Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af flera. Ett lyckädt försök saknar aldrig
efterföljd, och så fick den komiska stilen
framgång på flera af Tysklands teatrar.
Vid denna tid framstod en man, som skulle fullborda
de föregående tidernas arbete och uppbringa den
tyska operan till ett mönster, som mången ännu i dag
anser oupphunnet, att ej säga oupphinneligt; denne
man var – Wolfgang Amadeus Mozart. Han föddes 1756
i Salzburg, der hans fader var vice kapellmästare
hos erkebiskopen. Berättelserna om hans barndom och
tidiga framsteg äro för allmänt kända för att vi här
böra utförligare uppehålla oss dervid. Vid tolf års
ålder komponerade han sin första opera, som skulle
gifvas i Wien för kejsaren, men hvars uppförande
genom intriger blef förhindradt. 1769, således vid
13 års ålder, fick han under sitt vistande i Milano
uppdrag att skrifva en karnevalsopera, Mitridate,
hvilken gafs under hans eget anförande och vann stort
bifall. Han fortfor flitigt att komponera, men hade
ingen annan fast anställning än som konsertmästare
i Salzburg, med en inkomst af 12 floriner och 30
kreuzer. Förgäfves sökte han i München, Mannheim
och Paris förskaffa sig en bättre ställning. Guldet
strös ej alltid på snillets väg. 1781 blef Mozart
kallad till Wien, der Josef II, som jemte sin
italienska äfven ville grunda en tysk nationalopera,
uppdrog åt honom komponerandet af Enleveringen ur
Seraljen. Den lycka som denna opera gjorde väckte
afund hos de italienska artisterne. År 1786 skref
han för dem Figaros bröllop, men härmed gaf han sig
sina fiender i händer. Vid första representationen
fuskade de bort de tvänne första akterna. Förtviflad
skyndade Mozart efter den andras slut till kejsaren
att anropa hans mellankomst. Han affärdade genast ett
bud till de spelande, som hade till följd, att de för
de återstående akterna väl vinnlade sig om ett bättre
utförande, men intrycket af det hela var och förblef
dock ogynnsamt. Lyckligare blef utslaget i Prag, der
Mozart kort derpå lät uppföra samma opera. Man ville
under hela vintern icke höra någon annan. Rörd öfver
detta varma deltagande lofvade Mozart att skrifva en
opera för Pragarne. Det blef Don Juan. Den uppfördes
1787 och blef mottagen med stormande bifall. År
1791, det sista af hans lefnad, komponerade han,
utom flera smärre arbeten, Trollflöjten, Titus och
det verldsbekanta Requiem.
Vi tillåta oss här att ordagrannt anföra ett omdöme
om Mozart ur ett arbete, som varit oss till stor
ledning vid dessa uppsatser [1]; det heter der: »Mozart
representerade alla musikaliska stilar; och sålunda
var han lika stor i den allvarsamma kyrkstilen som
i den komiska operetten, i den tragiska operan som i
romansen och visan, i kammar- som i konsertstilen. Men
denna mångsidighet gjorde ock, att han ej alltid
öfverträffade sina stora föregångare och medtäflare,
hvilka uteslutande rörde sig inom ett visst område;
stundom öfverträffades han till och med af dem. Man
kan sålunda icke sätta honom öfver Bach, Händel
och Gluck inom deras speciella områden; men i sin
universalitet öfverträffade han dem alla.» Operan
var dock det fält, hvarpå kännare än i dag icke
tillerkänna honom någon medtäflare. Han förstod
att i toner uppfatta icke allenast den i handling
framträdande karakteren i dess summariska helhet,
utan ock hvarje själens ögonblickliga stämning
och hvarje känsla i hennes finaste skiftningar. På
musikens språk har han uttalat sig som en djup kännare
af menniskohjertat. I den erotiska genren var han
isynnerhet mästare. Som han torde ingen hafva målat
kärleken i alla dess arter och nyanser, från den
rörande idyllen till den infernaliska passionen,
från den sublima försakelsen till den oreflekterande
naturinstinkten, o. s. v. För den instrumentala
musikens sjelfständiga utveckling och betydelse har
han gjort mer än hans föregångare. Af Haydn lärde
han mycket och bringade instrumentationskonsten
utöfver dennes ståndpunkt. Det var isynnerhet
blåsinstrumenterna, som han gaf ett mera framstående
rum i orkestern. De hade förut endast nyttjats som
ett underlag för den melodiförande stämman, men
han tilldelade dem utförandet af särskilda satser,
så inflätade i den musikaliska tonväfnaden att de
blefvo lika nödvändiga som intagande partier deraf. Om
hans outtömliga rikedom på idéer och hans ovanliga
arbetsförmåga kan
man göra sig en föreställning, då man betänker att
alla de verk han lemnat för kyrkan, för operan, för
konsertsalen och kammarmusiken äro åstadkomna under
det korta lefnadsloppet af 35 år, och under det han,
tvungen af ekonomiska förhållanden, måste flitigt
sysselsätta sig med undervisning. I hans första
arbeten märkas tydliga spår af de skolor, som i olika
riktningar af musiken då voro gällande, men längre
fram försvunno de för den skapande kraften af hans
eget snille, hvilket dock, i all sin frihet aldrig
tillät sig öfverskridandet af de för konstens
skönhet fastställda lagarne. Mozart har först efter
sin död blifvit fullt förstådd och erkänd.
