Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
- Voringsforsen i Norge
- Vegetationsbild från Madagaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Min lilla Gerda», sade styfmodern, i det hon vid
handen förde in henne, »du torde kanske observera
att någon liten förändring här föregått, men saken
är, att vi om ett par dagar vänta främmande från
Wermland, hvarföre vi måst putsa upp i rummen så godt
vi kunna. Verlden och tiden hafva sina fordringar,
som vi måste ställa oss till efterrättelse då de icke
vilja lämpa sig efter våra. De kunna kanske synas
något fåfängliga i deras ögon, som njuta lyckan af
ett lif så afundsvärdt stilla och lyckligt som ditt,
der ni har er fulla frihet att endast tänka på och
lefva för edra bättre och högre syften, men alla
äro icke ställda på samma ståndpunkt, och på den man
innehar, måste man följa bruket, så långt man kan,
för att icke göra sig egen och låtsa som man ville
väcka uppmärksamhet, hvilket vanligen rubriceras som
anspråksfullhet och gör oss löjliga och förhatliga
i andras ögon. Du har sett hur trefligt vi under
din närvaro haft i all enkelhet, och skall således,
med ditt goda förstånd och kloka urskiljning, icke
förblanda hvad som är en följd af egen böjelse och
af nödtvång för ett gällande kraf.»
»O, du inkarnerade trälinna i verldens och
fåfänglighetens tjenst! Om jag bara finge se en
enda min af belåtenhet på din styfdotters ansigte,
skulle jag glömma den harm din
förställningsförmåga väcker, för att skratta åt
lumpenheten deraf och triumfera öfver min lyckade
hämd», sade vid sig sjelf Ernst, som, låtsande söka
en förlagd planritning, följt med in i rummen för
att bevittna det uppträde som der skulle föregå.
Gerda tycktes icke fästa särdeles uppmärksamhet vid
kammarherrinnans tal liksom ej heller förundran vid den
försiggångna förändringar. De voro ju alla genom Lena
henne bekanta? Dessutom var hon frånvarande med sina
tankar. De voro hos faster Margin. Väl hade de bref
hon under sin bortovaro mottagit varit egnade att
stilla hennes oro rörande hennes helsa, men hvad
skulle hon säga vid att se sin väntan på
hennes återkomst bedragen? Gerda såg i sin
inbillning de små tillredelser hon gjort för hennes
mottagande. Hon såg gården fin och nykrattad, utan ett
trampadt spår i den friska sanden; blomsterrabatterna
nyrensade och doftande, och i hennes eget rum nya
tapeter och dito gardiner. Hon såg den goda fastern
sitta väntande vid fönstret, lyssnande till Pålles
skällande, och vid vagnens ankomst gå den till möte
med varmt hjerta och glada blickar för att mottaga
henne – – ack, för att bedragas i sin väntan och se
sina kärleksfulla omsorger spillda
utan ändamål och tacksamhet.
(Forts. sid. 313.)
*
Voringsforsen i Norge.
Voringsdalens regnbäck, som underhålles af nio
à tio sjöar (de bäcken i hvilka den smälta snön
samlas), störtar sig med denna ofantliga vattenmassa
under dånande brus i djupet af denna högt belägna
dal. Någon tid framflyter vattenmassan jemnt, men
derefter störtar den sig plötsligt lodrätt ned utför
den tusen fot höga klippan. Vorings vattenfall är det
största i verlden, ty intet samlar såsom detta hela
vattenmassan på en punkt och störtar i en af ingen
klippa delad ström, från höjden ned i djupet. Endast
ett vattenfall öfverträffar det i höjd, nämligen
Gavarnifallet i Pyrenéerna,
som är 1160 fot högt, men det ser knappast ut som en
tråd jemförd med Voringsforsens breda duk och upplöser
sig nedanför i stoft. Till och med den nya verldens
största vattenfall stå långt tillbaka efter detta,
ty Tequendama i Columbien har endast femhundra,
Missourifallet fyrahundra och Niagara etthundrafyratio
fots höjd. Voringsforsen förtjenar derföre med rätta
benämningen vattenfallens drottning och kan endast
jemföras med Kinkansforsen vid Kristiania, som är
hundra fot lägre men täflar med densamma i styrka
och skönhet.
