Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Om trädgårdarne i Versailles och några betraktelser öfver naturen omkring svenska hem på landet
- Tullgarn
- Det neapolitanska folket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är detta stugans yttre behag, och deraf följande
inre trefnad, som man i Frankrike haft mycken omsorg
om, men hittills hos oss försummat och ringaktat. Det
är på denna stuga, vi velat rikta våra läsares,
kanske främst våra läsarinnors blickar, sådan hon
står der ful, missvårdad, illa täckt,
ofärgad och kalt i stenbacken; det är för att
en varm, välvillig tanke skall väckas för henne,
kanske omhulda henne och göra henne till hvad hon som
menniskoboning borde vara: ett hem; det är derföre
vi, kanske något djerft, från lustgården Versailles,
velat leda uppmärksamheten till hennes torftighet.
A. E.
*
Tullgarn.
I Södermanlandsskären, på en udde, som skjuter ut
i den från Kålsöfjärden mot vester ingående
Tullgarnsviken, ligger denna gård, nu ett kungligt
slott och en bland de bäst bebyggda gårdarne i
det på sådana rika Södermanland.
Redan i medlet
af 1200-talet omnämnes ett »Tollegarn», hvilket
uppgifves hafva tillhört Junker Carl, Birger Jarls
kraftfulle och fruktade motståndare, som stupade
i de Liefländska korsriddarnes leder i en strid mot
hedningarne, – det var den tiden, då kristendomen
predikades med svärdet, – och efter hvilken denna
gård uppgifves hafva kommit i ordens händer, men
sedan blifvit af konung Waldemar lagd under Kalmar
domkyrka. Just denna omständighet synes dock göra
det osäkert, huruvida det nuvarande Tullgarn kan
förstås med detta »Tollegarn», hvilket också af andra
uppgifves hafva varit beläget i Småland. Hvad man
med säkerhet vet, är, att det nuvarande Tullgarn på
1400-talet tillhört riksrådet Knut Bonde och sedan
dennes enka samt hennes andre man, Sten Bjelke,
hvilken pantsatte godset till Otto Peccatels
arfvingar, från hvilka det utlöstes af konung
Carl VIII, Knut Bondes son. Tullgarn är sålunda
ett gammalt Bondegods, som med konung Carls dotter
Christina öfvergick till hennes man, Erik Eriksson
Gyllenstjerna, och den från honom härstammande fru
Christina, Sten Sture den Yngres gemål och Stockholms
hjeltemodiga försvararinna. Hon blef, som bekant,
för andra gången gift med riksrådet Johan Thureson
Roos, hvilken skref sig till Tullgarn. Grefve Svante
Sture ärfde år 1560 godset, hvilket 1568 indrogs
af konung Erik, men snart återkom till ätten Sture,
efter hvars utgång på manssidan det ärfdes af Johan
Oxenstierna. Efter en lång arfsprocess tillföll det
1655 Jakob de la Gardies enka, Ebba Brahe, och kom
genom hennes dotter till Sparreslägten, inom hvilken
det förblef till 1772, då godset köptes af grefve
Melcher Falkenberg, hvilken dock genast sålde det till
Rikets Ständer, som förärade det med kungsgårds natur
till Adolf Fredriks son och Gustaf III:s bror, hertig
Fredrik Adolf. Efter honom disponerades godset af
prinsessan Sophia Albertina och från 1818 af sedermera
konung Oscar, hvilken såsom kronprins här tillbragte
sommarmånaderna. Slottet tillhör nu enkedrottning
Josephina; godset, tillsammans tretiofyra och ett
halft hemman, har under de furstliga ägarnes tid
merändels varit utarrenderadt.
