- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
283

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. (Af Sophie Bolander.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfriga utstyrsel så »öfvermåttan förnuftigt och
ändamålsenligt» afpassadt och tillstäldt, att
hon skulle »laga det just så» för sina flickor.

En gång var det en kofta, öfver hvilken hon förklarade
sitt välbehag och efter hvars snitt hon ville låta sy
dylika »åt flickorna». På dessa ord företog sig Gerda
att afklippa mönster af densamma. Under det hon var
sysselsatt dermed, inkom hennes barndomssköterska,
Lena, som varit i huset sedan hennes mor lefde,
och med den frispråkighet hvartill hon af sin fordna
befattning och sin bibehållna tillgifvenhet för Gerda
trodde sig berättigad frågade: »Hvad skall det tjena
till min gullfröken?» På Gerdas svar återtog hon:
»Låt icke lura sig, fröken lilla, och bespara sig
allt det der besväret, ty aldrig i tiden lär hennes
nåd låta sy sådana koftor åt sina englabitar. Nej,
först skall det stå i modjournalen innan det kommer
på dem. Det är bara för att slå dunster i ögonen på
fröken, som hon gör sig så der till.»

»Slå dunster i ögonen på mig? Och hvartill skulle
det tjena?» invände Gerda förnekande.

»Det vete fåglarne, men så är det, det är säkert! Min
gullfröken skulle bara se hur här går till när hon
icke är här; hur systrarne lefva och regera och
hela huset står på andra fötter. Då är här främmande
snart sagdt hvar gudommelig dag och man lefver som
hvar och en vore den sista. Men se, »när pappa får
sin dotter hem», som det heter, så stillnar det som
ett saktadt väder: grannarne få sina vinkar om att
de äro välkomna när hon rest, och så sätter man de
gamla urblekta öfverdragen på möblerna i rummen,
packar småfröknarnes granna klädningar och hattar
ner i en kista och låtsar som det lefdes helt tarfligt
på Svanboholm.

»Nej, nej!» afbröt Gerda. »Du narras Lena! Säg att
du narras!»

»Nej! Hvarför skulle jag säga det och göra mig sjelf
till ljugare? Det är dagsens sanning, hvart ord!»
sade Lena obevekligt. »Men», tillade hon, »hvarför
behöfver min fröken att gråta för det? Det är hon
som rår om Svanboholm och hela tutten, och snart får
hon en friare, det kan ej slå fel, och då får nådig
herrskapet packa ihop och begifva sig till en annan
marknad, hennes nåd får se hur roligt det blir.»

»Du är riktigt stygg i dag, Lena, och jag blir icke
god på dig förr än du erkänner detta, och att du
narrats. Ty om du icke gjort det på någon annan,
har det åtminstone skett på pappa, emedan han aldrig
skulle kunna tillåta, att man med mig spelade en
sådan komedi som du omtalar.»

»Ack, min lilla gullfröken, ni är bara femton år
ännu, men ni blir väl äldre! Ni skall då lära er inse
huru väl kammarherrinnan förstår att drilla med er
far. Hon gör visst inga konster för att bedraga er,
utan det sker allt endast för att undanrödja hvad som
kan misshaga er och stöta edra tycken samt bereda er
mera trefnad och belåtenhet under er hemmavaro. Och
så rosar kammarherren hennes omsorger och kärlek för
er, fastän jag, och många till mig, hafva sina egna
tankar om saken.»

Såsom vi nyss sagt, var Gerda endast femton år när
detta samtal föreföll. Hon var oskuldsfull och from
och således ömtålig för allt som sårade hennes
moraliska föreställningssätt och de grundsatser
hon lärt att vörda. Det ligger onekligen en stor
skillnad i de olika åldrarnes uppfattning af andras
handlingar och de intryck de deraf taga. De unga
stöta med hela spänstigheten af sitt oförderfvade
sinne tillbaka allt som de icke kunna gilla, och
betrakta den felande i så mycket djupare skugga som
ljuset på deras ståndpunkt är renare; då vi deremot,
under ett sednare lopp af lifvet, slappas och blifva
mera toleranta och eftergifvande. De förra mäta på
det oförvillade rättsmedvetandets, de sednare på
erfarenhetens af den allmänna menskliga svagheten
vågskål, och så blifva de i sin oskuld stränga och
vi i vår skröplighet öfverseende. Gerda hade lärt sig
att betrakta falskheten såsom ett af de föraktligaste
felsteg, hvartill menniskan kunde öfverlemna sig,
hvarför hon, från den stund Lena lyckats öfvertyga
henne om hennes styfmoders beteende, fattade för
henne en känsla, blandad med afsky, som blef henne
lika pinsam som omöjlig att
besegra. Från den tiden fästade hon sig, om det var
möjligt, ännu kärleksfullare vid faster Margin
och kunde icke förmås att utan henne mera begifva
sig till Svanboholm. Kammarherrinnan, som ansåg
det gynnsamt för sina planer, såg det med nöje,
ehuru hon med älskvärd bekymmersamhet förklarade sig
svartsjuk på sin svägerska för den kärlek hon lyckats
afvinna Gerda, och försäkrade att hon, med ett mindre
egoistiskt sinnelag, skulle påyrka hennes återvändande
till hemmet, för att på nytt intaga det rum i hennes
hjerta som hennes moderskänsla hade öppet för henne.

