Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Om mannen
- Stockholm: Nationalmuseum. -- Industriutställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föreskrifna prof, sjelf blir en Bram, berättigad till
folkets dyrkan som sådan? Var det väl aktning i,
att i sällskapslifvet föra på tungan ett språk af
det faddaste smicker och det tvätydigaste skämt,
att rosa hennes behag och le åt hennes dygd, att
draga sitt svärd för att inför verlden försvara en
heder, på hvars räkning man i budoaren tillät sig det
råaste hån? Nej! Låtom oss erkänna det! Huru föga
älskansvärda vår tids män kunna vara, vilja vi icke
utbyta dem mot någon annans, hvarken de förfranskade
Gustavianerna eller de gotiserade Karolinerna.
Må vi derför lemna de gamla fördomarne och anspråken
i sitt värde, d. v. s. begrafva dem med den tid de
tillhörde! Om en ärbar salig mormor kunde ur sin
graf stiga upp och se sin tjugoåriga dotterdotter,
ensam, utan »förkläde», hoppa in i en jernvägskupé,
för att företaga en liten tripp, t. ex. från
Stockholm till Göteborg, skulle hon icke draga
svepklädet öfver sitt ansigte och sjunka tillbaka i
jorden lika mycket af förvåning öfver de nya sederna
som det nya fortskaffningssättet? Vi tro det. Hon
skulle finna tiden och slägtet förderfvade, och icke
förstå att det just är förbättringen, som gör detta
förhållande möjligt, och att det är männerna vi hafva
att tacka derför. Om de nu åt qvinnan offra mindre
på den enskilda fåfängans altare, göra de det mera på
den allmänna rätten; om de äro mindre ridderliga som
hennes tillbedjare, äro de mera oväldiga i bedömandet
af hennes menskliga värde, och om de icke nu så ofta
i verser och rimslut beprisa Cloë och Thirse och
Lydia och Amanda, och hvad allt annat de heta, dessa
deras ömma hjertas herrskarinnor, så stränga de sin
lyra till qvinnans lof i renare toner, och underlåta
aldrig att celebrera sina fester och högtidligheter
med tal och sånger till hennes berömmelse. När sjöng
man väl i fordna dagar:
»Qvinna, du skapelsens sol, du hjerta i tingen»,
eller:
»Allt det bästa himlen ville
Jordens son han gaf med dig«
m. m., m. m.? Alltså heder åt mannen af vår tid för
de segrar han äfven i afseende på qvinnans erkännande
vunnit åt bildningen och humanismen! Och ändå hafva
vi ett och annat emot honom. Ur allt hvad han till
henne sjunger, skrifver eller talar ljuder anden från
det innersta: För min skull! När han som poet målar
henne som engel, så slutar han med att förklara, att
hon är sänd, för hans skull; när han som uppfostrare
eller rådgifvare framträder, för att tillhandahålla
henne sina visdomsläror, så blir refrängen: »för
att behaga mannen», »för att göra mannen lycklig»,
o. s. v., liksom hade hon intet annat mål att söka,
intet annat himmelrike att eftersträfva, än hans
nådiga välbehag. Resultatet af den riktning qvinnans
uppfostran mer och mer tager skall komma den store
skaldens ord på skam:
Hennes öde, det är gifvet
Till mannens bihang genom lifvet.
Sedan hon börjat få smak på att vara menniska för
sig, skall hon ock försöka stiga och förkofra sig i
hvad som är godt och rent för sin egen skull, och på
grunden af sitt menniskovärde bygga sitt qvinnovärde.
Hon skall då få fordringar på mannen, helt olika mot
dem som nu allt för ofta göra sig gällande. Hon skall
icke mer behöfva i äktenskapet se enda vilkoret för
att få »något eget att sköta», eller enda medlet att
komma till sjelfständighet och oberoende, vinna högre
anseende, än som ligger i hennes personliga värde,
blifva försörjd, och hvad allt dessa beräkningar heta,
som nu leda henne till kullerstolen. Hon skall då icke
för priset af ett präktigt bo, jakaranda och ressorer
att hvila på, siden att kläda sig i, ett lysande ekipage
att draga omkring uti på promenaderna och gatorna, ett
läckert bord att mätta sig vid, en loge på teatern till
qvällens fördrifvande o. s. v., vilja blifva maka åt
en kallblodig penningträl, en samvetslös lycksökare,
en sedelös odugling eller förslöad rumlare. Hon
skall då finna, att om det tillhör mannen att vara
stiftare och skipare af juridisk och politisk lag,
så tillhör henne vården af sedelagen. Hon skall då
icke allenast känna sig berättigad, utan äfven af sitt
samvete förpligtad, till mera noggrannhet i sitt val
af make än hon nu rätt ofta visar.
