Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besök i ett turkiskt harem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dervid ganska korpulent, den andra deremot var säkert
den fulaste qvinna jag någonsin sett och som jag riktigt
förmodade, ställets duenna (bevakerska). Båda visade
sig i högsta grad förtjusta, då de togo emot mig,
som om en stor ära hade vederfarits dem. De kysste
ifrigt mina händer och min klädningsfåll, hvarföre
jag ej förmådde önska dem något annat, än att de
måtte lefva i tusen år och aldrig se »någon ond
stund». De fattade mina händer och förde mig i triumf
uppför trappan, genom flere gemak, in i sultaninnans
audiensrum. Detta var, lika som paschans, försedt
med en lång divan, öfver hvilken lågo utbredda de
präktigaste kasimirschalar jag någonsin sett; på
golfvet lågo flera dynor och alla fönsterna voro
hermetiskt tillslutna med detta fatala gallerverk,
om hvilket jag hade hört talas så mycket. Det är af
trä och mellanrummen äro så trånga, att man knappast
förmår urskilja något utanför.
Qvinnorna bådo mig att sitta ned och då jag ej
gjorde detta på vanligt europeiskt sätt, bådo de
mig enständigt att jag ej skulle lägga något tvång
på mig, utan göra alldeles så som om jag vore
hemma. Huru långt ifrån jag befann mig i ett beqvämt
läge, då jag gjorde mig det beqvämt på »turkiska»,
kan hvar och en föreställa sig, som en gång i fem
minuter sutit på detta sätt.
Tolken lemnade mig nu ensam med den gamla qvinnan,
som hade tagit plats på en dyna vid mina fötter och
medelst några turkiska ord, som jag kände, gaf mig
så mycken upplysning om paschans familj, som jag
önskade veta. Vårt samtal afbröts af omkring femton
à sexton unga slafvinnors ankomst, hvilka skrattande
och pratande, liksom skolbarn, kommo springande in
i rummet. De blefvo alla stående vid dörren och den
ena efter den andra helsade på mig efter landets sed,
hvarefter de ställde sig tillsammans i grupper och
nyfikne betraktade mig. De voro alla alldeles lika
klädda och man kunde ej se något behagligare än dem,
när de så stodo der med smäktande, likgiltig hållning,
med öfver bröstet korsade armar och sina mandelformade
ögon till hälften slutna. Deras klädsel bestod af
ett lif utaf siden, som räckte till midjan, under
hvilket befanns en annan klädning af annan färg,
som räckte till knäna och slutligen utaf ett par
ofantligt vida benkläder, som voro antingen alldeles
röda eller af de ljusaste, brokigaste färger och
nästan helt och hållet betäckte deras små gula
tofflor. Deras hår var lindadt med en silkesduk och
några andra prydnader, med likaså mycket koketteri,
som i civiliserade länder. Bland allesammans voro
endast tre som kunde göra anspråk på skönhet, men
älskligare varelser än de alla voro kunde man säkert
ej finna någorstädes. Två af dem voro circasserskor
med skönt, långt hår och behagligt svängda ögonbryn;
en annan var, såsom jag tror, en grekinna, med ganska
mörk hy, vackra drag och stolt uttryck i desamma. Man
såg tydligt, att hon stod i högt anseende. Alla hade
målat sina naglar med den afskyvärda röda färg hvarmed
de bestryka sina händer och fötter.
Nu hördes utifrån ett obestämdt buller blandadt med
ett fräsande af siden och atlas, tolken inträdde
hastigt i rummet och förkunnade sultaninnans
ankomst. Slafvinnorna drogo sig tillbaka och
uppställde sig i en rad, jag steg upp och in trädde
sultaninnan, företrädd af två negergossar och följd af
ett halft dussin qvinnor. Hon hade en hög imponerande
gestalt, var omkring tretiofem år gammal, men alldeles
icke vacker; hennes klädsel var utomordentligt rik,
men på samma gång högst smaklös. Hon hade ett par
ljusblåa sidenbenkläder, som voro så ofantligt långa
och vida, att hon endast med den största ansträngning
förmådde att gå; deröfver hade hon en trång kjortel af
rödt kasimir, hvilken var helt och hållet betäckt med
guldbroderi och nedomkring besatt med en sex tum bred
virkad guldbord. Denna kjortel var omkring fem alnar
lång och på bägge sidor ifrån knäna öppen, så att den
från alla sidor sopade golfvet. Omkring medjan bar
hon ett kasimirskärp af högt värde och på hennes axlar
hängde en pels af brunt atlas med en beundransvärd
sobelinfattning; hennes hårklädsel bestod utaf ett
med guld genomvirkadt kläde och var, för att göra
det hela fullständigt, betäckt med diamanter.
