- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
349

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye telegrafkommissarien. En hvardagshistoria af Ludv. E--n.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

349

nes växt var utan ringaste fel, och hennes ansigte,
om ej fullkomligt, regelbundet skönt, var dock
obeskrifligen täckt, omgifvet, som det var, af ljusa
lockar, hvilka den milda vestanvinden älskade att
kyssa.

De gingo emellertid framåt gatan. Till slut stadnade
Lina, småleende.

»Nu har kommissarien gått vilse - här är mitt hem -
telegrafstationen äro vi länge sedan förbi.»

»Jag ber om förlåtelse och söker min enda ursäkt
deruti, att det var ni, mamsell Kant, som kom mig
att glömma både tid och rum.»

Artigt helsande å ömse sidor skildes de åt -
Gunnarsson tänkande: »detta var den älskvärdaste
varelse jag någonsin skådat.» - Lina: »det var en
utmärkt hygglig och ståtlig karl.»

God början.

Några dagar förflöto under hvilka Gunnarsson till
följe af trägna göromål ej hann att besöka farbror
Abraham. Hans tankar gästade dock hos honom ganska
ofta, och ännu oftare flögo de hän till en viss liten
blåögd tärna, hvars klädning af samma färg Gunnarsson
ett par gånger sett skymta förbi sitt fönster.

Som den unge telegraftjenstemannen dock ej var belåten
med endast dylika skymtar, beslöt han sig för att
göra visit hos herrskapet Kant. Iklädd frack och
hvit halsduk, inträdde han i den Kantska salongen,
den han fann alldeles tom. Efter några minuters väntan
öppnades en af dörrarne, och in trädde

- hvem? - Jo visst var det hon, Gunnarssons
ljuslockiga j bekantskap ifrån aftonen hos farbror
Abraham.

»Ah, är det ni!» utropade hon
glädtigt. »Välkommen! Jag skall strax hafva den äran
att presentera er för mina föräldrar och min syster,
min kamrat under flykten från djurgården. Emellertid
skall jag helsa er så mycket ifrån farbror. Han är
just ej god på er, som ej på så länge besökt honom
\ ty ni skall veta att det är hans vana att vilja
emottaga besök reguliert hvarje dag utaf den, som han
en gång bjudit till sig. Andra få aldrig tillträde.»

Gunnarsson skulle just svara, då både rådman Kant
och hans fru inträdde i salongen.

»Mina föräldrar - telegrafkommissarien Gunnarsson,
med hvilken jag haft det nöjet att göra bekantskap
hos farbror Abraham», presenterade Lina.

Då hon uttalade det sista ordet, drog sig en mörk sky
öfver rådmannens annars trinda och skinande anlete.

Detta lät han dock ej märka, utan skyndade genast
fram till Gunnarsson, hvilkens hand han fattade,
talande efter sin vana mycket fort:

»Tjenare, herr telegrafkommissarie - ödmjukaste
tjenare! j Oändligt charmerad att göra min värde
herres bekantskap. Jaså, herrn har varit hos gubben
- den token Abraham. Ja, vet herrn, en tid tänkte
jag verkligen att af medlidande sätta in honom på
dårhuset - men det blef aldrig af. Nu dör han väl
snart. Man skall få se, att han testamenterar sin
förmögenhet till de fattige i stället för att låta
den gå dit den egentligen borde. Nåja! Gudskelof,
man kan vara lika rotad för det - hi, hi, hi!»

»Är herr Abraham rik?»

»Ahja! icke utan! Fan i gubben, han har nog cirka
tretiotusen riksdaler, bankomynt ändå, hi, hi, hi! -
herr Abraham, sade herrn, han heter annars Kant,
han som jag

- men det namnet lade han bort en gång, då
galenskapen satte åt honom som värst. Vill herrn
höra den der historien? Såsom anekdot betraktad är den
verkligen icke oäfven, hi, hi, hi!» och utan att
afvakta svar fortsatte den ordrike rådmannen :

»Det var för flere år sedan. Mina affärer voro då -
raka motsatsen mot hvad de äro nu - hi, hi, hi -
mycket dåliga - och jag, som föredrog att göra
hvar man rätt i stället för att låtsa en betryggad
ställning, den jag ej ägde