        2.

Gerda hade fyllt sitt nittonde år då det besök
förestod, hvarom vi i början af vår berättelse
talat. Hon hade ännu icke för fröken Margin, hur
kär hon höll henne och hur öppenhjertig hon var
emot henne, till fullo yppat anledningarne till den
otrefnad hon kände i fädernehemmet, och det emedan hon
fruktade att genom sina anklagelser mot styfmodern
draga någon skugga öfver fadern, hvarför hennes
barnsliga kärlek bäfvade tillbaka. Hon hade stannat
vid att beklaga sig öfver det olika lefnadssättet och
sin längtan efter faster Margin, hvilket sednare väl
var den dragande kraften i hennes åstundan att hon
måtte medfölja. Äfven nu hade faster Margin lofvat
henne detta, då en oförutsedd händelse i sista stunden
lade hinder i vägen derför. Sedan resan var bestämd
och underrättelsen om dagen och stunden för deras
ankomst till den station vid jernbanan, hvarest hästar
och vagn skulle vara dem till möte från Svanboholm,
var afgången, erhöll fröken Margin bref från en sin
barndoms- och ungdomsvän, med tillkännagifvande att
hon, på en långväga flyttning som hon skulle företaga
och hvarunder hennes väg förde henne till trakten
af den nyssnämdas bostad, önskade göra henne en
påhelsning för att stanna någon tid och förfriska sig
af landtlifvets helsosamma inflytande på både kropp
och sinne. Som hennes ankomst inträffade samtidigt med
den förut bestämda resan, måste fröken Margin afstå
från densamma och stanna hemma för att uppfylla både
värdinnans och vännens åligganden.

Underrättelsen härom var mycket smärtsam för
Gerda. Hon bad så varmt och innerligt att få stanna
hemma och uppskjuta resan till Svanboholm intill dess
faster Margin blefve oförhindrad att åtfölja. Men
dennas ömhet för Gerda var icke af den klemiga art,
som tillfredsställer alla önskningar, derför att de
äro oskyldiga, eller låter pligternas och förnuftets
bud öfverröstas af begärets lockelser. Hon fann att
resan borde ske, och om det än kostade på henne,
att sluta sina öron för Gerdas böner, så lemnade hon
denna icke sitt gehör.

Gerda gret hela natten och visade sig om morgonen
med röda ögon. »Hvad tänker du på, mitt barn?» sade
fröken Margin. »Är det att gråta för att resa till
sitt hem?»

»Utan dig faster! Hur skall jag kunna vara som jag
bör, då jag vet att min mor och mina systrar hata mig,
att deras vänlighet är hyckel och att de önska mig
långt, långt bort ifrån dem.»

Fröken Margin gjorde stora ögon, betraktade henne
med en förebrående blick och sade: »Hur kan du våga
en sådan beskyllning mot din mamma och dina systrar?»

»Du känner dem icke, faster lilla, eller vet deras
sinnelag emot mig. Ack, om jag blott hade hälften så
mycken kärlek att påräkna der som här!» och hon lade
sina armar om fröken Margins hals.

»Och hvarför skulle du tvifla på det? Din mor visar
sig ju alltid vänlig och välvillig emot dig, hvad
kan du mera begära? Att hon ej kan egna dig de
ömma omsorger, som omvårdnaden om din uppfostran
af mig framkallat, är ju helt naturligt, och hvad
dina systrar beträffar, så voro de så mycket barn,
då vi sist sågo dem, att du ej bör tillräkna dem
om de ej visade dig en kärlek, som de sins emellan
tycktes sakna för hvarandra, oaktadt de alltid lefvat
tillsammans, tvärt emot hvad händelsen varit med
dig.»

»Och hvarför? Emedan min mor icke från början kunde
tåla mig. Jag förstod ej som litet barn att reflektera
öfver förhållandena, men sedan har allt blifvit mig
ganska klart.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free