Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 276 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stockholm: Nationalmuseum. -- Industriutställningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

solida jernbron från Skeppsholmen öfver till
Blasiiholmen, hvars yppersta byggnad, Nationalmuseum,
framvisar en af sina sidofaçader. Och långt, långt
bortom dessa taflans hufvudpunkter utbreda sig
Stockholms husmassor, öfver hvilka kyrkornas torn
resa sig der och hvar, medan vattendragen upplifvas
af hvita segel och otaliga ångslupar med mörka,
svajande rökplymer. Tänker man sig då till detta
sceneri det rörliga hvimlet på gator och torg, det
döfvande buller, som stiger upp från en stor stad,
och hvilket allt till stor del koncentrerat sig på
dessa punkter, och försätter man sig sedan i tanken
ett halft årtusende tillbaka, då kanske urskogen ännu
till största delen betäckte dessa nejder, så måste
man i sanning häpna öfver det, som menniskotanken och
menniskohanden förmå uträtta, på samma gång man icke
gerna kan neka sin beundran åt det snille, som till
hufvudort för ett stort rike valde denna plats med
öppen blick för dess framtida vigt och betydenhet.

Vy af Stockholm med Nationalmuseum i förgrunden.

Birger Jarls lilla stad, ursprungligen inskränkt
till de tre holmarne Stadsholmen, Riddarholmen och
Helgeandsholmen, har under tidernas lopp alltjemt
förstorat sig. När man icke längre
kunde utvidga sig på höjden, måste man göra det på
bredden, och ständigt nya territorier lades till
den äldsta staden. Nu är för dessa nya stadsdelar
ordningen kommen att äfven växa till på höjden. Kring
bangården på Söder hafva, huru provisorisk den ock är,
talrika väldiga byggnader växt upp, – tyvärr många
i kasernstil, icke i palatsstil, ehuru de resa sig
högt emot molnen; Fatburssjöns pestångande träsk är
nu blott ett minne, detta ingalunda af det behagliga
slaget, och en dylik pestreservoar, Clara Sjö,
håller likaledes på att till god del försvinna för att
intagas af Sammanbindningsbanans och Norra Stambanans
förenade bangård, omkring platsen för hvilken redan
nu en ny stadsdel börjat uppstå med breda gator och
storartade hus, så att denna del af Stockholm på blott
ett par år blifvit alldeles oigenkännelig. Detsamma
är förhållandet med den plats, der Nationalmuseet nu
ligger. Denna plats var ännu i mannaminne en af de
ruskigaste i hufvudstaden, detta oaktadt sitt läge
midt emot slottet. Visserligen utplånade 1823 års
stora eldsvåda, den så kallade Blasiiholmsbranden,
från jorden det gamla träruckel i kyrkfason, som under
namnet Skeppsholmskyrkan stått här allt sedan år 1629;
men långt
efter denna brand qvarstod ännu den af hundrade bodar
bestående bazarbyggnad af trä, som först uppfördes i
kyrkans grannskap samtidigt med Norrbros uppförande
af sten och de på den förra träbron öfver strömmen
befintliga handelsbodarnas afröjande, och allt sedan
1784 befanns här likaledes Norra Slagtarhuset med
hela sitt tillbehör af i dödsångesten råmande oxar
ooh bräkande får, af slaktardrängar, utrustade med
blå förkläden och med mordvapen i bältet, samt digra
slagtarfruar, medan den midt emot slagtarhuset belägna
Fiskargången företedde skådespelet af ett liknande
utrotningskrig mot hvad Engelsmännen kalla »the
finny tribe», och hela platsen dagligen lifvades af
tusentals köpande och säljande, prutande och pratande
män, qvinnor och barn, utan att räkna de väldiga
slagtarhundarne med blodsprängda ögon och hängande
tungor. Allt detta är nu försvunnet; Blasiiholmen är
en bland Stockholms praktfullaste delar, uppfylld med
palatser och ministerhotell, och på dess yttersta
udde, den plats, som vi nyss beskrifvit, och hvilken
då kallades Kyrkholmen, reser sig nu Stockholms
ovedersägligen grannaste byggnad, det nya
Nationalmuseet, hvars inres smakfullt ordnade, rika och
ovärderliga skatter dock oändligen öfverträffa
den yttre grannlåten och förmå den med verkligt
skönhetssinne utrustade att förbise och glömma den
mindre lyckliga smak, som icke så sällan uppenbarar
sig i den förra.

Den holme, på hvilken Nationalmuseum är beläget, och
hvilken nu sammanhänger med Blasiiholmen, kallades
i äldre tider Myntholmen efter det af Gustaf I der
anlagda mynthuset för slåendet af klippingar och bar
sedan Skeppsholmskyrkans uppförande derstädes år
1629 namnet Kyrkholmen. Den är nu fullständigt
sammanhängande med den fordna Käpplingen,
hvilken under tidernas lopp utbytt detta namn
mot Skeppsholmen, – ända till 1634 låg der en del af
flottan, – och Blasiiholmen, hvilket namn den
ännu behåller till minne af den rike borgaren
Blasius Dundej. Äfven denna holme är icke
längre någon sådan, utan utgör, sedan Näckströmmen
blifvit helt och hållet igengrundad, en från
Norrmalm utskjutande landudde. Men det
dröjde länge, innan Blasiiholmen eller,
rättare, Kyrkholmen blef platsen för det palats, som
der efterträdt de ofvan omtalade gamla rucklen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>