Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Jakob Berzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jakob Berzelius.
"Apollos lagerträd, Minervas fanor
Fullskrifna äro utaf svenska namn",
skref Nicander, innan han sjelf ännu visste,
att äfven hans namn skulle en dag blifva en
prydnad för hans fädernesland, och han hade rätt.
Det finnes ingen mensklig storhet, hvartill icke
det lilla Sverige kan uppvisa sitt bidrag;
det finnes icke något fredens eller krigets
värf, hvilket icke det fattiga folket, »strödt
kring polens ring bland skogarne och fjällen», i
ansenlig mån hjelpt till att föra framåt.
Men icke nog med att detta folk hjelpt till:
det har till och med icke så sällan gått i spetsen.
De stora nationerna, som räkna tretio till fyratio
millioner individer, hafva sannerligen icke så mycket
att berömma sig af i jemförelse med de två,
tre millionerna Svenskar, som icke allenast bjudit
dem spetsen på slagfälten, utan också täflat med dem
i fredliga yrken, i konst och vetenskap; och ho
vet, om icke, när beräkningen göres förhållandevis,
det fåtaliga nordfolket kommer att intaga ett
högre rum än man eljest skulle föreställa sig?
Konung Ludvig af Baiern har i sitt »Walhalla»
samlat bilder af 4–500 utmärkta Tyskar, – dock
icke utan lån från andra folk, ty de visserligen
icke »Tyska» Carlarne, Carl den Tionde och
Carl den Tolfte, hafva till exempel också
erhållit ett rum bland dessa Tyska storheter;
– bland hela det talrika Tyska folket under
många århundraden har han icke kunnat finna
flera utmärktheter. Tänk, om det skulle falla
oss in att uppföra också ett Svenskt »Walhalla»;
månne icke äfven, utan att göra sådana lån som
den Baierska konungen-poeten, vi skulle kunna
samla tillhopa ett lika stort antal utmärktheter,
icke blott proportionsvis, utan nära på absolut?
Vi säga icke detta, för att förhäfva oss deröfver,
– bort det! – vi känna väl, hvilka förbindelser
en sådan af Försynen vårt lilla folk bevisad nåd
ålägger oss, och huru det framför allt är vår
skyldighet att arbeta derhän, att vi ej måtte
befinnas ovärdiga densamma; men då vi konstatera
detta förhållande, sker det för att ytterligare
gifva ett bidrag till den kända sanningen, att
hos den Högste är intet anseende till personen,
att »Han kan hjelpa genom få lika väl som genom
många», och att ett folks storhet icke beror på
dess talrikhet allena, utan, och hufvudsakligast,
på det gry, som blifvit nedlagdt hos detsamma, på
de anlag och krafter, hvarmed det blifvit utrustadt.
 |
| Jakob Berzelius. |
Svenskarne hafva icke blott hjelpt till,
yttrade vi uti det föregående; – de hafva äfven gått i spetsen. I
vetenskapligt hänseende gäller detta särdeles om
tvänne stora män, hvilka, bägge Svenskar, lagt grunden
till den ofantliga utveckling, som naturvetenskaperna
vunnit i våra dagar. Dessa bägge mäns namn torde vi
ej behöfva uttala, namnen Linné och Berzelius äro
så kända i alla verldens delar, de löpa så lätt från
tungan, att blott den allra minsta vink behöfves för
att genast kalla fram dem ur minnets kamrar. Den ena
ordnade naturens alster med redande hand och vann
genom »tantus amor florum» efterverldens beundran;
den andre »skedade skapelsen i härden», och hans
minne är lika odödligt som den store ordnarens.
Det porträtt, med hvilket vi prydt detta blad,
föreställer den sistnämde af dessa stora män, Jakob
Berzelius. Född i Linköping den 29 Augusti 1779,
härstammade han, likasom Linné, från de i materielt
hänseende mindre lyckligt lottade tjenstemännens
klass, – hans fader var collega scholæ i Linköping,
– och delade han likaledes med Linné det ödet, att han
från skolan och gymnasiet till universitetet medförde
underhaltiga betyg, – i bägge fallen en följd af
den från tidens i allmänhet afvikande riktning, som
bägges studier tagit, och hvilken deras för grekiska
och latin svärmande lärare, som deri sågo all vishet
och satte all salighet, icke insågo. Berzelius blef
emellertid redan 1796 student i Upsala och började
genast med flit studera medicin, men framför allt
chemi. Dessa studier idkades med sådan framgång, att,
sedan Berzelius 1802 tagit de medicinska examina, han
samma år utnämdes till en för honom enkom inrättad
och sedan bibehållen befattning som medicinæ och
pharmaciæ adjunct i Stockholm. Derefter höll han
de så kallade Thamiska föreläsningarne i Stockholm,
promoverades 1804 till medicinæ doktor och blef 1807
efter Qvensel medicinæ- och pharmaciæ-professor
i Stockholm. Samma år stiftade han derstädes Svenska
Läkaresällskapet. År 1808 kallades han till ledamot
af Vetenskapsakademien, hvars sekreterare han förblef
från 1818 till sin död. Hans år 1810 tillika med
Pontin, efter förordnande, företagna resa till Skåne
för att öfvervara öppnandet af den hastigt aflidne
kronprinsen Carl Augusts lik och söka uppdaga orsaken
till hans död, föranledde ett kort besök i Köpenhamn,
sedan ingenting väsendtligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0272.html
