Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye telegrafkommissarien. En hvardagshistoria af Ludv. E--n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
Nej, visserligen icke! Men det var i stället den sköna
Lina, som der sökt en fristad, undan småstadens tvång
och prosa.
Med en ljuf rodnad på kinderna, som syntes nyss vara
fuktade af tårar, uppsteg hon och helsade vår hjelte.
Men han; hvar hade han gjort af sin takt, sin
elegans? Stum står han der och tiger med munnen,
låtande ögonen tala; men de sade också mer än volymer
af fraser - och den unga flickan, hon talade också på
samma sätt - ända tills allt var förklaradt, afgjordt,
ända tills allt blef besegladt med en varm l kyss, och
den lyckliga ungmön hvilade vid älskarens hjerta .. .
Men det värsta var ännu ogjordt. Gunnarsson måste
naturligtvis ordentligen hos den styfve rådmannen
anhålla om dotterns hand. Dock, innan detta skedde,
beslöto de unga tu att anförtro sig åt farbror
Abraham. De stämde derföre möte hos honom samma dag.
Farbror Abraham hade just slutat den sedvanliga
utdelningen af sexstyfversslantarne, då Gunnarsson -*
med ett: »God afton, farbror Abraham» - inträdde i
rummet.
Helsningen besvarades vänligt.
Men nu kom äfven Lina. Först helsade hon visserligen
på gubben Abraham; men sedan flög hon i fästmannens
utbredda armar.
Vi, med vår matta pensel, kunna ej teckna uttrycket
i farbrors ansigte vid åsynen häraf.
Då han sent om sider kunde tala, utropade han i en
ton mellan förvåning och förnöjelse:
»Men, mina vänner, hvad i all verlden är detta här
för vanor?»
»Än har det ej hunnit att blifva någon vana, farbror
lilla», sade Lina skämtsamt; »men», fortsatte hon i
samma ton, »det kommer troligen att blifva det.»
»Ja, gode farbror», sade nu Gunnarsson, »här har
farbror tvänne älskande, som bedja om farbrors bifall
och välsignelse.»
»Det gläder mig, Gud välsigne er!» stammade farbror
Abraham. »Troligen blir det min vana, att aldrig
glömma denna stund.»
Och nu gaf han sina känslor fritt lopp. Han skämtade,
skrattade, hoppade som ett godt, gladt barn. Detta
var visserligen ej hans vana - men tillfället var
också något ovanligt.
Den stora, gamla klockan slog tre qvart till åtta;
men - o under! - gubben lade icke märke dertill,
och då hans gamla städerska påminde honom att supera,
sade han till hennes oändliga förvåning:
»Jag äter ej i afton. Du skall i stället gå ned åt
källaren efter den vinbuteljen, som står längst till
höger.
Och i perlande champagne drack farbror denna afton
de nyförlofvades skål.
Men liksom champagnens ^susande och rusande perlor
hastigt förflyga - så är det också med glädjen.
Sorg och glädje vandra kanske oftast i hvarandras
fot-sD^\r__ __ - – - __. , _ _____ .__ . __
Följande förmiddag satt vår vän kommissarien i råd-
och handelsmannens skrifrum. Han hade just framställt
sitt ärende och väntade med en lätt förklarlig oro
på den vigtige mannens svar.
»Min mycket aktade herr telegrafkommissarie», så
började Linas far, efter ett par hostningar, »det är
lika smickrande - ert anbud - för mig och min familj,
som det är beklagligt, att det ej kan emottagas.»
Och nu började de vanliga protesterna å ömse sidor;
men förgäfves - rådmannen var obeveklig.
Förtviflad, halft vansinnig gick Gunnarsson hem.
Lina, som visste att han var inne hos fadern och
länge väntat att sjelf blifva dit inkallad, gick,
då detta uteblef, ändock in till honom.
Hon fann honom läsande en tidning.
Denna lade han emellertid bort vid hennes inträde.
