Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gerda eller Styfdottern.
Af Sophie Bolander.
4. (Forts.)
Påföljande dagen vid frukostbordet bjöd Agnes Gerda
ett tefat jordgubbar, som hon sjelf plockat. Detta
var en demonstration från hennes sida och af ganska
betecknande natur. Knappast hade Ernst afvaktat
ett tillfälle då han obemärkt kunde närma sig Gerda,
innan han begagnade det och, för första gången
tilltalande henne, sade: »Ni har vunnit en seger,
som ingen annan torde hafva att berömma sig af». Och
med dessa ord visade han på jordgubbsfatet.
»Jag fruktar att det är följden af mammas påminnelser
i går afton och att det kostat Agnes en stor
uppoffring.»
»Förlåt mig!» sade Ernst. »I det fallet förklarar jag
mig som hennes ifrige försvarare. Femton påminnelser
af kammarherrinnan, och hon skulle icke plockat ett
bär, om hon icke sjelf velat det! Det är för er skull
hon gjort det, för er och ingen annans! Men så har
också ingen tilltalat henne så, som ni gjort det.»
»Ni tror då verkligen ...»
»Att sanningens ord talade med kärlekens röst förmå
mycket ...»
Nu kom Magda och de talande tystnade.
»Jag tror jag
stör herrskapet och skall då genast gå min väg», sade
hon. Derpå tillade hon med en till hälften retad,
till hälften retande blick på Ernst: »Jag trodde
bekantskapen vara för ny mellan eder för att några
hemliga ämnen skulle vara å bane.»
»Vi talade om jordgubbarne, som fröken Agnes plockat.»
»Och som jag beder att få bjuda dig af!» sade Gerda
och framräckte fatet.
»Du måtte visst vara mycket ond på henne och det
kan ingen undra på, ty hon bar sig verkligen ganska
illa åt. Också har jag aldrig sett henne så modstulen
som i går afton. Sedan hon lagt sig hörde jag henne
ordentligen snyfta.»
»Det var mer än man kunde vänta af fröken Agnes»,
anmärkte Ernst.
»Ja verkligen!» skrattade Magda. »Hon är icke af de
blödiga, och jag råder dig, Gerda, att hålla henne
från lifvet på dig om hon icke skall förstöra dig
sjelf och allt hvad du äger.»
»Åh, hvad det beträffar skall jag väl försöka att
komma till rätta med henne på ett annat sätt», sade
Gerda och gick att söka henne. Äfven Ernst lemnade
rummet, för att gå och sköta om de arbeten han åtagit
sig.
Dag från dag vinnlade Ernst sig, med stigande
intresse, om att studera Gerdas karakter, lynne och
uppfattning af lifvet och dess oskyldiga nöjen,
och insåg dervid ganska snart oriktigheten af de
föreställningar han om henne fattat, liksom att någon
hemlig afsigt måtte finnas till den falska dager man
ville kasta öfver hennes väsende och de beskyllningar
man tillät sig mot hennes pietistiska stränghet och
intoleranta idéer. Den fulla friska lefnadskänsla, som
är ungdomens sällhet, och den glada blick mot lifvet,
som är dess prydnad, förnekade sig aldrig hos henne,
då icke styfmoderns eller Magdas närhet öfvade på
henne sin förstelnande verkan. En skiljemur låg dem
emellan – det fordrades icke mycken skarpsinnighet
att varseblifva – men hvem hade upprest den och på
hvilken grund? – Se der en fråga, som ännu var den
olösta uppgiften för Ernsts studium.
Emellertid behagade Agnes fatta en synbar bevågenhet
för Gerda, hvilken bevisade sig i allehanda små
välvillighetsbetygelser, hvarmed hon förut aldrig
hedrat någon menniska, och hvilka, såsom egande
uppriktighetens värde, blefvo med hjertlighet
uppfattade. En eftermiddag, då alla utom kammarherren
voro inne i salongen – Magda stickande på sin strumpa
och Ernst, läsande på en tidning, med blickarne
emellanåt omkringspelande i rummet och öronen öppna
för allt hvad der sades – sade Agnes, som lekte med
ett litet guldkors, som Gerda bar vid en kedja kring
halsen:
»Det der lilla korset tycker jag om. Det kunde du
gerna gifva mig som ett minne af dig.»
