Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXIII.
Svenska Helgon.
I. Den Helige Ansgarius. (Forts.)
Stiften i Hamburg och Bremen voro nu förenade, och
fastän Ansgarius redan år 849 hade tillträdt det
Bremiska stiftet, kunde han dock icke förr än nu
tänka på den nybildade Nordiska kyrkan, den unga
församlingen i Birka. Denna hade under hela den
tid, då Ansgarius var öfverhopad med bekymmer och
sorger, i sju hela år, saknat en prest, och öfver
detta bedröfvades Ansgarius högeligen, särdeles
för Herigars skull. Men Herigar hade under hela
tiden fast och stadigt framhärdat i kristendomen,
uppmuntrat de med honom liktänkande samt äfven hos
annorlunda sinnade väckt aktning och tillgifvenhet för
den nya läran. Så berättas, att när den från riket
fördrifna konungen Emund, hvilken i Danmark samlat
en vikingaflotta, för att med denna återvinna sin
krona, och för att sporra vikingarnes mod förespeglat
dem plundrandet af det rika Birka, med sin flotta
kom utanför denna stad, densamma blef räddad genom
Herigars råd till sina landsmän, att de borde med sina
böner vända sig till den mäktigaste bland gudarne,
den Guden, som är himmelens och all tings Herre
och som allt styrer. Birkaboerna följde rådet,
och vikingarne aflägsnade sig utan att tillfoga
staden någonting ondt, sedan de på gammalt vis genom
lottkastning utforskat sina gudars vilja och funnit,
att de icke borde angripa Birka. Genom denna händelse
tillväxte icke blott Herigars anseende, utan derigenom
vunnos äfven många för den store Guden, som förmådde
så hjelpa i nödens stund. För att stödja och i hans
arbete för kristendomen biträda Herigar, hvilken
af Ansgarius kallades hans son, sände han först
till honom eremiten Ardgar, som af alla kristna i
Birka mottogs med stor glädje och af konungen fick
tillstånd att fritt predika kristendomen och öfva
kristen gudstjenst. Emellertid stannade Ardgar icke
länge i Sverige. Han tröstade i hans sista stunder
den fromme Herigar, hvilken ur hans händer på
dödsbädden mottog sakramentet, och sedan Frideborg,
en gudfruktig qvinna, hvilken med Herigar täflat i
ståndaktighet och nit för kristendomen, likaledes
aflidit, hade eremiten icke längre någon trefnad i
det aflägsna landet. Längtande åter till sitt ensliga
lif, lemnade han Sverige. Nu ville Ansgarius förmå
Gautbert att återvända dit; men då denne fruktade,
att nya oroligheter skulle uppstå genom hans ankomst,
och att de förra ännu skulle vara i friskt minne,
beslöt Ansgarius att sjelf ånyo företaga en resa till
den församling, hvartill han lagt grunden. Konung
Ludvig den Tyske, för hvilken han tillkännagaf sin
afsigt, styrkte honom deri och gaf honom
med sig bud och bref till Svenska konungen, likasom
hans fader, kejsar Ludvig den Fromme, gjort, då
Ansgarius företog sin första missionsresa. Ansgarius
tog vägen öfver Jutland, der han ofta varit med
budskap från konung Ludvig till den der regerande
konung Erik, hvilken för honom fattat stor vänskap och
förtroende samt tillåtit honom att bygga en kyrka i
Slesvig. Af denne Erik begärde han nu hjelp att komma
öfver till Sverige. Konungen gaf gerna sitt bifall
till denna begäran och sände med Ansgarius en af
sina män med vårdtecken och budskap till konung Olof
i Sigtuna, till hvilken sändemannen skulle framföra
konung Eriks ord, »att han, Erik, i flerfaldiga värf
pröfvat den Guds tjenaren Ansgarius, som blifvit till
honom sänd af konung Ludvig; aldrig hade han lärt
känna en bättre man, aldrig hos någon funnit större
redlighet; derföre hade han i sitt rike låtit honom
stifta och inrätta allt efter eget behag i afseende på
kristna läran, och han begärde, att konung Olof i sitt
rike ville förunna honom detsamma, emedan den redbare,
välvillige mannen dermed icke åsyftade annat än det,
som rätt och godt vore.» Sannolikt i Slesvigs hamn
steg Ansgarius ombord på det skepp, som skulle föra
honom och hans följeslagare öfver till Sverige, och
efter vid pass tjugo dagars segling anlände han för
andra gången till Birka, omkring år 853.
Men här voro förhållandena icke gynnsamma för de
kristna. Både konungen och bönderna voro mindre
vänligt stämda mot kristendomen. Ett »djefvulskt
budskap, – som det kallas af Rimbertus, tecknaren
af Ansgarii lefnad och hans följeslagare äfven på
denna resa, – hade förvirrat allas sinnen, dårat
och förvillat alla hjertan.» Bland folket hade en
man uppträdt med budskap från de gamla gudarne,
hvilka klagade öfver att man icke längre hedrade dem
med offer och löften. »Och hvad oss mer än annat
misshagar, – talade sändemannen på deras vägnar,
– är det, att ni hafven tagit en annan gud, som ni
hedren och tjenen mer än oss. Är det nu så, att ni
viljen hafva vår vänskap och ynnest, då skolen ni
öka era offer och göra till oss löften ännu mer än
ni hafven hittills gjort, och ingen annan gud skolen
ni dyrka, inga andra gudar tjena än oss. Viljen ni
hafva flera gudar, då vilja vi efter enstämmigt råd
upptaga bland oss Erik, fordom eder konung, och skall
han vara en af edra gudar och räknas i guda-tal med
oss.» Man hade på grund af detta budskap beslutit
bygga ett tempel till Eriks ära, samt redan börjat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0293.html