Den äldsta byggnaden på Tullgarn, hvars utseende
finnes aftecknadt i Sueciæverket, efterträddes år
1725 af en nyare sådan, hvilken af hertig Fredrik
Adolf ansenligt utvidgades och förskönades. Det
nuvarande praktfullt inredda och med målningar af
Hilleström prydda slottet består af en hufvudbyggnad
om 72 alnars längd, 25 alnars bredd och 15¾ alnars
höjd på ena sidan, der byggnaden har 2 våningar, men
22 alnars höjd på andra sidan, som har 3 våningar,
samt af tvänne flyglar, tillbyggda af hertig
Fredrik, om 60 alnars längd, 14 alnars bredd och
med 2 våningar. Hertig Fredrik, som vid sin sköna
Sophies (mamsell Hagmans) sida här tillbragte sina
gladaste stunder, förskönade på allt sätt slottet
och parken, hvilka hans syster sedermera vidmakthöll
och ytterligare prydde. Tullgarn, hvars behag höjas
genom en vidsträckt trädgård och en Engelsk park,
har det herrligaste läge vid Saltsjön, men besökes
tyvärr sällan, sannolikt en följd af slottets aflägsna
läge. Man har nämligen dit nära 7 mil från Stockholm.
När den Ryska mordbrännarflottan år 1719 hemsökte
Södermanlands skärgård, var äfven Tullgarn utsedt
att offras åt lågorna. Men till all lycka hade
Hölö socken, inom hvilken slottet ligger, till
kyrkoherde en behjertad man, prosten Johannes Scharf,
hvilken, i likhet med »Vårom Daniel» i Elfdalen,
Särnas eröfrare, icke var rädd för att utbyta
den andliga rustningen mot den verldsliga, när
det så tarfvades. Prosten Johannes sammankallade
skärgårdskarlarne och posterade under befäl af
sin klockare, mäster Lars, de raskaste af dem på
spetsen af en udde i Tullgarnsviken, medan en bror
till Mäster Lars med en annan hop fattade posto på
andra sidan viken och prosten sjelf bivuakerade hos
hufvudhären. Den på andra sidan viken stående styrkan
försågs med en väldig stridslur, eller ropare, hämtad
från Tullgarn. Ytterligare samlade prosten så många
hattar och kaskar, som kunde öfverkommas, lät väl
blankskura de sednare och uppsätta hela samlingen
på en- och granbuskarne vid vikens stränder. Så
inväntades fienden. Ryssarne kommo inroende i viken;
men det dröjde icke länge, innan några af dem föllo
för de säkra skott, som riktades från stranden;
med detsamma tutades det väldeliga i luren, folket
uppgaf ett mångstämmigt härskri, hattarne och kaskarne
vaggade på buskarne, mordbrännarhjeltarne, skrämde
af allt detta, skyndade undan till sina galerer,
och Tullgarnstrakten var räddad.
Th.
*
Det neapolitanska folket.
Om vid beskrifningen af hufvudstaden Neapel
uppgifves att tretiotusen af densammas invånare
endast sysselsätta sig med tiggeri och att slå dank
samt att pöbeln derstädes uppvisar alla ett sjunket
folks egenskaper, så gäller denna förebråelse likväl
ingalunda det neapolitanska folket öfverhufvud, fastän
äfven detta står på en ganska låg bildningsgrad. Då
den italienska litteraturens gyllene tidehvarf
började och alla folkslag gjorde framsteg i andligt
medvetande, just då blef Neapel spansk provins och
med all makt förqväfde de främmande hvarje gnista,
som kunde befordra upplysningens och vetandets
ljus. I två långa århundraden, – med korta afbrott,
– regerade spanska vicekonungar det herrliga landet,
tills ändtligen år 1734 Karl III lemnade Spanien
och upphöjde Neapel till ett sjelfständigt rike. Men
äfven nu fruktade man att rycka folket ur dess lyckliga
okunnighet, och de förhoppningar som sedermera
i detta hänseende det Muratska herraväldet
uppväckte, blefvo om intet genom de politiska
oroligheterna och konungens korta regering.
Folket blef helt och hållet i presternas hand,
ibland hvilka de flesta sjelfva ledo utaf brist
på bildning och voro så mycket bättre regeringens
verktyg, som bägges intressen gingo hand i hand.
Neapolitanarens själsgåfvor äro af naturen
gynnade, och det fattas honom ej klart
förstånd och hastig uppfattningsförmåga, som
genom allt hvad beträffar siffror förnämligast
gifver tillkänna hans naturliga förstånd.
Fastän han hvarken kan läsa eller skrifva,
räknar likväl den simplaste karl ut sitt exempel
i hufvudet och har äfven vid andra tillfällen
ett särdeles lyckligt minne. Gossar, som åtnjuta
undervisning, hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0338.html