Skall mannen vinna eller förlora härpå? Vi tro
det förra, i hvad hans inre menniska beträffar. Han
skall icke kunna påräkna aktning af sin hustru utan
att äga den för sig sjelf, och han skall icke skänka
sin kärlek på ringare vilkor. Då han icke mer genom
det falska skenet af tillfälliga företräden skall
kunna tillocka sig vinsten af hennes hjerta, skall
han säkrare erhålla den för det värde, som en ädel
karakter, upphöjda tänkesätt och en redlig vandel
innebära. Om äktenskapen, under den öfvergångsperiod,
som denna begreppsförändring alstrar, kunna blifva
färre, skola de bestämdt blifva lyckligare. Det
goda förhållandet inom dem skall icke betingas af
toleransen hos den ena eller andra af kontrahenterna,
utan i främsta rummet på inseendet och erkännandet
af hvarandras egenskaper såsom menniskor, och i det
andra på de öfverensstämmelser i enskilda tycken och
böjelser, som göra sammanlefnaden så ljuf och, så
att tala, sammansmälta tvänne själar till en. Hustrun
skall icke behöfva blunda och mannen icke låtsa vara
slagen med döfhet för att hålla den goda friden inom
huset. Han skall icke mer smickra sig med den stolta
tanken att vara den svaga qvinnans stöd, utan med
den bättre, att vara den ädlas trogne följeslagare
genom lifvet. Han skall icke mer sätta sin fåfänga
deruti, att hans hustru skall vara den syperbast
klädda på balen och bemärkas bland de bemärkta, men
väl sin lycka i att se sig af henne mött, så väl i
sina intressen för allmänt väl, som i de särskilda
för huset och familjen, att i lifvets vigtigaste
frågor kunna meddela sig till henne och finna hennes
hjerta varmt för desamma, att i motgång och medgång
i henne finna den bästa vännen, ej allenast en som
har tårar och leenden, utan äfven kraft och mod att
dela, bära och försaka. Han skall då finna, att den,
som för det godas och sin egen skull arbetar på sin
utveckling till det bättre, äfven är den, hos hvilken
han säkrast skall finna lifvets lycka.
Vi förutse en ny framtid i många stycken för mannen
genom den som blifvit öppnad för qvinnan, ty den
vexelverkan som är lagen för alltings bestånd och
fortskridande kan ej upphäfva sin kraft på detta
område. Må vår tids män förlåta oss denna blick
framåt, om ej nu, så om hundrade år!
Skuld.
*
Stockholm.
Nationalmuseum. – Industriutställningen.
I.
Uti en föregående årgång hafva vi redan lemnat en kort
beskrifning öfver Sveriges hufvudstad, af hvilken
den hithörande illustrationen föreställer ett parti,
hvilket hörer till de praktfullaste, som Stockholm
eller hvilken hufvudstad som helst äger att uppvisa.
Mellan Stadsholmen å ena sidan samt Norrmalm å den
andra, letar sig Mälaren genom Norrströms breda fåra
sin väg fram till hafvet. På Stadssidan höjer sig
Slottets väldiga massa, på Norrmalmsidan en rad af
palatser, för tillfället ytterligare tillökad med
Industriutställningens, detta sistnämda visserligen
provisoriskt och uppfördt af trä, men icke desto
mindre täckt, ljust och gladt, prydt med svajande
flaggor, fullkomligen lämpadt efter
sitt ändamål och säkerligen lemnande efter sig ett
länge i ögonen fallande tomrum, då det skall borttagas
efter den stora utställningens slut. I fonden till
venster skymtar ett par bågar af den praktfulla
granitbro, som förenar Staden med Gustaf Adolfs Torg;
i förgrunden leder den på samma gång lätta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0279.html