Josef Haydn var Mozarts föregångare, samtida och
efterföljare. Han föddes 1732 i Österrike, i en by
nära ungerska gränsen. Fadern var vagnmakare och
spelade harpa; modern hade en vacker röst. Efter
slutadt dagsarbete brukade de sätta sig vid
landsvägskanten och traktera de förbifarande med
musik. Josef var från 4 års ålder alltid med dem och
biträdde på giga. Vid sex års ålder lemnades han till
en skolmästare i den lilla staden Haimburg, der han
erhöll undervisning i sång, samt i behandlingen af
mångahanda instrumenter, hvilket kom den blifvande
instrumentalkompositören till stor nytta. Efter några
år blef han antagen som korgosse vid Stefansdomen
i Wien, men när han kommit till den ålder att han
förlorade sin vackra sopranstämma afskedades han
derifrån och råkade i torftighet, samt måste för
sitt uppehälle spela än på gatorna i Wien, än i
smärre orkestrar. Han bodde på en liten vindskammare
utan eldstad, der det regnade in, men der han vid
sitt gamla maskstungna klaver grundligen studerade
Emanuel Bachs klaversonater. I detta betryck blef
han kallad att undervisa en fröken von Martinez i
sång och klaverspelning, hvarför han erhöll fri
bostad och spisning, men med sin elevs afresa från
Wien kom han åter i fattigdom och nöd. Då blef
han bekant med den berömde italienske sångläraren
Porpora, hvilken lät honom under sina sånglektioner
ackompagnera på pianot. Dessutom beqvämade sig
Haydn till ganska underordnade tjenster, för att
af honom få undervisning i sång, komposition och
italienska språket. Vid 18 års ålder komponerade
han sin första violinqvartett, som vann stort
bifall. En baron Fürnberg tog sig honom nu med mycken
gästfrihet an, hvarpå han inom kort blef organist i
ett karmeliterkloster i Leopoldstadt (en förstad
till Wien). Här komponerade han sin första opera:
Halta fan, som dock blef förbjuden efter tredje
representationen, för de satiriska anspelningar,
som man trodde sig finna deri. Nu var dock Haydn så
känd att det icke fattades honom anställningar, om än
ej af fördelaktigaste slaget. 1760 blef han anförare
för furst Esterhazys kapell. För detta komponerade
han flera af sina sköna symfonier, hvilka utgjorde
en helt ny genre i musiken, största delen af sina
qvartetter jemte åtskilligt för baritonfiolen. Då
fursten en gång beslutat att upplösa kapellet
komponerade Haydn den bekanta afskedssymfonien, som
slutar dermed att den ena stämman efter den andra
upphör, hvarpå exeqventen släcker sitt ljus, tager
notstämman och instrumentet och aflägsnar sig. Detta
hade den verkan på fursten, att han ändrade sitt
beslut och behöll sitt kapell. År 1785 komponerade
Haydn »Jesu sju sista ord på korset», till en början
endast som instrumentalstycke, men af en så melodisk
skönhet, att det, så att säga framkallade orden;
han gjorde deraf en stor kantat för solostämmor
och kör. Med furst Esterhazys död, 1790, börjar
Haydns mest glänsande period. Ett lysande engagemang
bjöds honom från England. I London mottogs han på
det mest smickrande sätt; hans knappa lefnadsvilkor
förbättrades, och de år han der tillbringade räknade
han som de lyckligaste af sin lefnad. Sedan han, 1801,
vändt tillbaka från England, köpte han ett litet hus
med tillhörande trädgård i en af Wiens förstäder. Här
komponerade han Skapelsen och Årstiderna. Den förra,
hvars melodier genomströmmas af en så ungdomlig
eld, vid 65 års ålder; de sednare, det sista af hans
arbeten, fulländade han på 11 månader. Det tycktes som
åldern föryngrade hans arbetskraft. Han har inalles
efterlemnat 118 symfonier, 83 qvartetter, 24 trior,
19 operor, 5 oratorier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