*
Vegetationsbild från Madagaskar.
Madagaskar är i sanning ett förlofvadt land
för botanisterna, för hvilka der finnes en rik
skörd. »Hela akademier borde komma för att utforska
denna växtrikedom. Det ser ut som om naturen hade
dragit sig tillbaka dit, såsom uti en alldeles afskild
helgedom, för att arbeta efter helt andra mönster än
man annorstädes finner dem, ty vid hvarje steg träffar
man på ovanliga, egendomliga former». Så talade redan
år 1771 botanisten Comerson. Men dessa skogar göra
ett melankoliskt intryck; de hafva något dystert;
fåglar finnas endast få, blott då och då hör man
gökens läte.
Bland träden väcker isynnerhet ravinalträdet (Urania
speciosa) stor uppmärksamhet. Detta »de resandes
träd» är för invånarne af framstående nytta. Stammarne
likna palmernas, bladen likna bananträdens, de
äro endast tjockare och starkare och bilda ofta en
fläktaktig spets. Trädet användes till att bygga hus
utaf, bladen till att täcka desamma; man drager ut
ådrorna och har då borddukar eller tallrikar, på
hvilka man spisar risgryn; man gör af dem skedar
och äfven bägare, liknande skålar, utur hvilka
man dricker Betza-betza, ett med bittra växtsafter
blandadt sött bränvin, som ej smakar européen, men hos
madagaskerna är en favoritdryck; äfven öser man dermed
vatten ur båtar. Charnay menar att det väl endast vore
ett skämt om man påstode att det skulle vederqvicka
törstiga resande, emedan det i sina blad nära vid
stjelken skulle samla friskt vatten, ty trädet funnes
företrädesvis i moras och vid flodstränder, der man
på annat sätt efter behag kunde stilla törsten. Men
deremot vilja vi anmärka att andra utsagor af resande,
som ej endast besökte den östra kusten,
uttryckligen tala för detta påstående. Vi vilja här
anföra ett bevisande ställe ur Ellis (William Ellis,
tre besök på Madagaskar under åren 1853, 1854, 1856
etc., London 1858). Sedan han närmare beskrifvit
ravinalträdets botaniska karakter, säger han
ordagrannt: »Detta träd har särdeles derigenom blifvit
berömdt, att det till och med i den torraste årstiden
innehåller en ansenlig mängd friskt rent vatten och
är för den resande som en brunn uti öknen. Alla af
mig frågade infödingar påstodo att detta vore fallet
och att vatten förefunnes så rent och i sådan mängd,
att folk, som är sysselsatt i närheten af dessa träd,
ej gör sig besvär att gå till bäcken eller floden,
utan dricker vattnet af trädet. Jag tviflade förr på
saken och beslöt derföre att företaga ett prof på ett
träd. En bärare fick med sitt spjut borra fyra à fem
tum djupt i den tjocka, fasta ändan af bladstjelken,
sex tum ofvanför densammas förening med stammen. Då
han drog ut spjutet rann en ström rent, klart vatten
ut, af hvilket jag uppfångade omkring ett qvarter. Vi
drucko alla deraf och funno det kyligt, klart och
fullkomligt sött. Vid närmare granskning fann jag att
ingen filtrering genom någon del af växten ägde rum;
jag trodde motsatsen då jag såg huru sir William
Hooker tappade vatten ur ett exemplar uti palmhuset
i Kew. Jag fann fastmer en sorts naturlig urhålkning
eller cistern vid basen af hvarje bladstjelk ofvanom
dess förening med stammen och vattnet, som hade
samlats på bladets breda, ådrade yta, hade såsom
uti en ränna runnit vid stjelkens öfra sida i detta
naturliga bäcken, hvarifrån det gaf näring åt trädet
och vederqvickelse åt den resande.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0315.html
