Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Kongl. Myntet i Stockholm
- Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kongl. Myntet i Stockholm.
På Kungsholmen, i sjukhusens och de stora faktoriernas
stadsdel, befinnes sedan år 1850 det enda myntverket
i Sverige, der alla mynt, medaljer och jettoner
präglas. Der detta verk nu står, stod fordom Samuel
Owens, den första Svenska ångmaskinfabrikantens,
gjuteri, och redan före honom hade platsen
gamla anor i denna väg, emedan major Appelqvist,
Styckgjutargårdens innehafvare under en tid, förut
här hade smedjor och andra verkstäder, ja, till och
med en klockgjutare, Puteson, uppgifves som tomtens
första bebyggare. Det åt Handtverkaregatan belägna
stora stenhuset tros vara uppfördt
af riksrådet friherre Stjernstedt. Verket
inrymmer nu alla till prägling af mynt behöfliga
verkstäder, smälterier för guld, silfver och koppar,
valsverk, hvitsjudningsverkstad, prägelsalar,
medaljverkstad, smedja, svarf- och filverkstad
m. m., tilllika med boningshus för öfverdirektören
vid mynt- och kontrollverket, myntmästaren och
andra personer. Myntverkstäderna flyttades hit
ofvannämda år från det nuvarande Kanslihuset
vid Mynttorget, hvilken byggnad uppfördes
år 1673. Myntet hade förut haft sin plats på
Helgeandsholmen, der kungsstallet nu är beläget.
Th.
*
Om musiken och några af dess förnämsta mästare.
I. Forntidens musik.
Då ingen konst är allmännare idkad än musiken,
då den öfvas från palatset till kojan, från
kyrkan till marknadstorget, torde det för de flesta
af våra läsare icke vara utan intresse, att här kasta
en hastig öfverblick på de många stadier konsten haft
att genomgå innan hon kommit till den utveckling som
hon i närvarande tid äger.
Musiken är troligen till sitt ursprung den äldsta
konst bland menniskorna och fåglarne de första
läromästarne deruti. Deras sånger hafva funnit sin
genklang i menniskans bröst, tilltalat hennes känsla
och väckt behofvet att gifva den luft i ett liknande
språk. Så har rösten antagligen varit det först
anlitade instrumentet. Emellertid tillhör uppfinningen
af åtskilliga andra de äldsta tiderna, och flöjtens
tillskrifves Kain. De gamla ansågo musiken härstamma
från gudarne och trodde den åstadkomma öfvernaturliga
ting. Hvem känner icke myterna om Amfion och Orfeus?
De första spåren af försök till musikalisk odling
förefinnas i Hindostan och Kina. De lärda braminerna
hos Hinduerna säga, att de gamla musikaliska
systemerna innehållas i deras heliga böcker – hvilka
dock äro otillgängliga för alla andra klasser och
icke finnas öfversatte på något annat språk, så att
de förblifva obekanta för verlden – samt påstå
att musiken i fordna tider haft makt att förbyta
den hårdaste vinter till sommar, regn till solsken,
o. s. v. För våra öron skulle deras musik vara föga
tillfredsställande, enär den hvarken har harmoni
eller rytm. Deras instrumenter bestå förnämligast
af trummor, trumpeter, ett slags guitarr, hvaraf
ormtjusare begagna sig, samt flöjter af större och
mindre slag, hvarmed bajadernas sång ackompagneras
o. s. v.
Kineserna hafva ett mera utbildadt tonsystem än
hinduerna. Deras gamla skala innefattade blott
fem toner, nämligen a, d, g, c, f, men redan
500 år före Kristus erhöllo de ett ordnadt halftonsystem,
eller, i likhet med oss, oktaven indelad
i tolf halftoner. Äfven hafva de sedan gammalt ett
slags tonskrift, men fullt så olik vår som deras
bokstafsskrift och säkerligen alldeles olämplig, om ej
deras sånger utfördes i ett ganska långsamt tempo. För
dem är harmonien lika främmande som för hinduerna. De
hafva till och med visat misshag då de hört européer
använda den. Ej heller förstå de takten i samma
mening som vi. De hafva ett icke obetydligt antal
instrumenter, hvaribland klingande stenskifvor – af
hvilka ett finnes, gjordt af ädelstenen Yü, hvilket
endast kejsaren sjelf får slå – samt pipinstrumenter
af bamburör, o. s. v.
