Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerda eller Styfdottern. Af Sophie Bolander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig så dyrbar? Men gör det icke, om ni ej
med den ena handen vill taga hvad ni med den andra
gifvit!»
Gerda såg ett par tårar rulla utför hans bleka, magra
kinder och han tillade: »Min lilla flicka skulle då
också öfvergifva mig.»
»Frukta icke!» sade Gerda, »så länge ni behöfver mig
skall jag icke lemna er.»
Han förde åter hennes hand till sina läppar. Han
förmådde ej mer.
Efter denna stund blef hennes omvårdnad honom
rätt af nöden. Den retlighet i lynnet som åtföljer
tillfrisknandet efter en sådan sjukdom kunde endast
hennes närvaro öfvervinna. Då hon lemnade honom
blef han orolig och misslynt; ville öfverskrida
dietiska föreskrifter och hängaf sig åt en nästan
barnslig oregerlighet, men sade Lena bara: »Hvad skall
fröken Gerda säga då hon får veta det?» så blef han
stilla och medgörlig och vände sina ögon mot dörren
med ett uttryck af längtande väntan. Då han förmådde
fatta det, läste hon stundtals för honom under
det Emelie lekte borta i rummet med dockor, som hon
dagligen till hennes förnöjelse antingen förfärdigade
eller försåg med nya garderobseffekter. Så förgick
en liten tid. En dag då Emelie somnat i Gerdas knä
och denna lade henne på soffan, i hvars andra hörn
grefven satt, reste han sig upp, bjöd Gerda sitta i
emman som stod vid ett fönster, tog plats på en stol
ett stycke derifrån och sade: »Er godhet har varit
stor, mycket stor, fröken Gerda.»
»Ni skattar den högre än den förtjenar», sade hon.
»Långt derifrån! Jag är blott nu i stånd att rätt göra
det. Genom min lilla flickas sköterska känner jag nu
den fruktan som intog alla för den smittsamma arten
af min sjukdom. Ni allena hade mod att besegra den,
ni trotsade faran och fruktan för ert eget lif. Ett
sådant uppförande är stort och ädelt.»
»Kalla det icke så! Det är föga berömvärdt att icke
frukta döden då man ej har något att lefva för.»
»Det är en tom klagan vid edra år och med edra
utsigter på framtiden.»
Gerda vände sig åt sidan och aftorkade en tår.
»Ni kan omöjligen hafva afsagt er hoppet på lifvets
lycka, på ett hjerta som endast klappar för er, och
på ett husligt lif, der edra dygder skola göra sig
gällande och tillvinna er allas bifall och kärlek
som skola lära känna er.»
Gerda gömde ansigtet i sin näsduk och snyftade högt.
»Gråt icke, ack gråt icke, fröken Gerda! Vänd icke
ert öga med så tårfulla blickar från den, som önskar
att endast glädjens solsken måtte lifva dem! Vänd
dem icke från en vän, som om ni än försmår offret af
hans kärlek dock alltid är berättigad att för er få
hysa tacksamhetens varma känslor!»
»O Gud!» suckade Gerda.
Grefven visade på Emelie och sade: »Tilltalar ej hon
ert hjerta?»
»Nej, nej, icke detta!» framstammade Gerda med
halfqväfd röst.
Grefven suckade och iakttog en afbidande tystnad.
»Ack, om jag fått dö sedan ni börjat tillfriskna!»
sade Gerda.
»För min skull skall ni ej behöfva önska er döden»,
sade grefven och sköt sin stol ett stycke tillbaka.
»Ni förstår mig icke.»
»Endast allt för väl! Jag bedrog mig då jag hoppades
att en person, för hvilken ni uppoffrat er så, som
för mig, hade något intresse för er. Jag var lycklig
i min villfarelse och jag förebrår mig endast att i
förtid hafva skingrat den, ty från denna stund skall
ni fly mig.»
Det låg något vekt och rörande i grefvens röst, som
talade till Gerdas hjerta. Hon steg upp, gick honom
närmare, räckte honom sin hand och sade: »Jag kan icke
gifva er ett hjerta som jag fästat vid en annan.»
Han såg på henne förundrad och sade derefter: »En
annan? Och ni har här så godt som blottställt ert
lif?»
»Jag önskar ingenting hellre, än att Gud tagit
det. Men så lyckligt gick det ej.»
»Ni kan icke älska en ovärdig.»
