Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye telegrafkommissarien. En hvardagshistoria af Ludv. E--n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
till gubben, fattade hans hand, sägande: »God afton,
farbror Abraham!» Derefter lemnade denne det
bestämda gratialet
Sedan allt detta var undanstökadt, fick ändtligen vår
vän telegrafisten framföra sitt ärende; Småleende
läste Abraham telegrammet, lade det på bordet:
hvarefter han sade:
»Herr kommissarie! Ni har ifrån första ögonblicket
jag såg er gjort ett högst fördelaktigt intryck på
mig. Det är min vana att bedja alla, med hvilka detta
är förhållandet, besöka mig. Vidare är det min vana
att jag af alla, som besöka mig,, kallas rätt och
slätt farbror.»
Han tystnade; men Gunnarsson, som redan högaktade och
värderade den gamle »enstöringen», fattade hans hand.
»Bäste farbror, ty det är mig en ära och en glädje
att så få benämna er, jag tackar er för er välvilja
och skall alltid försöka att göra mig förtjent af
densamma.»
»Tack, tack», svarade farbror Abraham med ett vackert
småleende.
»Ja», fortfor han, »nu bör du väl också hafva reda på
din nya farbror någon smula. Du vet ej ännu hvad jag
är för en passagerare, och det är min vana, att ej
lemna mina vänner i okunnighet härom. Jag har varit
rådman i detta samhälle, men ledsnade snart dervid;
ty, ser du, jag ville alltid gerna vara ensam och i
fred för trätor och gräl. Jag har alltid älskat och
velat se omkring mig det goda; min befattning som
rådman här i staden tillät mig ej detta, och jag
tog afsked. Sedermera umgicks jag med ingen utom
min brorson - numera rådman här i staden - men han
besvek mig, äfven han - och vet du derpå blef jag
enstöring. Jag talar aldrig vid flera än de tolf
barnen, du såg hos mig - och vid min brorsons ena
dotter, en engel, för god för verlden. Hon brukar
helsa på gamle farbror hvarje dag: jag väntar henne
nu hvarje stund.»
»Det kanske då är lämpligast, att jag aflägsnar mig,
bäste farbror», invände Gunnarsson och steg upp för
att gå.
»Sitt still! sitt still! Det är min vana att behålla
dem, som jag bjudit, till klockan tre qvart till åtta
- nota bene om de sjelfva vilja det - och derför ber
jag dig nu att dröja qvar tills Lina - så heter min
brorsdotter - kommer. Du kan då få göra bekantskap
med henne.»
Gunnarsson, som alltid gerna varit sedd i damsällskap
och sjelf var, hvad man kallar en fulländad
sällskapsman, var glad att få göra bekantskap med
ett fruntimmer, som farbror Abraham så smickrande
hade beskrifvit. Han stadnade derföre med nöje qvar.
Länge dröjde det icke heller innan Lina - farbror
Abrahams brorsons dotter och förklarade favorit -
inträdde i rummet.
Vi behöfva väl knappast upplysa läsaren om, att
detta var samma Lina, som lustvandrat i »djurgården»
och derifrån under mycket fasansfulla omständigheter
blifvit fördrifven.
Utan att lemna någon uppmärksamhet åt Gunnarsson,
flög hon fram till gubben, slog sina vackra armar
omkring hans hals, glädtigt utropande:
»God afton lilla älskade farbror Abraham. - Du är
väl fasligt ond på mig, som icke gjorde den vanliga
aftonvisiten i går, men ser du ...»
»Nå, nå! du lilla yrhätta», afbröt henne farbror,
som antog en allvarlig ton; ehuru han synbarligen var
mycket förtjust öfver famntaget, »du lilla yrhätta,
ser du icke, att jag har främmande här inne?»
»Farbror främmande! Nej det är då alldeles omöjligt!»
utropade den unga flickan - men vände sig om och fick
i Gunnarsson, som dragit sig ett stycke tillbaka,
genast bekräftelse på, att det »omöjliga» var
verkligt.
»Det är min vana, att högst sällan förändra mina
vanor; det vet du», sade farbrodern nu till Lina,
»men här får jag presentera för dig stadens nye
telegrafkommissarie herr Gunnarsson, min vän och,
som jag hoppas, min dagliga gäst.»
