Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare - Den nye telegrafkommissarien. En hvardagshistoria af Ludv. E--n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
163 stycken för baritonfiol, 24 konserter för
åtskilliga instrumenter, 15 messor, 10 mindre
kyrkosaker, 44 klaversonater, 42 tyska och italienska
sånger, 39 kanons, 13 tre- och fyr-stämmiga sånger,
ackompagnement till 365 gammalskottska visor samt
ett stort antal divertissemanger, fantasier och
fler-stämmiga instrumentalstycken. Några år före
hans död afslutade dilettantsällskapet i Wien
sina vinterkonserter med ett lysande utförande af
Skapelsen, hvartill den åldrige tonsättaren blef
inbjuden. Det högtidliga mottagande man egnade honom,
gjorde på honom ett djupt intryck. Men detta stegrades
ännu mera då man började hans herrliga verk, och vid
det gripande stället: »Det vardt ljus», utbrast han
i gråt, reste sig upp och sade, lyftande handen mot
himlen: »Icke af mig, utan derifrån!» Han dog i Wien
1809. I andan af Haydns musik tycker man sig känna
fläkten af diktens gyllene tid; allt är passionfritt
lugn, oskuldsfull lefnadsglädtighet och dock ett
djup af rensinnadt allvar. För instrumentalmusiken
liar Haydn gjort begynnelsen till en ny epok, samt
väckt och utbredt smaken för densamma. Genom sina
tidigare q vart etter och symfonier blef han i den
genren en förebild för Mozart, hvilken dock sedan
deri öfverträffade honom, och hvilken han till sist
icke räknade för rof att taga sig till föredöme,
såsom hans sednaste kompositioner i den vägen gifva
oss tillkänna.
Ludvig van Beethoven var den tredje stjernan, som
vid samma tid lyste på den musikaliska horisonten i
Tyskland. Han föddes 1770 i Bonn, der hans fader var
tenorist vid kurfurstliga kapellet. Han visade redan
tidigt anlag för musiken och gjorde stora framsteg. På
sin gynnares, kurfurstens, föranstaltande begaf han
sig, 1792, med titel af hoforganist, till W^ien,
för att fullkomna sina teoretiska studier under
Haydn och Albrecktsberger. Här komponerade han de
tre berömda piano-triorna, Öp. l, hvarigenom han
väckte stort uppseende, liksom ännu mer genom sin
improvisatoriska styrka i sina fria fantasier. Dock
sparade honom icke kritiken, och sjelfva Haydn
förutspådde, att han skulle blifva större exekutör
än komponist. Beethoven fattade ett sådant tycke för
Wien att han endast för korta och obestämda tider
kunde lemna det. Efter sin gynnares död, 1801, slog
han sig ner der på allvar, och bytte på sednare åren
af sitt lif aldrig ut sin bostad der för någon annan
än ett litet sommartäckt landställe i trakten. Ett
anbud att komma till England afslog han, men då ett
annat, 1809, gjordes honom af konungen i Westfalen
att blifva kapellmästare i Kassel, förenade sig några
musikvänner, med erke-hertig Rudolf i spetsen, för att
medelst en förmånlig lifstids -ränta tillförsäkra si%
om hans qvarstannande i Wien. Här kunde han således,
fri från lefnadsomsorger och andra tryckande fjettrar
af den yttre verlden, lefva för sin konst och de
ingifvelser som så rikligen tillströmmade honom från
tonernas rike. I sin ungdom skildras han som glad
och lefnadsfrisk, med en fast vilja, som stundom
öfvergick till hallstarrighet, humor i lynnet och
en stor fallenhet för skämtsamma upptåg. I sin hela
lefnad behöll han ett för det ädla och sköna varmt
sinne, ett enkelt väsende och en sträng sedlig renhet,
Med allt detta var han likväl icke allenast i saknad
af mången lifvets lycka, utan hemsöktes äfven af
bittra lidanden. Sviken i sin första och enda kärlek
- Giulietta Guicciardi - blef det husliga lifvets
sällhet honom förmenad, en smärta som gick honom
så djupt till sinnes, att han aldrig, ej ens under
sina sednare år, tålde att man vidrörde det ämnet;
en brorson, som af sin döende fader blef honom
anförtrodd, och som han med hela värman af sitt kär-
leksfulla hjerta omfattade, lönade honom*med otack
och förorsakade honom bittra sorger; hörseln, detta
för tonkonstnären så vigtiga sinne, började redan i
hans bästa år att försvagas och aftog vid en mera
framskriden ålder till den grad, att fullkomlig
döfhet inträdde. Så väl Beethovens karakter som hans
öden hafva en historia i hans verk. Så målar han till
exempel, med djupa gripande drag, i sin Sonata quasi
una fan-tasia (Ciss-moll), den älskade tillegnad
sin skakade själs hela smärta. Såsom kompositör
hade Beethoven vid sina första arbeten Haydn och
Mozart till mönster, utan att deraf låta sin egen
originalitet undertryckas. Snart skilde han sig dock
från bägge, för att på sin egen bana hinna det mål,
som hans ande eftersträfvade.