Om Egyptiernas musik är föga kändt. Den användes mest
till gudarnes ära och kom således icke till någon
allmännare utveckling. Troligt är att den egyptiska
musiken sednare lades till grund för hebreernas,
grekernas och romarnes tonsystemer. Egyptierna berätta
att Osiris [1] varit mycket musikälskande och vid sitt
hof anställt ett stort antal personer
till tonkonstens öfning, samt att Isis [2] diktat
sånger till dygdens befordran. Vidare om Taut
och Hermes (bägge motsvarande Merkurius) att den
förre uppfunnit den tresträngade lyran och benämt
dess strängar vinter, vår och sommar, samt att den
sednare gifvit henne flera strängar och uppfunnit
ett verkligt tonsystem. Vid högtiderna till Dianas
ära afsjöngos festliga sånger, hvarjemte männerna
blåste flöjt och qvinnorna rörde ringpukan (ett
slags tamburin). Egyptierna hade ingen notskrift,
utan gingo så väl deras verldsliga, som tempelsånger
traditionsvis från slägte till slägte, hvadan de äro
alldeles förlorade för oss, men hvaraf man kan sluta
till deras enkelhet.
Hebreerna voro tvifvelsutan ett af gamla tidens
mest musikälskande folk. Hvem känner icke af bibelns
skrifter musikens stora vigt och betydelse vid deras
gudstjenster? Bibeln omtalar Jubal, en afkomling
af Kain, såsom uppfinnare af flera musikaliska
intrument, dem han sjelf behandlade. Laban säger
sig velat åtfölja Jakob »med sång, pukor och
harpor». Vid vandringen från Egypten förfärdigade
Moses silfvertrummor, och hans syster Mirjam sjöng,
sedan vandringen genom röda hafvet var lyckligen
verkställd, den första lofsång man vet omtala. Sedan
Israeliterna efter flykten från Egypten undsluppit
slafveriets tryckande ok utvecklade sig hos dem de
frön till konst och vetenskap, som de ifrån det landet
medfört, synnerligast musiken, hvilken under konung
David vann sin högsta utbildning. Denne konung satte
äfven melodier till sina odödliga psalmer, hvilka han
sjöng till spelet af sin harpa. Af Levis stam, som
ej fått någon andel i jorden, utan måste egna sig åt
konster och vetenskaper, hade han omkring sig bildat
en egen musikalisk hofstat. Leviterna voro också de
som utförde sångerna och spelet vid tempeltjensten.
På templets sångbana, midt emot förbundsarken,
församlade sig sångarne och instrumentalisterna,
klädda i hvit linnedrägt, anförde af sina
dirigenter, samt föredrogo vanligtvis
Davids psalmer. Sångföredraget var merändels
recitativartadt. För hvarje dag och hvarje olika
gudstjenst voro ej blott vissa psalmer bestämda,
utan ock det sätt, hvarpå de borde utföras, samt
de instrumenter, hvarmed hvarje psalm skulle
ackompagneras. Vid den dagliga tempeltjensten
uppträdde gemenligen endast tolf sångare och lika
många instrumentalister, hvilka sednare utgjordes af
en cymbalist, tvänne lutspelare och nio harpister. Vid
festerna förstärktes de sjungandes antal betydligt
och orkestern ökades med silfvertrumpeter, basuner
och flöjter. Hebreerna hade äfven ett slags orgel
(magrephah), hvilken dock egentligast användes vid
tempeltjenstens början, för att kalla de musicerande
till deras platser.
Vid den här omtalade tempelkören får man icke tänka
sig en harmonisk kör efter vår tids begrepp, ty sången
var endast unison. Sopraner och alter åtföljdes af
mansrösterna blott i lägre oktaven, och af likadan
beskaffenhet lärer
[1] En af de bägge förnämsta gudomligheterna.
[2] En af de bägge förnämsta gudomligheterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0298.html
