- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
310

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


        5.

Efter detta samtal, hvilket Ernst skyndade att
afbryta vid den kritiska punkt, hvartill Agnes fört
det, ertappade han ofta sina tankar och känslor
i en förändrad och mera uteslutande riktning än
förr. Gerda sysselsatte honom alltjemt. Än led han
af ett djupt deltagande för hennes belägenhet, än
harmades han öfver den orättvisa som vederfors henne,
än triumferade han öfver den seger hon slutligen
måste vinna, än tänkte han på att rycka slöjan från
hennes egna ögon, än från hennes fars och förehålla
honom hans naturliga pligter; men var han väl dertill
berättigad? Hvilka följder skulle deraf uppstå? Det
förslaget måste nedläggas, men under detta brann han
af begär, att hon måtte få öfvervara den karnevalstid
som stundade och blifva sedd och känd af grannarne i
orten och de främmande resande, för hvilkas mottagande
man endast väntade på hennes afresa för att börja
tillrustningarne.

Ändtligen var den afgörande morgonen inne. Klockan
7 skulle Gerda sitta med sin fader i vagnen, för
att klockan 9 vara vid den två mil derifrån belägna
jernvägen, der tränen skulle, elfva minuter derefter,
inträffa. Klockan 6 hade hela huset fått order att
vara på fötter och kammarjungfrun att vid den timmen
väcka »hennes nåd», liksom Fina fröknarne.

»Jag kunde, min själ, tro det!» sade kammarherren
och kastade sig i sin nattrock vid det han, i det
rullgardinen gick upp, betraktade sitt ur. »Klockan är
half sju. J hafven försofvit er allesamman. Jag har
just känt det på mig, ty jag har känt mig så orolig
en lång stund.

Kammarjungfrun försäkrade det vara omöjligt,
emedan tornklockan »nyss på minuten» slagit sex,
likasom äfven pendylen i salen. För att bestyrka
sin uppgift gick hon åter ut och betraktade de bägge
tidmätarne, öfver hvilkas taflor visarne bildade ett
perpendikulärt streck, som svårligen kunde beteckna
något annat än att hon punktligen iakttagit den tid
henne blifvit anbefalld. Kammarherren kunde icke
begripa hvad hans ur menade, men naturligtvis hade
det orätt mot tvänne så tillförlitliga vittnen,
som de åberopade.

Tornklockan, som aldrig brukade svika i sina
tidsförhållanden och med sin djupa och starka
stämma lät höra sig vida omkring, var hela gårdens
rättesnöre, hvarefter man ställde sina arbeten och
förehafvanden. Några minuter innan den visade på sju
stod vagnen med Gerdas påbundna kappsäck vid dörren,
och på slaget rullade den med henne och kammarherren
från gården. Förgäfves sökte Ernst vid afskedet att
spåra något drag af smärta eller saknad i hennes
ansigte. Han tyckte sig tvärtom förmärka ett icke
otydligt uttryck af belåtenhet, då hon vid sin faders
sida nickade farväl till sitt hem och dess invånare,
bland hvilka dock ett hjerta klappade varmt för hennes
väl och tillönskade henne all den glädje, som borde
tillkomma hennes ålder och de företräden, hvarmed
ödet och naturen begåfvat henne. Med en halfqväfd
suck och ett tyst: »Kanske har jag dummat mig!» gick
han in ifrån trappan, då vagnen icke mera syntes.

Detta var den efterlängtade stunden för upphäfvandet
af den dekorationsförändring, som den nu utspelade
akten på Svanboholm påkallat. Knappast hade Gerda
hunnit utom gårdsportarne innan restaurationen
tog sin början. Grandonkeln återförvisades till sin
ordinarie plats bakom en kista på vinden och konungens
prydliga porträtt i den förgyllda krönta ramen intog
sitt rum på soffväggen i stora salongen. De urblekta
och gulnade öfverdragen på möbler, speglar och kronor
utbyttes mot andra af finaste hvita schirting och
rosenrödaste tarlatan. Lystrar, bilder, vaser, allt
med ett ord, återställdes der det brukade stå. De
gamla, länge sedan utdömda, gardinerna nedtogos och
de andra, med sina sidendraperier och kornischer,
lades på stora bord, tillreds för tapetsören, som
skulle följa med vagnen från staden, för att uppsätta
dem. Magda hade redan aflagt sin schirtingsklädning,
och sväfvade i nettelduk och fladdrande volanger
fram och tillbaka genom rummen, glädjande sig åt det
lyckligt hunna slutet af sin genomgångna pers och
görande sig skämtsam på Agnes’ bekostnad, som alldeles
icke var af samma tanke, utan menade att Magda bara
längtade att få visa sig i sin nya klädning för de
främmande, som
skulle komma. Med ett ord, allt var dels bringadt
dels förberedt att bringas i sin gamla ordning,
då Agnes, som, något modstulen stod vid ett fönster
under det Magda bemäktigat sig Ernst, för att visa
honom den skedda förvandlingen och loforda fördelarne
af densamma, helt glad utropade: »Der kommer pappa
och med honom Gerda tillbaka. Se, ingeniören, om det
icke är hon.»

