Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 324 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungstigern

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

brytas ej hvarken tigerns eller lejonets vildhet och
blodgirighet: största delen af kraften fjättras af
buren och den öfriga betvingas af naturlig fruktan, så
att för djurtämjaren återstår endast litet att göra.

Tigern hör till kattslägtet och i dess karakter äro,
som hvar man känner af huskatten, illfundighet och
bakslughet de mest framstående dragen. Kroppsstyrka
fattas denna största och starkaste katt ej, att
djerft gå emot hvarje motståndare; likväl lägger sig
tigern äfven i vass eller buskverk, lurar här på
det sorglöst förbikommande rofvet och störtar med
väldigt språng på detsamma – eller ur bakhåll och
med långt språng plötsligt utöfvande hela sin vilda
styrka på motståndaren är han säker på sin seger;
ja klokt och försigtigt väljer han stället och mäter
språngvidden, för att ej, genom eget misstag, blifva
besegrad. På något annat än detta väl öfverlagda sätt
angriper hvarken lejonet eller tigern, undantagandes
om de öfverraskas af fienden och utmanas till strid
på lif och död; då träder i stället för öfverläggning
förtviflans raseri.

Kungstigern.

Tigerns fädernesland är Asien och hufvudsakligen
det sydöstra. Åt vester utsträcker han det till
Kaspiska Hafvet och foten af Kaukasus, i det sednare
påträffades han likväl aldrig; i öster går han ända
till kusterna af Stora Oceanen, i norr ända till
Sibirien, der han stundom påträffas vid Bareaul och
Irkutsk, och i söder äro Ceylon, Java och Sumatra som
gränsområde honom underdånige. Men i sitt vida
fädernesland är han ingalunda öfverallt lika talrik;
stora områden genomstryker han endast vid vissa
tider, drifven af hunger och alldeles ensam. I andra
länder är han talrikare, som förr på Ceylon och
Dekkan, och ännu för närvarande i
några af Indiens och Javas distrikter. Der man ej
systematiskt med alla medel och krafter går honom
på lifvet blir han den förskräckligaste landsplåga,
hans osläckliga blodtörstighet och obändiga kraft
göra honom i sanning till en farlig granne. Der han
vid vattendrag finner rörvass, buskar och tät skog
till gömställen förökar han sig ofantligt på några
år. Det har förr förekommit och äfven i sednare tider
händt, att han decimerat invånarne i hela byar och
att ingen annan räddning fanns mot honom, än allmän
utvandring, helst när folket, såsom på Sumatra, af
vidskeplig fruktan låter honom fritt husera. Drifven
af hungern känner han ingen fara, störtar sig då
blindt och oförväget på kameler, hästar, åsnor, tjurar
och menniskor, ej fruktande antal och öfvermakt,
ja det ser ut som om han helst strede der hvarest
faran är störst. På de förnämsta landsvägarne lurar
han reguliert på posterna, handelskaravanerna och
hjordarne, och väntar ej, såsom vargen och hyänan,
på uttröttade eftertroppar, utan väljer sitt rof
midt i fulla högen. Fastän postbuden ifrån Guzurate
följas igenom skogarne af lansbärare, larmslående
trumslagare och fackelbärare, förekom det likväl,
enligt den trovärdige Forbes berättelse, att vid
Gumeahströmmen under fjorton dagar nästan alla
brefbärarne sönderrefvos af tigrar, ja, på en
natt förlorade Forbes sjelf tre skildtvakter genom
tigeröfverfall. Djerft ströfvar röfvaren, för att
släcka sin blodtörst, omkring i de öppna byarne
och bortsläpar barn och vuxna. Om honom gäller
hvad som berättas om andra mordlystna rofdjur,
att han, sedan han nämligen en gång smakat det,
föredrager menniskoköttet framför allt annat. Af
djuren öfverfaller han endast stora och medelstora
däggdjur. Med ett väldigt språng sitter han på deras
nacke eller rygg och dödar dem medelst bett i hals
eller strupe, derefter bortsläpar han rofvet ifrån
stridsplatsen till gömstället och vederqvicker sig
af det friska blodet och det rykande köttet. Endast
elefanten undviker han, ty emot dess förfärliga
bett med stöttänderna och snabelns viga och väldiga
muskelstyrka har han inga vapen, under det att han
ändock förstår att underkufva den lika så kolossala
noshörningen och den starkaste tjur. Hans kindbens och
halsmusklers styrka sätta honom i stånd att bortsläpa
en häst, tjur eller åsna.

Just den fruktan som tigern hyser för strid med
elefanten gör att den sednare passar ypperligt till
jagt på tigern. För den enskilde, äfven om han är
väl beväpnad, till häst eller
åtföljd af de bästa hundar, blifver denna jagt ett
högst farligt företag. Många fasansfulla men dock
lyckligt
genomgångna äfventyr meddelas, men de äro bara
jagthistorier, som man berättar endast för
tidsfördrif och som snart åter måste glömmas;
de tillhöra ej naturhistorien. Till och med med
elefantens hjelp och med förenade krafter undanrödjas
ej tigerjagtens faror, de öfvervinnas endast lättare
dermed. Dertill fordras naturligtvis helt andra
skyttar, än vanliga, som
af hundar låta vädra upp harar och rapphöns och
derjemte äro rikligt försedda med allt hvad som
hörer till en god matsäck. Indiska furstar tillställa
ibland storartade drifjagter med elefanter och många
soldater till fots och till häst. Då uppspännas starka
nät, gräset antändes, tigrarne drifvas under mycket
buller och väsen emot nätet och här skjutes af de
på träden posterade skyttarne. Eld och buller kan
den vilda besten ej fördraga, den bedöfvas deraf
och flyr hellre än att genom denna svaghet komma
i fara. Farligast är jagten på ungarne. Den sina
diande ungar beröfvade tigrinnan kämpar med raseri och
förtviflan och aktar ej sitt lif, när ungarnes är i
fara. Hanen bekymrar sig deremot alls icke om ungarne,
liksom hos alla kattarter, undantagandes lejonet. Som
äkta röfvare för han ett ensligt lif, och hatar allt
sällskap, ty han måste vinna sitt rof med mycken
kraftansträngning och klokhet, hvarföre han ock vill
njuta det ensam. Endast under brunsttiden söker hanen
en följeslagerska, men redan efter få veckor skiljas
de igen. Ungarne låta lätt tämja sig och äro då ej
farliga, först vid tilltagande ålder vaknar hos dem
den naturliga mordlusten och blodtörsten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>