Sultaninnan tog ganska artigt emot mig, likväl
med bibehållandet af en viss förbehållsamhet och
värdighet, och då jag uppmanade tolken att säga
hennes höghet, huru högt jag kände mig ärad för
hennes tillåtelse att få besöka henne, utbredde
sig ett leende öfver hennes ansigte, hvarefter hon
släpade sig sjelf och sin klädseltyngd till divanen,
satte sig derpå och uppmanade mig att taga plats
bredvid henne. Jag lydde och måste nu ånyo genomgå
alla de komplimanger och helsningar som jag redan
hos paschan hade bestått; de voro nu endast mycket
utförligare, ty jag märkte ganska väl, att hon
och hennes slafvinnor, som stodo omkring mig i en
halfkrets, ej ville efterskänka påseendet något och
med stor uppmärksamhet iakttogo hvarje rörelse som jag
gjorde. Jag föresatte mig derföre att ej underlåta
något som kunde gifva dem en hög tanke om mitt fina
lefnadssätt, efter deras begrepp, och så började jag
genast dermed, att ännu en gång mycket allvarsamt
antaga en pipa. Den som bjöds mig hos paschan hade
jag åtnöjt mig att endast hålla i handen och att
någon gång föra till läpparne, utan att verkligen
begagna den, men här, som jag hade tjugo par ögon
afundsjukt riktade på mig, måste jag röka, hvad man
kallar att röka, om jag ej ville, att man skulle anse
mig för en person utan all uppfostran. För öfrigt
var tobaken så lätt och välluktande, att pinan ej
föreföll så stor som under andra omständigheter hade
varit fallet; likväl kunde jag ej låta bli att skratta
åt den löjliga belägenhet i hvilken jag var försatt,
sittande på en stor fyrkantig dyna och rökande en
lång pipa som hölls af en knäböjande slafvinna,
hvilken mellan hvarje rökmoln som jag utblåste,
högtidligt neg för sultaninnan.
Oupphörligt bjöds jag af de båda negergossarne
kaffe, sötsaker och sherbet och en ung vacker flicka
måste knäböja framför mig, uppbärande på sin axel en
rikt broderad serviette, hvarmed jag skulle aftorka
mun och fingrar. Dessa förfriskningar bjödos i
herrliga kristallvaser, små gyllene skålar och
silfverkorgar, af hvilka det, till mitt missöde,
syntes finnas många, emedan, för att kunna visa dem
alla, fortfarande bjödos nya läckerheter.
Jag märkte, att af mig fordrades ännu en
höflighetsbetygelse, som bestod deri, att skänka
sultaninnans klädsel all möjlig beundran; hvarföre
jag uttömde hela min vältalighet, för att berömma
den, som hon upptog med välbehagligt leende. Men
plötsligt stod hon till min stora förvåning upp
och lemnade rummet. Jag blef förskräckt, emedan
jag befarade att hafva förolämpat henne, men efter
några minuter återkom hon i en annan lika så rik
och smaklös klädning och jag måste ånyo uttrycka
min förtjusning och hänryckning, som syntes smickra
henne ganska mycket. Nu började äfven hon att gifva
mig komplimanger för min klädsel och slafvinnorna,
som i sin nyfikenhet glömde alla ceremonier, satte sig
helt nära omkring mig. Besynnerligast föreföll dem
min mössa och då jag, för att göra dem till viljes,
aftog den, blefvo de i högsta grad stötta deröfver,
att mitt hår var obetäckt, och att jag ej skämdes att
sitta utan slöja eller kläde. Hvarföre jag nyttjade
handskar kunde de ej begripa och de trodde, att det
skedde, för att dölja bristen af röd färg på naglarne,
hvarföre de erbjödo mig sådan. Nu började de att göra
de besynnerligaste frågor, så att jag knappast visste
hvad jag skulle svara derpå. Mitt sätt att lefva måste
förekomma likaså obegripligt för denna arma furstinna,
hvilken dag för dag vegeterade mellan fyra väggar,
som en fågel i luften måste förefalla en mullvad,
som gräfver i i jorden; ty hennes lif bestod, såsom
hon sade mig, i ingenting annat än äta, sofva, kläda
sig och bada. Hon gick aldrig längre än ur det ena
rummet i det andra och hade ingen idé huru det såg
ut utom hennes fängelses trånga gränser. Det är en
besynnerlig och högst onaturlig belägenhet i hvilken
dessa arma qvinnor äro försatte och man får derföre
ej förundra sig öfver att turkarne, hvars afskyvärda
egoism ensam är skulden dertill, kunna påstå, att
qvinnorna ej hafva några själar.
Hennes höghet skickade nu efter sina barn, för att
föreställa dem för mig, som var ett bevis huru fort
jag stigit i hennes gunst, och då jag lyckligtvis
visste, att jag ej fick se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
