, omslöt hans ena hand med sina
båda och sade med en röst, som lindrigt darrade:
– Du håller ju mycket af din stackars Elma? Du
skall ju aldrig kunna fråntaga henne din
kärlek; huru mycket du än kommer att
förtörnas på den felande. – Om du skulle
nödgas förjaga henne ifrån dig skall
du dock sedan tänka på Elma med ömhet.
– Skulle jag komma att jaga dig ifrån mig?
utropade den gamle. Så du talar. Du är ju min
egen, lilla sondotter, som aldrig kan göra något,
hvaröfver jag behöfver vredgas.
– Ack, det vet du icke. Jag kan ju t. ex. icke
vara din sondotter. Man kan hafva bedragit
dig, och jag kan vara en annans dotter än din
sons. Allt detta är möjligt, och om det nu vore
sanning, skulle du då icke förtörnas?
– Visst skulle jag det; men vi förutsätta inga
orimligheter, och vet du, min lilla Elma,
dina möjligheter blifva ganska sårande för din mors
heder.
– Det vore ju tänkbart, att jag hvarken är
din sons eller din sonhustrus dotter; att jag vore
t. ex. – Lagerbloms.
– Elma, hvad skall detta betyda, utropade
Stielert. Vill du bereda mig på, att man så
skamligt bedragit mig i aderton år.
Elma kastade sig på knä, lindade sina armar om gubben
och sade med smärtsam ton:
– Man har bedragit dig. Jag är ett barn,
som man låtit intaga din aflidna sondotters plats.
I natt, sedan jag önskat dig en rolig sömn, lärde jag
känna min verkliga härkomst. Hade jag förr haft någon
aning derom, skulle jag icke såsom en tjuf tillnarrat
mig din kärlek och din frikostighet, utan jag hade
genast sagt dig sanna förhållandet och bönfallit om
tillgift för dem, som förbrutit sig emot dig.
Den gamle sköt henne ifrån sig och lutade pannan i
handen. Elma lade sina armar om hans hals, hviskande
under tårar;
– Om jag någonsin gjort dig glädje, så låt
mig icke gå, förr än jag förtäljt dig, huru jag
kom att utgifvas för din sondotter.
Stielert böjde medgifvande på hufvudet och Elma
återtog:
– Du vet, att min fader var mycket fattig.
Han hade såsom student förälskat och gift sig, utan
att äga något mera än sin ungdom, sina förhoppningar
och ett par hundra riksdaler, sista återstoden af hans
föräldra-arf. Min moders enda rikedom var hennes
fägring och hennes kärlek. Armodet inträdde också
snart i de unga makarnes hem; helsa och glädje flydde.
Under dessa sorgliga förhållanden föddes jag.
Tre månader derefter bars min mor till grafven.
Samma dag emottog din sons efterlemnade enka det bref,
hvaruti du lofvade att komma och se ditt sonbarn.
På natten fick den lilla Elma slag och dog.
Enkan, som byggt alla sina förhoppningar på sin
dotter, förlorade henne, men min fader, som hade
intet att försörja ens sig sjelf fick behålla sitt
barn vid lif och helsa.
Samma afton din sondotter dog, satt min far ensam
försänkt i sorg och bekymmer, utan att äga ved att
elda med eller några slantar att köpa mjölk åt mig.
I detta förtviflade ögonblick bultade någon på
hans dörr. – Han öppnade. Din sonhustrus tjenarinna
inträdde. Hon kom för att köpslå om hans lilla dotter,
som hon ville utbyta mot det aflidna barnet.
Armod och elände grinade mot den unge fadern och
det moderlösa barnet. Han såg en utväg att rädda sin
dotter ifrån fattigdomens qval – och han gick in på
affären; men endast på vissa vilkor. Han förbandt
sig till tystnad emot löftet, att jag aldrig skulle
få styffar, och att min blifvande moder rättade sig
efter hans vilja, så länge den icke öfversteg de
gränser, dem heder och samvete uppreste, eller ginge
in på omöjligheternas område.
När han jordat din sondotter och återkom till
sitt eländiga hem, hade fru Stielert med barn och
tjenarinna lemnat sin boning och följt den rike
svärfadern. Min far öfverfölls nu utaf en sådan
ångest, att den tvang honom att uppsöka dig och bedja
om en plats på ditt kontor, för att få vara i min
närhet och med sin kärlek kunna omhulda och beskydda
sin dotter.
Det öfriga känner du. Ack, jag vågar icke mera vädja
till din kärlek, men väl till din godhet, och jag
beder, haf förbarmande med henne, som af räddhåga
för fattigdomen förleddes till detta bedrägeri; döm
ej heller min arme fader allt för strängt. Nöden har
ju i alla tider varit en dålig rådgifvare. Och nu,
du gode, vredgas ej på den stackars Elma, för det hon
så länge innehaft en plats, som ej var hennes, utan
låt henne gå härifrån beledsagad af din välsignelse.
Elmas hufvud sjönk ned mot bröstet, och hon afvaktade
med bäfvande hjerta de första ord, som skulle gå
öfver Stielerts läppar.
Han lade tigande sin hand på hennes hjessa och sade
derefter med mildhet:
– Gud välsigne dig, barn, för detta ögonblick. Din
bekännelse har gjort mig mycket lycklig och endast
fördubblat min kärlek till dig. Du har visat dig äga
en rättskaffens karakter och ett modigt hjerta. Jag
hade aldrig kunnat hafva en värdigare sondotter. Hvad
du nu sagt mig, har jag vetat från det ögonblick din
far blef löntagare hos mig. Han förmådde icke hålla
sitt ord till Agnes; han kunde icke bedraga den,
som gjorde honom godt. Han sade mig hela sanningen
och lemnade åt mig att afgöra, om jag ville upptaga
dig som mitt sonbarn eller icke. Det var likväl
först sedan jag förbundit mig att i alla händelser
draga försorg om min sonhustru, som han yppade rätta
förhållandet. Af din far fordrade jag å min sida,
att Agnes icke skulle få veta, att jag kände hvems
barn du var; också skulle Lagerblom förhindra henne
att ingå något nytt äktenskap. Jag kände mig icke
hågad att låta hennes blifvande man i en framtid
njuta fördelarne af hennes bedrägeri, och icke
ville jag, att upptäckten deraf skulle beröfva mig
min sondotter.
Hvad som följde är öfverflödigt att skildra. Den
dagen firades af Stielert, Lagerblom och Elma en af
dessa högtider, som aldrig kunna förgätas af dem,
som deltagit deruti.
Någon tid derefter föreslog gubben Stielert sin
sonhustru, att hon skulle bosätta sig i hufvudstaden.
Han underrättade henne derjemte att han var medveten
om hela hennes bedrägeri, och att hon numera endast
hade att räkna på hans godhet, så framt hon bevarade
hemligheten af Elmas börd. I annat fall tog
han sin hand ifrån sonens enka.
Elma blef gubben Stielerts arfvinge. Hon var hans ålderdoms glädje och sin faders stolthet. Denne sednare fick likväl aldrig inför verlden kalla
henne dotter.
Vid tjugo års ålder gifte sig Elma med en ung man på
Stielerts kontor, som jemte Lagerblom
öfvertog firman och affärerna vid den gamles död.
Agnes Stielert afled några år efter sin
återflyttning till Stockholm och medförde i grafven hemligheten af
Elmas härkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
