Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om trädgårdarne i Versailles och några betraktelser öfver naturen omkring svenska hem på landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storartade arbeten kommit till stånd. Ty ingen nekar
väl till, att dessa hafva en större betydelse, än att
för en flyktig stund smeka ögat på en lustvandrare,
och ingen, icke ens den störste mammonsträlen,
djerfves väl påstå, att de härtill använda millionerna
äro att betrakta som ett dödt kapital.
Nog skulle det blifva svårt att med siffror visa
ränteafkastningen deraf för året – och för dem som
endast vilja eller kunna se Versailles och alla andra
trädgårdsanläggningar från den synpunkten, för dem
som ej förstå att räkna annat än 6 på hundradet eller
derutöfver per år, – för sådana äro naturligtvis
dylika kostnader till större eller mindre del
bortkastade penningar. De hafva dock, dessa arbeten,
en obestridlig och stor praktisk betydelse. Om man med
något tålamod och på allvar vill söka utforska den,
så låter den sig nog finna.
Vi hafva beklagligen icke något Versailles hos
oss och vi hafva olyckligtvis icke heller några
landtgårdar liknande dem, som i allmänhet gifver
det franska landskapet en så treflig och vacker
karakter. Dessa båda Frankrikes företräden stå nog i
närmare förhållande till hvarandra, än man i första
ögonblicket föreställer sig. Fröet till mången enskild
fransk trädgård – kanske flertalet – har i dubbelt
afseende grott i Versailles trädgårdar; de flesta
af de yttre behag, som pryda Frankrikes enskilda hem
och som snart sagdt gifvit karakteren åt det franska
landskapet, härstamma derifrån.
Dessa väl och smakfullt byggda egendomar med sina
väl ordnade, större eller mindre, trädgårdar och
parker, sina finväfda och täta gräsmattor, sina
blomsterrabatter, sina täckdikade, af häckar
omgifna, fält med hvarenda obruten kulle klädd
af planterade löfträd, – kunna icke de betraktas
som rent af utgångna från Versailles, såsom dess
afkomlingar i första led? Skulle man ej af hvar och
en af dessa egendomars yttre odlings historia kunna
få nya kapitel för fullständigandet af en utförlig
beskrifning öfver Versailles? – Helt säkert!
Odlingens gång är såsom solljusets – med undantag
af hastigheten. Man kan derföre likna Versailles
vid en stor centralsol, som spridt återskenet af
sin fägring och sin välsignelses rikedom nära och
fjerran till mindre solar, hvilka åter i sin ordning
verkat på samma sätt inom en obegränsad rymd af sin
omgifning. Detta är i få ord all bildnings och all
odlings historia.
Att Sverige – för att nu till jemförelse äfven säga
några ord om förhållandena hos oss – icke på långt när
ännu, nej, knappt till en början, fått del af alla
den yttre odlingens gåfvor och behag, beror icke på
aflägsenheten af vårt läge i ett kallare luftstreck,
beror icke heller, åtminstone i de flesta fall,
på bristande insigt i hvad som fattas och hvad som
göres oss ytterligare behof, utan är orsaken härtill
att söka i svenskarnes gamla oförmåga att hushålla
– i detta ords vidsträcktare mening. Vi äro klena
affärskarlar, det kan ej nekas, ty vi förstå oss ej
på att värdera det skenbart ringa, som dock, taget
i stort, representerar ofantliga kapitaler. Och vi
förstå, framförallt, icke konsten att spara klokt. Vi
jägta oss heldre trötta med att fånga riksdalern än
vi vilja stå stilla och plocka upp de hundra örena,
som ligga vid våra fötter.
Vi hafva dock naturen vänligt stämd för oss i så
många fall. Men vi hafva förfuskat den, i stället för
att räcka den en hjelpsam och ordnande hand. Man
behöfver blott taga ett steg på vår landsbygd
för att inse detta och för att få anledning till
beklagande att det vackraste landskaps yttre blifvit
förstördt af t. ex. de hit och dit och sig hvarandra
korsande gärdesgårdarne, hvilka, på samma gång de äro
ohyggligt fula, taga för sitt underhåll en dryg andel
af gårdens arbetskraft och dess växande skog. Häckar
taga snart sagdt ingendera delen i anspråk, sedan
de en gång blifvit planterade, och äga de dessutom
den stora fördelen att de göra landskapet vackert på
samma gång de fylla gärdesgårdarnes ändamål.
