- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
317

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ditt barns väl och förekomma dess framtida ånger, äfven kan
befria dig, eller rättare sagdt: oss bägge för menniskors tadel,
att ej tala om de bekymmer som tynga dig, kan jag ej förstå
hvarför du ännu är tveksam.»

Kammarherren funderade åter. »Jag skall föreskrifva en
besinningstid af ett år», sade han.

»Det vore att gömma elden under askan. Det duger
icke! I morgon följer Gerda dig till begrafningen; innan du
reser säger du Malmström, att du icke mer behöfver honom
och att hans vistande här är öfverflödigt.»

»Och då Gerda kommer tillbaka? ...»

»Är han borta.»

»Jag fruktar att sorgen öfver Margin och honom blifver
för mycket för henne på en gång. Hon älskar honom
verkligen, det är min öfvertygelse.»

»Liksom den ena sjukdomen ibland häfver den andra,
så ock med sorgen. Tvänne sorger på en gång hindra oss
att så djupt lida af någondera. Dessutom är ingenting
vanligare, än att en ung flicka vid hennes år och med hennes
oerfarenhet misstager sig på sitt eget hjerta och tror att
ganska flyktiga känslor äro af oförgänglig natur. Tro mig, min
vän, att den dag skall komma, då Gerda skall tacka dig för
klokheten af ditt beslut, om det än nu kommer att kosta henne
några tårar.»

»Du torde hafva rätt!» sade kammarherren. Men icke
sof han den natten eller försummade restimmen den följande
morgonen. Klockan half sju suto han och Gerda i resvagnen,
sedan han tryckt Ernst ett bref i handen, som
underrättade honom att han icke mer behöfdes på Svanboholm och
de arbeten han ledt genast skulle inställas. För Gerda hade
han icke styrka att uttala den afgjorda domen förr än på
återvägen från den sorgliga resan.

        8.

Det dröjde en hel vecka innan de återvände. Omsorgerna
om fröken Margins qvarlåtenskap, som kammarherren
ville besörja medan han var på stället, kräfde sin tid och
tvingade honom att stanna längre än han från början beräknat.

Vid hemkomsten slog honom en ånga af klorkalk i
näsan då vagnen körde in på gården, och vid inträdet i
rummen doftade röfvarättika och andra luftrenande medel honom
med sin starka lukt till möte. Kammarherrinnan och
döttrarne syntes ej till och på frågan efter dem svarade man, att
de suto i kabinettet och vågade sig icke ut derifrån. Der
träffade han dem också, den förstnämda blek och i uppskakad
sinnesstämning, de sednare i det vanliga syskonliga gnabbet,
hvarunder Agnes menade, att det blefve Magdas fel om de
dogo »hvarendaste en», emedan det var för hennes skull som
mamma varit så angelägen att få qvarhålla grefven, hvilket nu
skulle kosta dem lifvet »allihop». På kammarherrens förfrågan
hvad som händt, ville alla berätta, den ena tagande ordet från
den andra och höjande sin röst, för att ensam blifva hörd.
Hvad som dock af denna hög- och mångröstiga berättelse
kunde inhämtas var, att grefve Kronspets, som ämnat resa
samma dag som kammarherren, kändt sig opasslig, hvarför
kammarherrinnan bedt honom qvarstanna, i hopp att han dagen
derpå skulle befinna sig bättre, men att han då i stället kändt
sig allvarsamt sjuk, och att läkaren, som tillkallades, fann
symptomer till en typhusartad nerffeber, som börjat gå i orten
och hvartill sjukdomen redan utvecklat sig. En sköterska,
som läkaren skickat till den sjukes tjenst, hade föregående
natten sjuknat med feber och yrsel, och befarade man nu att
smittan skulle sprida sig till hela huset och ödelägga hela
familjen.

Förhållandet var onekligen bekymmersamt och hade sina
ömtåliga sidor. Grefvens tillstånd var i högsta grad kritiskt,
och hade läkaren yttrat de största farhågor för utgången.
Lyckligtvis hade han sitt rum i en af flyglarne som kunde
spärras för all direkt förbindelse med hufvudbyggnaden, och i
samma flygel blef den sjuka sköterskan äfven inhyst, men hvem
man skulle gifva dem till vakt bch vård var en fråga af
kinkigaste natur. Väl hade gamla Lena till en början iklädt sig
denna funktion, men förstod hon äfven att efter tillfällets kraf
uppfylla den, och om något redigt ögonblick skulle tillåta grefven
att fatta sin belägenhet skulle han väl finna det intresse
man för honom ville ådagalägga på ett tillfredsställande och
förbindande sätt representeradt genom henne?

