Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Historiska Bilder.
XXIII.
Svenska Helgon.
II. Den helige Sigfrid.
Den man, hvilken vi hafva att tacka för den utförliga
teckningen af Ansgarii lefnad och verksamhet,
hans följeslagare på en af missionsresorna till
Sverige, den i det föregående omnämnde Rimbertus,
af Frankisk börd, blef hans efterträdare på
erkebiskopsstolen. Under ett besök på det till hans
erkebiskopliga sätes underhåll anslagna godset Turholt
i Flandern, hade Ansgarii uppmärksamhet blifvit fäst
vid gossen Rimbert, hvilken biskopen med bifall af
barnets föräldrar tog under sin vård och uppfostrade
för andliga ståndet. Sorgfälligt undervisad, svek han
icke sin lärares förhoppningar, utan uppfyllde dem
alla och blef i fromhet och saktmodigt allvar Ansgarii
like samt en bland kyrkans värdigaste tjenare. Mellan
honom och Ansgarius knöts det innerligaste
vänskapsband, och i sin lefvernesbeskrifning
öfver aposteln betecknar sig Rimbert alltid sjelf
såsom hans förtroligaste lärjunge, hvilken, »deri
efterföljande den blygsamme Evangelisten Johannes’
föredöme i boken om Jesus, blott antyder, men icke
namngifver sig sjelf», såsom Rimberts egen biograf
uttrycker sig. På sin dödsbädd förklarade Ansgarius,
att Rimbert var värdigare att vara erkebiskop än han
sjelf att vara sub-diaconus. Samma dag Ansgarius
dog, blef Rimbert, som den tiden var föreståndare
för kristna församlingen i Ribe på Jutland, af folket
och kleresiet enhälligt vald till hans efterträdare
på erkebiskopsstolen och bekräftades i detta
embete af konung Ludvig och påfve Nikolaus I. I
tjugotre år förestod Rimbert erkebiskopsembetet och
arbetade outtröttligt för kristendomens stadgande och
ytterligare fortplantande; han besökte äfven Sverige,
ehuru man icke känner, huru många gånger detta skedde,
eller hvad han der uträttade; han besökte likaledes
de kristna församlingarne i Danmark, var på dessa
färder ofta i sjönöd, led flera gånger skeppsbrott,
men lät icke afskräcka sig af faror och mödor, utan
predikade sjelf och sände prester att predika för
hedningarne och trösta kristna fångar. På en färd
till Slesvig mötte han en flock sådana, som bortfördes
bundna. Bland dem befanns en nunna, som anropade hans
medlidande. Rimbertus erbjöd till hennes lösen flera
dyrbarheter; men hedningarne ville icke släppa henne
på annat vilkor, än att Rimbertus skulle gifva dem den
häst, som han red, med hela dennes sadelmundering. I
ögonblicket steg han af hästen och återgaf sålunda
friheten åt den olyckliga. »Ju hårdare tiden, desto
ädelmodigare goda menniskor!» – anmärker om denna
handling en nyare skriftställare.
Rimbertus dog år 888. Hans tre närmaste efterträdare
på erkebiskopsstolen besökte icke Sverige; men att
åtminstone den första bland dem, Adalgarius, icke
försummade församlingen i Birka, utan ditsände prester
och lärare, intygas både genom Adam af Bremen och af
andra källor. Först den fjerde af dessa erkekiskopar,
Unni, besökte den Svenska församlingen, hvilken utom
Rimbertus allt sedan Ansgarii tid icke hade sett
sin högsta andliga vårdare på 70 år och under 30
år af denna tid sannolikt varit öfverlemnad åt sig
sjelf. Erkebiskop Unni inträffade år 935 uti Birka
och afled derstädes i September följande året. Med
honom följde, utom andra, munken Sigebert från
Corbej, som sedan återvände till sitt kloster, der
han författade en lefvernesbeskrifning öfver Unni,
hvilken tyvärr gått förlorad. Man känner sålunda icke
i hvilket tillstånd Unni fann församlingen i Birka
eller hvad han der uträttat; Adam af Bremen berättar
emellertid, att då allt varit återfallet i hedendom,
men att Unni predikat med framgång och återupprättat
den kristna församlingen. Unnis efterträdare, Adaldag,
den första af de Hamburg-Bremiska erkebiskoparne,
som förenade verldslig makt med den andliga, arbetade
med framgång på kristendomens stadgande i Danmark,
deri med kraft understödd af de mäktiga Otto’nerna,
hvilkas segerrika vapen bidrogo till kristendomens
utbredande öfver hela Jutland samt dertill, att Harald
Blåtand och Sven Tveskägg läto döpa sig. Till Sverige
sändes en Leofdag, till börden Friedländare, och en
Odinkar den äldre, af förnäm Dansk börd, af hvilka
den sistnämde säges hafva blifvit af Adaldag sänd
som biskop till Svenskarnes land och, såsom sjelf af
Nordisk ätt och stam samt fullkomligt hemmastadd med
språket, hafva omvändt många.
Emellertid synes kristendomen ännu i det hela hafva
gjort blott ringa framsteg inom Sveriges gränser,
så länge icke konungahuset omfattat densamma och
uppträdt till dess stödjande. Etthundrasjutio år hade
förflutit från Ansgarii första ankomst till Birka,
och ännu var den kristna församlingen derstädes den
enda i Svenskarnes land. Först år 1000 inträffade,
att Ragvald Jarl i Westergötland, som blef förmäld
med konung Olof Tryggvasons i Norge syster Ingeborg
och, för att vinna hennes hand, måste underkasta
sig vilkoret att taga vid den rätta tron, från Norge
till sitt jarladöme medförde kristna lärare, hvilka
undervisade och döpte folket i Göta rike. Vid samma
tid inträffade, att öfverkonungen i Svea land, Olof
Skötkonung, sjelf gick öfver till kristendomen. De
närmare omständigheterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0325.html
