Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Bokmalen
- Gerda eller Styfdottern. (Af Sophie Bolander.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bokmalen.
Jag kan ej inne sitta,
Jag måste ut och luffa.
Jag känner dolda makter,
Som mig i ryggen knuffa.
»Ut!» ropa björk och lindar,
»Ut!» ropa våg och vindar,
»Ty nu är sommarn kommen!»
Jag gick, och såg på skuggan
Att ryggen blifvit krokig.
»Du ser mig ut», sa’ sippan,
»Förläst och litet tokig.»
Jag såg mig uti bäcken,
Och det var sjelfva necken,
Hvad jag var ful och lurfvig.
Jag hela vintern genom
Bland mina böcker setat.
Och kroppen mycket litet
Om toaletten vetat.
»Kom hit, skall jag dig kamma,
Och rock och byxor damma!»
Påminte vestanvinden.
Med purpurläppar sade
Till mig den unga rosen:
»Kom hit, skall jag dig sminka,
Du är så blek om nosen;
Jag purpurfärg har öfver,
Jag hälften ej behöfver
Af hvad jag fått af solen!»
Och liten fetknopp sade:
»Min Gud, hvad du är mager!
Jag tror, utaf medömkan,
Jag dig i maten tager.
Din lefnadslampa mattas,
Dig luft och syre fattas,
Kom, gör som jag, och föd dig!»
Naturen öm och vänlig
Jag njöt, hvart jag mig vände.
Och friska lefnadsandar
Hos mig allt mer jag kände.
Jag syre fått och väte:
Jag nu för Guds beläte
Ej mer behöfver skämmas.
E. S-dt.
*
Gerda eller Styfdottern.
(Af Sophie Bolander.)
Ack, mina kära flickor, jag är riktigt bekymrad! – sade
kammarherrinnan Ehrenstoff, vid det hon inträdde
till sina döttrar, i deras rum, der den äldsta, Magda,
stod framför spegeln och passade lifvet till en sommarklädning
af modernaste tyg, under det Agnes stod bredvid och kretiserade
och klandrade, till sömmerskans förtviflan.
»Hvad skall jag vara då?» svarade Magda »se bara hur
mitt nya klädningslif sitter! Rynkor och veck både här och
der! Usch, jag skall säkert aldrig kunna nyttja det! Jaså,
Agnes skrattar! Du tycker väl det vore roligt om hela
klädningen blefve bortskämd efter du icke fick någon på samma
gång.» Vid dessa sista ord vände hon sig mot systern.
»Jag måtte väl få skratta, om jag vill, utan att behöfva
bedja dig om lof dertill?» svarade Agnes med mycken
munvighet.
»Jag har nog märkt att du är afundsjuk på mig för denna
klädning, men du bör komma ihåg, att du ännu är ett barn,
då jag deremot hör till de stora.»
»Tackar för komplimangen! Man är icke barn mera då
man är fjorton år och har långa klädningar. Jag undrar just
om du räknade dig för barn för tre år sedan?»
»Mina sötaste flickor, gräla icke om sådant lappri! Låtom
oss nu se till hvad som fattas Magdas klädning! Hvad tror
mamsell?» frågade kammarherrinnan sömmerskan.
»Lifvet kan ej sitta slätare, då det endast är tråckladt
och benen ej ännu isatta. Men fröknarna vilja icke tro mig
då jag säger det», sade sömmerskan med ängslig röst och
bedröfvad uppsyn.
Nu öfvertygade sig mamma sjelf om sanningen af hennes
ord och, lugnande sina kära döttrar, lät hon det främmande
vittnet afträda. »Ja, mina kära barn, bereden eder på, att hvad
jag har att säga kommer föga att glädja eder!»
»Hvad då, hvad då?» ropade bägge på en gång.
»Vi hafva innan kort ett besök att vänta oss af faster
Margin och Gerda.»
»Allt för angenämt!» sade Magda med en ironisk ton.
»Hvad skola de här att göra?» frågade Agnes mera hvasst.
»Pappa vill så hafva det. Han ämnar bjuda dem till slutet
af nästa vecka.»
»Och för huru lång tid, om jag får fråga?» sade Magda.
»Det kan han icke bestämma. Det kommer att bero af
faster Margin sjelf.»
»Och om hon behagar dröja tills vi få vårt främmande
från Wermland? Jo, jag tackar, det skulle just blifva trefligt! Då
lära vi hvarken få dansa eller ...»
»Du briljera med din nya klädning», afbröt Agnes.
»Dig förmodligen till stor glädje», genmälde Magda. »Men,
söta mamma», fortfor hon till modern, »kunna vi icke drilla
det med pappa så, att han kommer från denna afskyvärda idé?»
»Nej, mitt dyraste barn. Du minnes att sjukdom och
andra omständigheter lade hela förra sommaren hinder i vägen
för deras hitresa. Nu längtar pappa att få träffa sin syster
och dotter och det skulle icke gå an att sätta sig emot
hans vilja.»
»Vi skola då till hälften ikläda oss rolen af botgörerskor;
se gudsnådeliga ut, sitta som tända ljus vid bordet, uppvakta
nådig faster med pallar under fötterna och dynor bakom
ryggen och lyssna andäktigt till Gerdas berättelser om sina
fattigskolor och sina tiggares uppbyggliga lefnadsöden?»
»Allt det der för dig, fröken Magda! Jag är ett barn
och af det kan man ej fordra så mycket förstånd», sade Agnes.
»Man är icke barn mera, då man är fjorton år och har
lång klädning, kom i håg det, fröken Agnes!» återgäldade
Magda.
»Förlik’s nu, kära barn, och bereden eder på att dela
samma öde!» sade modern biläggande. »Jag hoppas att faster
Margin icke gifver sig ro att dröja längre än en vecka och att,
om så skedde, underrättelsen om de resande, som väntades, skulle
bringa henne på andra tankar och jaga henne hem igen, så
att hon väl icke blifver oss till besvär under deras härvaro.»
Denna moderns förhoppning försatte de båda döttrarne i
en något blidare sinnesstämning och kom dem under en stund
att falla ur den vanliga grältonen för att förena sig i gemensam
önskan att »mamma icke måtte bedraga sig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0285.html