- jag gjorde cession. Då - kan herrn tänka sig? -
rusar gubben upp till mig, och säger att jag var en
skurk, den der

lågt bedragit honom. Troende att gubben blifvit spritt
galen, stänger jag en stund in honom i mitt rum. Men
med en styrka, som vansinnet lärer gifva, bryter han
sönder dörren, störtar ut, ropande: »ditt namn bär jag
aldrig mer». Jag undrade storligen hvad detta ville
säga, men får i följande nummer af alla tidningar,
dem jag fick fatt i, läsa ett tillkännagifvande, att
för detta rådmannen Abraham Kant bortlagt det sednare
namnet och nu helt enkelt kallar sig Abraham. -
Det är ju en treflig historia, hi, hi, hi!»

Gunnarsson drog en suck af lättnad då handlanden och
rådmannen slutade, men behöll visligen för sig sjelf,
hvad han tänkte om denna långa berättelse.

Emellertid inträdde nu rådmannens äldsta dotter,
Marie, i salongen.

Hon var, hvarken hvad utseende eller hjerta beträffar,
jemförlig med Lina.

»Se här är min äldsta dotter, Marie», presenterade
rådmannen, »henne lär dock aldrig herrn träffa hos
gubben der borta; ty hon har samma öfvertygelse som
jag om enstöringen - den nämligen, att han är rätt
försvarligt vriden, hi, hi, hi!»

Gunnarsson, som mer än väl märkte, huru ytterst pinad
Lina var utaf alltsammans, gick nu bort till henne,
der hon satt vid ett af fönstren och började med
henne ett samtal om helt andra ämnen.

Han förtjustes af hennes qvicka, lediga konversation,
hvilken uttryckte den innerligaste hjertegodhet -
och han kom öfverens med sig sjelf, att äpplet
understundom faller bra långt ifrån trädet.

Men allt .tager ett slut - så äfven denna stund af
oförgätligt behag, och vår telegrafkommissarie gick
hem - ännu oroligare än häri var, då han, drifven af
begär att få se Lina, inträdde i hennes föräldrars
hus.

Fyra veckor härefter återfinna vi vår hjelte på
samma ställe, der vi första gången träffade honom,
det vill säga midt framför » dj urgården ».

Ingen menniska syntes till hvarken på eller omkring
den goda stadens promenadplats.

Det tycktes vara med ett visst nöje som Gunnarsson
observerade detta. Han gick nu in och började spatsera
på de med sand beströdda gångarne i djurgården.

Men, min värde läsare, hvad betyder det, att en ung,
annars lefnadsfrisk och glad sällskapsman älskar
ensligheten, går utan egentligt mål af och an, piskar
gräset med sin käpp och låter sina ögon oroligt fara
ifrån det ena föremålet till det andra?

Hvad betyder det, om icke att denne unge man har
vidrörts af den vind, som mycket vackert kallas:
»Gudomlighetens friska flägt i jordens qvalmuppfyllda
lunder»; hvad betyder det, om icke, att den blinde
guden har för hans räkning framtagit ur kogret en
af sina bevingade pilar och - hvad som är värst utaf
allt - träffat sjelfva hjertat.

Ja, så var det verkligen nu med vår nye
telegrafkommissarie. Under dessa förflutna veckor
hade han varit tillsammans med Lina på två brunnsbaler
och minst tio aftnar hos farbror Abraham.

»Och», utropade han ofta för sig sjelf på kärlekens
poetiska språk, »är det underligt att jag älskar
henne; eller kan man vara tillsammans med en så
herrligt strålande sol utan att bränna sig, kan man
se en sådan ros, utan att hänföras af dess skönhet
och intagas af dess ljufva, milda doft?»

Äfven nu, då han gick under de resliga björkarnes
kronor i »djurgården», voro dessa tankar i hans
hufvud.

Utan att veta eller tänka derpå sjelf, kom han
slutligen in i en grotta, bildad af hängbjörkar.

Och hvilken syn möter honom der!

Yar det en af forntidens tre gracer, som nedstigit
i grottan för att tjusa den kommande.

Eller var det Freja, som under ett besök på jorden
utvalt denna plats till sin boning?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free