Och närmast omkring gårdarne och menniskoboningarne,
hur ser det väl oftast ut der? Behöfva vi väl resa
långt eller vida omkring för att finna tjogtals
bostäder, hvilka nästan synas vara utkastade på måfå
och tagna i besittning af en slump? Finna vi ej litet
hvarstädes boningar, som bära stämpeln af mer än
små omständigheter och fattigdom: af lättja och en
afskräckande råhet i vanor och behof? Boningar, snart
sagdt glömda eller förbigångna af all så väl yttre som
inre kultur, inklämda bland vilda stenör och nästan
qväfda af allt slags ogräs och osnygghet? Boningar, ur
hvars fönster det stackars trötta menniskoögat ej kan
söka sig en grön torfva att hvila blicken på och till
hvars dörr knappt leder en gångstig från grannens hem,
och kring hvars väggar icke en gång en krusbärsbuske
eller den enklaste blomma kunnat få plats, för att
i någon mån förmildra ödsligheten deromkring?
Förvånas icke betraktaren allt för ofta vid åsynen af
gårdar, som ligga upp-petade på den torra blåsåsen,
icke ägande ett träd, som kan skänka skugga under
sommarhettan eller bryta den kalla vinterstormen?
Svaret på dessa frågor kan ej blifva mer än ett, och
det blir, om det svaras ärligt, helt annat än hvad
vi äro vana att höra offentligt. Det skall framför
allt blifva helt annorlunda, än hvad vi se afgifvet i
dessa »fotresor genom Sverige», dessa »reseintryck»,
dessa »naturstudier», och hvad de allt heta, dessa
utgjutelser af kringflackande naturpoeter, hvilka
falla i förtjusning vid första anblicken af en utsigt,
som är något vidsträcktare, än hvad de äro vane att se
från sitt fönster i staden, eller erbjuder en annan
tafla än perspektivet öfver hvitmurade skorstenar
och plåtbeslagna tak. Hänryckta sätta de sig genast
ned att anteckna ett intryck, och man kan gifva tjugo
för ett, att det blir ett uppladdrande af den gamla
sagan, hur allt ändå är godt i Sverige och står på
bästa fot med afseende på vården om vår ursprungligen
rika natur!
Det kan dock vara på tiden att vi vakna upp ur den
poetiska slummer, hvari vår egen inbilskhet och dessa
litterära sommarfjärilar insöft oss, tid på att se
sakerna sådana de verkligen äro. Hafva vi ingenting
att just skämmas för (jag fruktar dock nästan det), så
hafva vi åtminstone alldeles ingenting att stoltsera
öfver, men mycket att begrunda, hjelpa och förbättra.
Detta blir det ärliga svaret. Det nedslående deri
framträder så mycket tyngre, som vi mer än väl
veta, att en bonings inre tillstånd alltid, eller
åtminstone nästan alltid, är afspegladt i dess
yttre och närmaste omgifningar. Är der ödsligt, tomt,
obrutet och afskräckande i det yttre, så motsvarar
icke heller det inre, icke i något, hvad vi sätta
i gemenskap med hemmet, i dess rena, vackra mening,
dit det är en glädje för oss att få blicka in, och
dit vi, som till en helig fristad, längta från det
stormiga och bullersamma yttre lifvet.
Det är dock mer än trefjerdedelar af landets
befolkning som födes, fostras och trälar fram sitt
glädjefattiga lif i sådana boningar, hvars yttre
röja att dess invånare aldrig haft tid eller kunnat
egna sig åt en timmes bekymmerslös och förädlande
sysselsättning med att skapa några behag i hemmet.
Om man vill finna orsaken härtill, så får man ej
ensamt söka den i bristen på exempel af ett bättre
förhållande; det skulle vara orätt att påstå det.
Man får dock, å andra sidan, ej heller kasta all
skulden härtill på vår arbetsklass ensamt; ty för den
ligger, det kan ej nekas, en förmildrande omständighet
deri, att hemmanet, torpet eller backstugan, som den
bebor, icke är egendom, utan innehafves blott på en
mycket oviss besittningstid, åtminstone i de flesta
fall. Och vilkoren för besittningen äro merändels
sådana, att deras fullgörande medtager icke blott
alla krafter, utan äfven all tid. Hvad som blir
öfver räcker knappt till ett mycket torftigt dagligt
bröd. Detta är en träldom, som för med sig slafveriets
förbannelse, den trycker tung ända från barnaåren, och
det är icke underligt, utan tvärtom helt naturligt,
att vår arbetande befolkning, nedtyngd af mödor och
dagliga bekymmer som den är, icke har sinne för eller
känner håg till att egna omtanka och arbete på att
skapa om den ovänliga naturen omkring hemmet, eller,
om den är rik, gifva den vård och ans.
Nej, utom i bristen på efterföljansvärda exempel
och utom den egna oförmågan, håglösheten eller
okunnigheten hos dem det närmast rör, får man
söka orsaken till våra ruskiga, trädfattiga gårdar
och backstugulägenheter, och våra deraf ofta fula
landskap, hos jordägarne sjelfva, hvilka ofta tro
sig hafva gjort nog, om de endast med plogen brutit
marken och på en blåsås upptimrat en stuga, som något
så när utestänger regn och snö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