Vår hjelte bugade sig; men hjeltinnan - ty detta må
vi gerna strax tillstå - stod liksom förstenad. En
hög rodnad brann på hennes kinder. Till slut utbrast
hon i ett klingande skratt.
Men nu blef farbror både ond och förvånad.
»Hvad är detta för vanor!» utropade han. »Är du
koll-rig, eller hvad skall detta heta?»
Vi behöfva icke säga, att Gunnarsson var fullt ut
lika förvånad.
»Bästa farbror», sade Lina ändtligen, »ursäkta mig! -
och ni, min herre, ursäkta äfven ni mitt, som det
synes, oskickliga uppförande!»
»Ja, det är min vana att hafva öfverseende med dina
tokerier, min lilla du; men nu måste du likväl för
oss båda afgifva en lämplig och nöjaktig förklaring
öfver din munterhet.»
»Ja, lilla kära farbror, det vill jag visst. Och
jag hoppas, att denna förklaring, på samma gång den
ursäktar mitt uppförande nu, skall till din belåtenhet
förklara mitt uteblif-vande i går afton.»
»Det är min vana att sitta ordentligt, då man afgifver
en berättelse; sätt dig nu här, yrhätta, och tala så
kort och korrekt, som möjligt.»
»Nå väl då! Jag och min syster Marie, voro i går
afton ute i djurgården och promenerade.»
Nu förstod den nye kommissarien alltsammans och kunde
icke hindra sig att, äfven han, utbrista i skratt.
Var det underligt, att farbror då blef alldeles
Öfverflyg-lad? Nej - och han blef det också.
»Mina vänner, mina vänner», utropade han, »hvad
vill detta säga? Det är min vana, att så sällan
som möjligt blifva förvånad, men jag kan icke neka,
att allt detta förundrar mig högeligen.»
»Ja, ser du farbror, att din nye vän icke är bättre än
din gamla», sade Lina skälmskt, hvarpå hon berättade
hela äfventyret under gårdagen.
»Och», slutade hon, »då jag fick se hos farbror den
person, som jag i går så grundligt stötte emot, så
kunde jag verkligen icke afhålla mig ifrån, att i
början blifva förlägen och sedan att rätt hjertligt
skratta åt alltsammans.»
Och nu skrattade hela det lilla sällskapet .- och
farbror allra mest.
En treflig halftimme förflöt derpå hastigt; men
då slog farbrors stora väggur tre qvart till åtta,
och på samma gång reste sig ock farbror sjelf.
»God natt nu, mina vänner», sade han, »tack för i
afton!»
Och den gamle underlige enstöringen gick vid dessa
ord genast in i sitt inre rum, lemnande den nye
telegrafkommissarien och Lina allena.
»Ja, sådan är han», sade den sistnämda, »lika god
och ädel, som egen och underlig. - Men jag försäkrar,
att han har ett hjerta af renaste guld.»
»Jag är fullt öfvertygad derom», blef svaret.
»Nu skola vi gå, annars skickar farbror ut sin gamla
städerska med tillsägelse, att »herrskapet skola vara
så goda och icke vänta vidare på rådman.»
Således gingo de.
Då de voro utkomna på gatan, återtog Lina:
»Om herr kommissarien tillåter, vill jag nu fullkomna
den presentation, son! för min skull blef afbruten
derinne.»
Och med ett obeskrifligt behag tillade hon:
»Jag heter Lina Kant och den hederlige, älskade
farbror Abraham är min fars farbror. Emellertid har -
jag vet icke hvarföre - farbror afbrutit all gemenskap
med min far och hans familj och tolererar ingen utaf
oss utom mig, som tyckte för mycket om honom, för att
släppa honom innan han lofvat mig att få hos honom
hvarje afton aflägga ett litet besök. Dessa aftonbesök
hafva nu blifvit en vana för oss båda två, och jag
skulle icke för allt i verlden vilja afbryta dem.»
Under detta Linas långa tal hade de båda gått gatan
framåt - och vår vän telegrafisten var så upptagen med
att så väl se, som höra på sitt förtjusande sällskap,
att han ej ens observerade det han länge sedan gått
förbi telegrafen och sitt eget hem.
Förtjusande sällskap, sade vi, och i sanning den unga
flickan var verkligen förtjusande, der hon i den blåa,
luftiga sommarklädningen mera dansade än gick fram
åt gatan. Hen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