»Nå min stumpa», sade han i rå ton, »nu skall jag tala
om, att Gunnarsson friat till dig hos mig också.»
»Och pappa svarade?»
»Nej, naturligtvis. - Du kan väl ej tro att jag
skänker bort mina penningar till en person, som
hvarken äger rang eller förmögenhet.»
»Men pappa, jag älskar honom och skall aldrig kunna
älska någon annan.»
»Gör ingenting! Honom glömmer du snart.»
»Nej, goda pappa, jag skall aldrig glömma honom. Gör
oss ej båda olyckliga, utan skapa genom ett bifall
så väl min som hans lycka!»
»Du får ursäkta att jag ej vidare har tillfälle att
höra dig», svarade henne rådmannen och gick tvärt
sin väg.
Lina stod ej heller qvar längre. Hon ilade till
farbror Abraham.
Denne tycktes ej vara riktigt belåten med ett besök
på denna otillåtna tid.
»Förlåt mig, käre farbror, men till hvem vill du
din Lina skall gå och söka råd, hjelp och tröst,
om ej till dig.»
»Råd, hjelp och tröst - hvad vill det säga? Och hvad
betyda tårarne, som jag ser i dina ögon?» frågade
den gode farbror Abraham, genast rörd, då han såg
sin älskling sorgsen.
»Det betyder, att pappa vägrat att gifva sitt bifall
till vår förening.»
»Har han?» utropade Abraham med en ton, som kom Lina
att med förvåning fästa sina ögon på honom.
»Låt vara, mitt barn! Som du vet är det min vana att
hålla ord med hvad jag säger, och hör nu: i morgon
ekla-teras er förlofning.»
»Farbror, dyre, älskade farbror, får jag tro
det du säger», frågade den unga flickan i yrande
förtjusning.
»Jag är van att blifva trodd», svarade han småleende.
»Men», tillade han mera allvarsamt, »låt mig nu vara
ensam! Jag behöfver det, då jag snart skall lemna
alla mina gamla vanor ...»
Lina gick, glad och full af hopp. Gunnarsson, som sett
henne, då hon gick till Abraham, stod på trappan till
sin bostad nu, då hon kom tillbaka.
»Yar lugn, min älskade! Farbror har lofvat att
ställa allt till rätta», hviskade hon till honom i
förbigående.
Till de hedervärda stadsboarnes outsägliga förvåning
såg man en timma härefter Farbror Abraham, paradklädd,
gå upp till sin brorson, rådman Kant. Man mindes ej
när detta sist händt. Något mycket ovanligt måste
hafva inträffat - och nog var det så.
»Hvad i all verlden är orsaken till farbrors besök?»
så tilltalades Abraham af rådmannen.
»Ja, det må du väl fråga! Emellertid vill jag nu
samtala med dig en stund - om du tillåter.»
Rådmannen bugade sig bifallande. *
»Du mins, att då du gjorde falsk cession och bedrog
mig, icke allenast på penningar, utan ock - hvad mer
är - på vänskap och förtroende, att jag då afsade
mig all gemenskap med dig och ditt hus.»
Under dessa ord hade rådmannen än rodnat, än åter
bleknat.
»Ja», svarade han, »farbror har ej varit här allt
sedan jag gjorde cession - det är sannt.»
»Det är sannt, såväl det ena, som det andra jag
yttrade», återtog Abraham; »men nu har jag vikit
ifrån min vana och mitt beslut, i akt och mening att
för telegrafkommissarien Gustaf Gunnarsson anhålla
om din dotters hand.»
»På sådan -anhållan har jag redan gifvit ’mitt svar -
dervid blir det också.»
»Äfven då du fått höra, att Gunnarsson äger en
förmögenhet af öfver 40,000 riksdaler.»
»Hi, hi, hi! Bäste farbror, ^et fordrar bevis.»
»Det är min vana att alltid förete sådana, då jag
har att göra med menniskor, som ej sjelfva kunna göra
anspråk på att blifva trodda. Se här!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