»Det har min mor burit och vid det kan jag aldrig
skilja mig», svarade Gerda, »men om du verkligen vill
hafva ett minne af mig, så tag i stället denna broche,
hvilken jag köpt mig sjelf och således utan saknad
kan göra mig af med.»
Agnes såg på Gerda med stora ögon. »Är det ditt
allvar?» sade hon.
»Skulle jag väl säga det annars? Du kan väl icke tro
att jag vill narra dig?»
»Den är ju utaf guld, verkligt guld, och den skulle
du vilja gifva mig?»
»Ja visst!»
»Nej, men Gerda, du är riktigt snäll, de må säga
hvad de vilja! Jag skall aldrig mera vara rädd för
dig! Aldrig kunde jag tro . . .»
»Agnes, Agnes!» afbröt kammarherrinnan. »Prata
inga dumheter i öfvermåttet af din glädje, utan
kom och visa mig hvad du fått af den snälla syster
Gerda! Så vacker!» sade hon och lade fingret på
Agnes’ mun, hvarpå hon skickade henne ut att visa
»pappa» sin vackra gåfva, betryggande sig sålunda
mot fortsättningen af en pratsamhet, som redan
öfverstigit sina lofliga gränser. »Jag undrar
verkligen icke», fortfor hon, i det hon gick fram
till Gerda och omfamnade henne, »att Agnes blef
så öfverraskad af en så oförväntad och dyrbar gåfva,
att hon icke visste hvad hon sade, ty jag erkänner,
att jag knappast sjelf vet hur jag skall betyga dig
min tacksamhet.»
»Om mamma vill visa mig en godhet, så gör mig ej
förlägen genom att vidare tala om denna obetydliga
sak eller gifva den en större vigt än den förtjenar!»
sade Gerda synbarligen besvärad af styfmoderns sätt
att utbreda sig deröfver.
Från denna stund fann
kammarherrinnan Agnes’ tilltagande vänskap för
Gerda ganska vådlig och kände stora farhågor för
hemlighållandet af den politik, som lånade ädelmodets
och omtankans färg åt hennes moderliga beteende. Hon
litade icke mer på efterföljden af sina förmaningar
sedan Agnes sjelf behagat upphäfva den grund, hvarpå
hon baserat deras kraft och verkan, och såg icke utan
en viss fruktan henne och Gerda på egen hand gå ut att
promenera eller annars söka hvarandras sällskap. Till
lugnande af sin oro ålade hon Magda att aldrig
lemna dem på egen hand och noga vaka öfver Agnes’
obetänksamma pratsamhet.
Detta förmynderskap, hvarunder Agnes snart märkte sig
ställd, var ingalunda i hennes tycke, och så
snart hon varseblef att Magda redde sig till att
följa henne och Gerda, då de ämnade sig ut, blef hon
missnöjd och utbrast: »Hvad skall du med att göra? Du
tycker icke om att gå så långt som Gerda och jag och
vi hitta nog vägen, dig förutan. Blif du hemma och
sticka på din strumpa!»
Gerda var van att mycket röra sig ute och fann ett
nöje i att vandra genom skog och mark, på trånga
stigar och uppför branta höjder. Hennes sinne var
öppet för naturens skönhet liksom för kärleken till
menniskor. Hon kunde med verklig vördnad stanna
vid betraktandet af ett åldrigt träd; hon kunde med
förtjusning sjunka ner på mossan vid dess fot, njuta
i skuggan af dess krona och lyssna till fåglarne, som
qvittrade på dess grenar. Hon kunde hejda sin fot,
för att icke trampa ner en liten blomma vid vägen,
och långa stunder uppehålla sig med att rädda en
mask eller insekt, som råkat i någon lifsfarlig
belägenhet. Träffade hon några allmogens barn eller
ledde hennes väg förbi någon stuga, hvars bristfälliga
och lutande skick tillkännagaf att armodet i sin
förskräckande gestalt bodde derinne, gick hon dem
aldrig förbi utan att öppna sin pung och lägga till
sin gåfva en vänlig blick och ett deltagande ord.
En dag då Magda, i kraft af sitt förtroende-uppdrag,
kom för att sälla sig till henne och Agnes, då
de voro färdiga att begifva sig af på en af dessa
spatserturer, i hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0311.html