För första gången i sitt lif var kammarherrinnan rådlös.
Hennes vanliga lagstiftare – konvenansen – hade ingen
paragraf för ett fall sådant som detta, och genom vanan att i
den se sitt orakel var hon främmande för hvarje annat
domslut. Då inkom kammarjungfrun med bud, genom fjerde hand,
från Lena om att grefven, som i sin yrsel föreställde sig att
man tagit hans lilla flicka, för att mörda henne, icke ville lugna
sig innan han fick se henne.

»Tag henne då, i Guds namn, och för henne till honom!»
sade kammarherrinnan, »men låt henne sedan med sin
sköterska få stanna i flygeln, ty vi kunna icke sätta till våra lif
för att tillfredsställa en yrande menniskas fantasier.»

Emellertid hade ingen hvarken sett eller tänkt på Gerda,
som tyst och tårögd inträdt efter sin fader och, stannande vid
dörren, bevittnat hela den oroliga scenen. Först kort innan
man skulle gå till tébordet frågade Agnes efter henne. Hon
ropade henne i dörren af hennes rum, hon sökte henne i
trädgården, trots kammarherrinnans förbud att gå utom husets
portar, och frågade hvem hon träffade om de sett henne?
Förgäfves! Intet spår efter henne. Först vid en nogare
undersökning i hennes rum fann man på ett bord ett papper med
följande ord: »Sök mig icke! Jag är hos de sjuka.
                                         Gerda.»

Vi vilja icke länge uppehålla oss vid det intryck som
denna upptäckt verkade hos kammarherrinnan. Vi skulle
dervid kunna upptäcka sådana gömslen i menniskohjertat, för
hvilkas mörker vi misstrogne skulle skygga tillbaka. Vi vilja
endast säga att kammarherren blef sorgsen, Agnes gret och
Magda tillät sig vissa sarkasmer öfver »nobel heroïsme» och
underligt sätt att utmärka sig.

Emellertid var Gerda en trogen sköterska vid de sjukas
läger. De tusende små omsorger, som läkaren icke kan
föreskrifva, men hvilka så välgörande understödja hans vetenskapliga
ordinationer iakttogos sorgfälligt af henne. Dagar och
veckor gingo, utan att någon afgörande förändring inträffade,
men hon tröttnade icke i sitt sjelftagna värf. Själens sorg
och kroppens lidande hafva för många beröringspunkter att de
ej skulle ömsesidigt räcka hvarandra handen till dragande af
det gemensamma korset. Då Gerda någon gång lemnade de
sjuka, var det för att sysselsätta sig med lilla Emelie, som
blifvit sjukflygelns stadigvarande lilla gäst och dagligen måste
visa sig för sin fader, för att öfvertyga honom att ingen fara
hotade henne eller hade ryckt henne från hans sida.

Ändtligen var faran öfverstånden och vissheten om en
lycklig utgång af läkaren gifven. Sjukdomen var häfven och
bättringen skulle, under en ändamålsenlig behandling, ej dröja
att infinna sig. Emellertid var den högsta försigtighet af
nöden, hvaremot den ringaste förseelse kunde medföra de
vådligaste följder. Gerda åtog sig att fördubbla sin vaksamhet.

Första gången grefven med rediga blickar slog upp sina
ögon, efter en lång och stärkande sömn, föllo de på Gerda,
som satt i soffan med lilla Emelie i knäet och klippte små
pappersdockor, för att hålla henne tyst och stilla. Den dunkla
halfdager som rådde i rummet kastade liksom ett mystiskt
flor öfver den lilla gruppen och gaf den den sväfvande formen
af en drömbild. Den sjuke betraktade dem länge tigande,
derpå sade han med matt röst: »Emelie!» Gerda som nu först
märkte att han vaknat, släppte flickan ur sitt knä och bad
henne gå till sängen. Men Emelie fattade Gerda vid handen
och förklarade, att hon icke ville gå utan att hon följde med.
Hon förde henne då till fadern, men Emelie höll henne fast
vid sig och ville icke skiljas från henne. Grefven betraktade
bägge en stund. Derpå tog han Gerdas hand, förde den till
sina läppar och sade: »Jag har er att tacka för mitt lif.»

Gerda skakade på hufvudet i stället att svara. »Kanske
vill ni beröfva mig er närvaro nu, just nu, då den skulle blifva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0321.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free