»Nej! Men ... pappa och mamma vilja det
icke. De skola aldrig vilja det ... den sednare
nämligen». Och härvid brast hon ut i en häftig
gråt. Då den stillnat sade hon: »Omtala ej för någon
hvad ni hört mig säga!»
»Ni har mitt hedersord!»
»Tack! Ni känner icke de många ömtåliga förhållanden
som råda. Ack ...» och hon snyftade åter.
Grefven satt tyst och tankfull. Han lutade kinden
emot handen och Gerda såg den ena tåren efter den
andra rulla derutför och försvinna inom den fina
linnemanschetten, som i hvithet knappast skiljde sig
från den magra armen.
»Lägg icke er sorg till den börda, som förut
betungar mig!» bad hon, »tro mig! jag är icke den,
som kan göra er lycklig efter edra fordringar; jag
är allt för enkelt och stilla uppfödd för den lysande
lefnadsställning, hvari ni befinner er; jag kan icke
i verldens ögon uppfylla de anspråk, den har rätt att
fästa vid er maka. Nej, nej, döm mig sådan jag är,
utan att förblända er af de föreställningar ni om mig
fattat, och ni skall lätt finna, att det icke är jag,
som förmår skänka er den sällhet ni söker!»
»Oförlikneliga qvinna! Aldrig skall ni höra en klagan
öfver en dom, som ni uttalat öfver mig, nu då ni
nekar mig er kärlek, så skänk mig åtminstone en
broders rätt till ert förtroende och nämn mig den
lycklige, på hvilken edert val fallit.»
Gerda nämde rodnande Ernsts namn.
»En skicklig ung man, med allmänt förtroende och af
en god och aktad slägt, som jag hört sägas, samt en
ganska älskvärd personlighet, såsom jag sjelf haft
tillfälle att öfvertyga mig om», sade grefven med
sakta, men ansträngd röst. Derpå tillade han efter
en stunds tystnad: »Låtom oss vara som hade detta
aldrig förefallit mellan oss! Innan kort hoppas jag
kunna fortsätta min resa, men intilldess öfvergif
icke alldeles mig och min lilla flicka!»
Gerda nickade ett vänligt bifall, tog en bok och
började läsa, men utan att hvarken hon eller hennes
åhörare visste hvarom det handlade.
9.
Kort härefter förklarade läkaren, vid sitt besök,
att det var det sista han fann sig befogad att
företaga, emedan ingendera af patienterna mera behöfde
hans tillsyn, samt att ingen fara för smitta hade
förefunnits åtminstone sedan fjorton dagar. I stöd af
denna förklaring lät grefven anhålla om ett samtal på
sitt sjukrum med kammarherren och hans fru, emedan
han ännu var för svag att lemna det och begifva sig
till dem. Hans önskan blef efterkommen. Genomdränkt
med ättika och med kalmusrot i munnen inträdde
kammarherrinnan vid sin mans arm, utbredande sig
öfver den glädje hela huset kände öfver grefvens
vederfående, samt öfver de pligter egenskaperna af
maka och moder ålägga, att icke blottställa sig
sjelf eller låta de sina göra det för en vådlig
sjukdomssmitta, äfven då man icke fruktade den. »Min
nådiga», svarade grefven, »det är icke ni som har skäl
till ursäkter. Det är tvärtom jag, som har att söka
tillgift för det besvär och den oro jag förorsakat,
men jag erkänner, att den tacksamhetsskuld som i
detta ögonblick tyngst väger på mitt hjerta är den,
hvari jag står till fröken Gerda.»
»Hvad den beträffar gäldar den sig fullkomligt
sjelf. Hon har funnit ett tillfälle att
tillfredsställa sin smak för extravaganser och visa
sin sjelfrådighet; hon begär icke bättre.»
»Hm!» ljöd kammarherren missnöjd och vände sig
bort.
»Tillåt mig upplysa er, min nådiga, om att ni är
alldeles okunnig om hennes motiver», sade grefven.
»Det är ganska troligt att ni känner dem bättre,
hvartill jag lyckönskar er af mitt hela hjerta»,
sade kammarherrinnan med ett leende, som icke förmådde
dölja de ingenting mindre än belåtna känslor som lågo
derunder.
Grefven log. Han skådade djupare in i hennes hjerta
än hon önskade. »Sorg, saknad och tillintetgjorda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
