Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till elefantens historia - Linnés minnesvård vid Råshult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram och skottet smäller, då rusa de hastigt åt
alla håll, stanna likväl snart några ögonblick, för
att grunda och springa derefter åter tillsammans,
hvarefter den hoppackade skaran med ungarne i midten,
skyndsamt stormande derifrån, bryter sönder träd och
buskar som rör. Vid deras ströftåg i det kultiverade
landet bryta de äfven ibland in i byar och ställa då
till förfärliga förödelser, men menniskan angripa de
vid sådana tillfällen endast då, när hon retar dem,
likasom om de med sin ofantliga kraft skämdes att
anse ett litet tvåbent väsende, som ju äfven snabeln
fattas, såsom en jemngod motståndare.
Det är ett underbart förhållande att elefanten äger
verklig kyskhet och att ännu aldrig hans samlag
varseblifvits, att han äfven aldrig eller endast i
högst enstaka fall fortplantar sig i fångenskapen. Man
är derföre tvungen att fånga vilda elefanter, hvarvid
redan tämda honor äro det förnämsta hjelpmedlet. Så
snart man nämligen har spårat upp en elefanthjord,
utsänder man ett antal honor, som sluta sig till
sina vilda kamrater, för att ibland dem, med alla
det qvinliga koketteriets konster, söka ådraga sig de
vackraste hanarnes uppmärksamhet. Det dröjer ej länge
innan de förälskade gossarne följa sina förförerskor
i ensamheten, der fångenskapens ok säkert väntar dem,
ty honorna föra älskarne till en redan uppförd arena,
i hvilken man genast efter deras ankomst begynner
med tämjandet.
Detta tämjande rättar sig helt och hållet efter det
motstånd, som den fångade finner för godt att göra,
sedan han märkt det med honom föröfvade bedrägeriet,
och anses af befolkningen för ett så intressant
skådespel, att det kan jemföras med de spanska
tjurfäktningarne. Engländaren Yule, som biträdde
med en beskickningsresa till Ava i Birmanlandet,
hade tillfälle att åse ett sådant elefanttämjande,
som företogs på något afstånd från staden. Vid
stranden af en sjö var en arena uppförd och bredvid
densamma till konungens begagnande uppbygd en rymlig
paviljong som kallades elefantpalatset. Sjelfva arenan
bestod af ett rum af omkring hundra alnar i fyrkant,
uti hvilken befanns en massiv timmerstockspallisad,
hvars öppningar voro just tillräckligt vida för att
kunna låta en menniskokropp slippa igenom. På två
sidor voro anbringade ingångar till fyrkanten, som,
omkring tolf alnar långa och försedda med portar,
kunde förvandlas till en sorts fällor. Anländ till
ort och ställe, såg man en grupp af omkring tjugo
elefanthonor, deraf några med förare, men de öfriga
utan någon vidare vakt, som på femhundra alnars
afstånd från arenan stodo tätt tillsammans och hade
mellan sig innestängde två nyfångade vilda hanar. Det
syntes att honorna fullkomligt förstodo sin uppgift,
ty de trängde de stackars fångarne oupphörligt till
arenan. Då de uppnådde ingången till densamma steg
en hona in i ingångsfällan och ofördröjligt följde
henne en af de menlösa fångarne, som genast efter
sitt inträde afstängdes, under det att honan sprang
ut på den andra sidan.
Derefter utsläpptes han på den fria platsen, der
han snokade omkring en stund på pallisaderna,
uppenbarligen för att finna en utgång, och
rekognoserade derefter stället hvarifrån han inkommit
i arenan. Derpå rände han med hela sin kropps tyngd
emot de honom hindrande bjelkarne och sökte, då detta
ej hade någon framgång, att, i det han föll på knä,
rycka upp dem. Nu inträngde genom pålverkets öppningar
en mängd personer, som med slag, skrik och käppar
med jernspetsar försökte att afhålla honom från hans
förehafvande. Men då det uppretade djuret vände sig
om, för att göra jagt efter sina pinare, skyndade
dessa hastigt igenom öppningarne, hvarefter elefanten
med hufvudet rände mot posterna, så att hela byggnaden
skakades. På detta sätt hetsades elefanten så länge,
tills han började blifva trött och modlös. Nu var
det tid att förfara allvarsammare med honom. En rask
gosse sprang in i afplankningen och retade djuret så
länge tills det följde honom i en af ingångsportarne,
der gossen kröp igenom posterna, under det att
djurets ben genast fängslades med väldiga snaror och
samtidigt omslöts halsen af ett starkt tåg. Denna
insnärjning skedde på ett så raskt och sinnrikt sätt,
att elefanten redan var maktlös innan han ännu hade
någon aning derom. Sitt raseri förrådde han blott med
doft flåsande och vilda ryckningar i de fängslade
lederna. Men stammarne omkring hvilka de starka
tågen voro lagde trotsade hvarje ansträngning. Man
ville just draga åt tåget omkring halsen fastare,
då elefanten plötsligt, så långt det för honom var
möjligt, upplyftade hufvudet och åter lät det hastigt
falla ned. Djurets väldiga natur hade ej förmått att
uthärda detta inre raseri – elefanten var död.
Ett sådant fall inträffar dock högst
sällan. Vanligtvis håller man djuret så länge
fängsladt, tills det blir helt och hållet utmattadt,
hvarefter, sedan det befriats från tågen, åter tama
elefanter uppträda och förrätta polistjensten emot
honom. Denna funktion utöfvade de på den andra
fången, till hvars tämjande man valde ett annat
sätt. På ett gifvet tecken prisgafs han åt de honom
omringande honorna och derefter gjordes jagt på
honom af nio eller tio väldiga hanar, hvars förare
hade skinnlassos eller kastsnaror. Sedan flera af
dessa snaror sammandragits omkring ett af hans bakben
fastade man ändarne deraf vid en trästam hvarigenom
den fångne blef innesluten i en krets af omkring
tjugo alnars diameter. De gamla elefanterna började
nu att malträtera sin vilde kamrat. De stötte honom
med fångtänderna, följde honom på hvarje steg, och
trängde den oroade främlingen från den ena sidan till
den andra, tills han ändtligen matt och trött hade
förlorat hvarje tecken till vildhet. Derefter togs han
emellan två stora elefanter, på hvars nackar deras
förare suto. Dessa lade ett starkt rep omkring den
fångnes hals, hvarefter han affördes till den åt honom
bestämda kojan, att der förblifva på mager kost till
dess tanken på friheten under hans skogslif försvunnit
och han blifvit en villig menniskans tjenare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