Med genialisk frihet ombildade han efter sina
ingifvelser alla arter af musik, som hans företrädare
skapat. Pianosonaten, från hvilken han utgick, gaf
han rikare och karakterfullare form och innehåll;
sedan bildade han sig väg till den stora symfonien
genom sina originella trior, qvintetter, septetter
och pianokonserter. Den glänsande instrumentalkolorit
som Mozart frambringat i symfonien stegrades ännu
mera af Beethoven. För honom var orkestern ett
jätteinstrument, hvars alla res-surser det blef hans
uppgift att till yttersta höjd uppbringa, för att
såmedelst kunna tolka det språk, som harmoniens andar
talade till hans själ.
I karakteren af hans arbeten finner man humor med
allvar på bottnen; han skildrar med beundransvärd
mångsidighet alla sinnestillstånd, det lugnaste
liksom det mest uppskakade; det barnsligaste joller
och den mest sprittande yrhet, det djupaste allvar
och den mest sublima sorg - allt med samma sanning
och samma eld. I instrumentalmusiken har han sin
starkaste sida. Dock har han äfven i vokalmusiken
frambragt odödliga verk, såsom flera messor, hans
oratorium »Kristus på oljoberget», operan Fidelio
samt ett stort antal mindre sångstycken, hvaribland
må nämnas Cfellertska sångerna, sångcykeln »till den
älskade frånvarande» och »Adelaide». En stor del af
hans sångstycken äro numera i Sverige utgifna samt
ofta och med stor framgång offentligen föredragne.
Den stora symfonien med körer, den 9:de, i D-moll,
var hans sista arbete i den vägen. Han afslutade den
år 1824. Yid denna tid hade Kossinis musik börjat
beherrska smaken, så att Beethoven, den numera dystre
och från verlden afsön-drade konstnären, var så godt
som bortglömd. Han hoppades icke att vinna framgång
för sitt verk i Wien, hvarför han beslöt låta uppföra
det för första gången i Berlin. Härifrån lät han
dock afråda sig af några musikvänner och medgaf
dess uppförande i kejsarstaden. Mamsellerna Sontag
och Unger utförde sopran- och altsoli. Beethoven
stod under hela utförandet midt i massan af
de exequerande, utan att ’höra eller märka den
entusiastiska bifallsstorm som efter symfoniens slut
helsade honom. Mamsell Unger gjorde honom uppmärksam
derpå genom att vända honom mot publiken, som då,
fattad af rörelse, gaf sin förtjusning luft i ett
jubel som aldrig ville sluta.
Vid 57 års ålder lemnade Beethoven, 1827,
ett lif, rikt på snilleverksamhet, men armt på
glädje. Med honom afsluta vi öfverblicken på den
tyska instrumentalmusiken, emedan dess utveckling
tyckes med honom vara afslutad; åtminstone har ännu
ingen upphunnit honom, ännu mindre gått längre än
han. Till de kompositörer, som efter honom lemnat
värdefulla arbeten eller haft inflytande på smaken,
skola vi i korthet komma, sedan vi först redogjort
för den franska musikens utveckling och riktning.
Den nye telegrafkommissarien,
En hvardagshistoria af Ludv. E-n.
en af våra minsta småstäder - lika godt hvilken - hade
man, till de respektiva invånarnes stora förnöjelse
och stolthet, inrättat ett telegrafkontor. Nästan
allt var i ordning; endast kommissarien, som skulle -
sätta maskinen i gång, saknades ännu. Likväl väntades
han med
säkerhet just den dag, på hvilken denna berättelse
tager sin början, det vill säga Onsdagen den 24 Jali
1858. Hvad de hedervärda småstadsboarne visste om
den nye telegraf kommissarien var - besynnerligt nog
– ganska obetydligt. Att han var ogift och hette
Gunnarsson det kände man och vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
