Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 / 328 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rosenkreuzarne. (Ur en åttioårings lif.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skyndsamt afklädde honom. Omkring halsen satt
ännu den skickelsedigra hampsnaran.

Doktor Katt och den hängde.

Nu började ett sällsamt experimenterande, hemskt
att skåda, ty sedan den hängdes kropp blifvit starkt
frotterad och bringad i beröring med åtskilliga af
de blixtrande instrumenterna, fästades öfver de
blåbleka läpparne en bindel och kroppen försattes i
sittande ställning. Hastigt lyftade doktorn en af
retorterna i ett maskineri, bringade likets mun i
förbindelse dermed, höjde på dess hufvud samt tryckte
med venstra handen på en kolf. Helt tydligt såg
man nu, huru det började rycka i den hängde och att
bröstet konvulsiviskt höjde sig. Doktorns ögon lyste
som glödande kol – sannolikt af glädje, ty uppenbart
återvände lifvet i den skenbart döda kroppen. Efter
en knapp fjerdedels timme satt den dömde, fullkomligt
återställd och påklädd i en länstol.

Af det samtal, som fördes emellan den lifdömde, hans
bödel och hans räddare, har, trots de försvunna sextio
åren, mycket i mitt minne stannat qvar.

»Det var en lycka, broder, att jag förnam ditt tecken
och din lösen, då domen afkunnades öfver dig», sade
doktorn. »Berätta för hvarje rosenkreuzare hvad
du erfarit, det skall må hända föra mången från den
falska tempelbyggnaden öfver till oss».

»Fördömdt, det rifver ännu i strupen på mig!» svarade
småhostande den återupplefde. »Visserligen var
det ett förnuftigt infall af mig att påminna mig
mitt rosenkreuzeri, då jag redan trodde allt vara
förloradt. Huru länge har jag nu dinglat der borta?»

»Precist en timme!» svarade läkaren. »Det var för
öfrigt högsta tid att skära dig ned, ty dragremmarne
hade gifvit efter och tio minuter sednare hade du
varit lika säkert strypt som tusentals andra, hvilka
haft den olyckan att göra bekantskap med rännsnaran.»

»Haf tack, min broder i korsrosens ljus!» sade
officeren. »Och äfven på er, mäster skarprättare,
trycker jag den hand,
som så mästerligt förstod att föra pöbeln bakom
ljuset. Dock kan jag icke neka till, att jag längtar
efter säkrare luft – gränsen ligger ju bara en
fjerdingsväg härifrån – farväl alltså tills vidare!»

Ledsagad af läkaren samt skarprättaren skred den
hängde genom trädgården ut på gatan, och äfven jag
begagnade mig af tillfället att smyga mig ut genom
den öppna förstugudörren. Med en enda sats hoppade
jag öfver trädgårdsstaketet och sprang allt hvad
tyget kunde hålla hem till mina föräldrars hus,
der man ännu var uppe och i stor oro öfver mitt
uteblifvande. Huru jag ursäktade min sena hemkomst vet
jag icke mera.

Följande dagen spred sig ett rykte,
att den hängde värfvarens kropp blifvit stulen
ur galgen. Hvar och en fann detta helt naturligt,
ja man tycktes till och med hafva väntat det,
ty den dömde tillhörde en ansedd familj. Men sjelf
kunde jag ej underlåta att för min salig far berätta
det upplefda nattliga äfventyret i doktorns hus.

»För Guds skull, David, om du icke vill bereda allas
vår undergång, så yttra intet om det du sett!» svarade
förskräckt min far. Rosenkreuzarne bilda ett slags
frimurareförbund, som med en hemlighetsfull makt
verkar i mörkret och tillintetgör allt som fiendtligt
uppträder mot detsamma. Lofva mig David, att intet
ord kommer öfver dina läppar, rörande uppträdet i
doktorns hus!» Löftet gafs och jag har hållit det
i sextio år.

År 1858 hade jag vid tiden för den
vanliga påskmarknaden rest till Leipzig samt besökte
i sällskap med min svärson, hvilken är etablerad
derstädes, och två dotterdöttrar, ett konditori i
den herrliga Rosenthalerparken. Vi togo plats vid ett
bord, der redan ett gammalt gråskägg, som jag sjelf,
men med stora mustacher, rökande satt och läste sin
tidning. Den gamle herrn var mycket ifrigt fördjupad
i sin lektyr, så att han knappt besvarade min höfliga
helsning och öfverhufvud alls icke tycktes märka,
att ytterligare fyra personer togo plats bredvid
honom samt började ett lifligt samtal. Ändtligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>