»Huru kan du tro någonting sådant?» sade Magda
och fortfor att parlamentera till förmån för
återgången till sakernas gamla skick. Ernst ilade
till fönstret och instämde med Agnes, då Magda med
en blick genom rutan gaf till ett rop och hastade
ut, utbristande: »Hvad skall mamma säga om en sådan
olycka?»

Denna kom allt för oväntadt för att ens
den vid sjelfbeherrskning och förställning så vana
kammarherrinnan skulle kunna dölja den missbelåtenhet
och förlägenhet hon dervid erfor. Det var icke utan
en dold glädje Ernst genom de af Magda öppna lemnade
dörrarne från ett inre kabinett hörde hennes veklagan
och förtrytelses utrop. Detta hindrade henne dock icke
att fem minuter derefter stå leende på trappan, färdig
att mottaga Gerda med öppna armar. »Hvadan kommer sig
detta att vi så snart få se dig tillbaka?» frågade
hon den återvändande, som knappt kunde tillbakahålla
sina tårar.

»Vi kommo för sent. Tåget hade redan gått. Hvad skall
faster Margin säga? Det var för illa!»

»Jag kan ej neka», instämde kammarherrinnan.

»Men det tycker icke jag!» sade Agnes. »Hade jag fått
ställa om det, skulle det gått just som det gick.
Faster Margin får väl trösta sig och vänta tills
någon annan resande blir färdig att stämma möte med
dig för de sex milen.»

»Var det icke det jag sade, att de försofvit sig i
morse?» brummade kammarherren. »Vi kommo jemt en half
timme efter det tåget afgått.»

»Det är omöjligt, min vän», sade kammarherrinnan. »J
hafven säkert sölat på vägen. Både tornuret och
pendylen slogo sju, just som ni reste från gården,
och du vet huru tillförlitliga de äro.»

»Nå ja, min klocka plägar icke heller skolka. Men nu
skola de bägge andra ställas efter den, ty den gick
på minuten alldeles lika med jernvägsklockan, som nu
är tolf.» Medan kammarherren sade detta betraktade
han sitt ur, då de bägge andra klockorna blandade
sina olika ljud för att angifva samma klockslag. »Jag
tror klockorna äro rent förb–de», återtog han. »Jag
har icke rört min sedan jag reste härifrån i morse.»

»Min bästa vän», sade kammarherrinnan, »detta låter
icke förklara sig annorlunda än att du sett miste
på din klocka och att ni gifvit er för god ro på
vägen. Jag tycker också verkligen att du varit borta
bra mycket längre än som behöfts, ifall du kört lika
fort som vanligt.»

»Det är omöjligt, min engel, om du beräknar tiden.»

»Om jag beräknar tiden! – Efter ditt exempel
kanhända?» tillade hon med ett tvunget och
illamenande skratt. »I alla fall bör man
alltid taga så lång tid för sig, att man icke
riskerar att komma sedan tåget gått.»

»Så, så, min engel! Hvad som är skedt kan icke
ändras. Den enda som har skäl att klaga är syster
Margin. Men jag har telegraferat till stationen,
der Gerda skulle träffa sitt ressällskap, för
sista delen af vägen, om den fatalitet som inträffat,
och vidare skrifvit till Margin, för att lugna henne
och bedja henne ytterligare bestämma hur länge vi få
behålla Gerda. Och nu, välkommen på nytt, mitt barn,
till oss!» Och med dessa ord slöt kammarherren Gerda
i sina armar.

På sin ståndpunkt, utom periferien af
familjmedlemmarnes krets, lät han ingenting af
deras beteende undgå sig. Han såg hos kammarherren
ingenting som antydde obotligt missnöje med den
oväntade utgången af hans expedition, under det
kammarherrinnans tvungna vänlighet föreföll honom
som ett solsken öfver en klyfta, i hvars djup en
iskall strömådra går fram. Magda såg mycket generad
ut under det Agnes till ytterligare ådagaläggande af
sin belåtenhet tog Gerda gång efter annan om halsen
och sade: »Så bra att du kom tillbaka! Nu skall du få
se hur vi hafva det vanligtvis hos oss, och jag tror
bestämdt att du skall komma att finna dig ganska
bra dervid.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free