Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nye telegrafkommissarien. En hvardagshistoria af Ludv. E--n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Och nu räckte farbrodern sin brorson ett stort,
hopviket papper.
»Nå, hvad säger du nu?» frågade Abraham efter en
stunds tystnad.
»Att jag bifaller», svarade handlanden helt
kort. »Jaha! jag väntade det», mumlade Abraham, med en
ton af ironi och förakt, som ej låter beskrifva sig.
»Och nu», tillade han, »nu farväl, min herr
brorson. Du återser mig troligen ej mer här i
verlden.»
Så slutades detta besök.
Och hvad innehöll farbrors papper för en trollformel?
Helt enkelt ett testamente, hvarigenom Gunnarsson
insattes till hans universal-arfvinge.
Denna afton tackade tvänne of ver sälla menniskor
farbror Abraham för sitt lifs lycka. Farbror sjelf
gret af glädje och glömde äfven denna afton att
supera.
Tiden - den må nu medföra glädje eller sorg, löjen
eller tårar - har likväl en konstant egenskap: den
stannar ej, utan går rastlöst framåt, bortsopande så
väl menniskor som menniskoverk.
Så hade ett det lyckligaste år förflutit för våra
vänner, telegraf kommissarien och Lina, hvilken
sednare - tack vare farbror Abraham - för sex månader
sedan sett brudkronan pryda sina lockar, och nu, till
sitt oändliga nöje, kallades lilla fru Gunnarsson.
Återigen var det sommar, och det en af de
vackraste. Lina och Gunnarsson voro nyss utflyttade
till ett af den sednare - som åtnjöt tjenstledighet -
inköpt sommarställe. Detta, hvilket Lina gifvit namnet
Rosenvik, var beläget vid stranden af en den vackraste
insjö, i hvilken den täcka byggningen speglade sina
hvitglänsande, schweitziska former. Denna åter var
omgifven af en präktig trädgård, på hvars terasser
mångfaldiga blontmor prunkade, och i hvilken lummiga
alléer och bersåer gåfvo en ljuf tillflyktsort, då
solens strålar blefvo allt för brännande. Stödd vid
sin mans arm, gick nu Lina här för att helsa ett gladt
god morgon på de blommor, hvilka hon sjelf till en del
planterat, och hvilkas vattnande och öfriga omhuldande
utgjorde en af hennes käraste sysselsättningar.
»Hvad sade jag dig Gustaf?» yttrade Lina. »Ser du,
denna buske är i dag öfversållad af de vackraste
törnrosor.»
»Ja, du har alltid rätt, och jag viH visst ej vidare
disputera med dig angående trädgårds-skötsel och
trädgårdsrön. Till belöning för detta löfte, kan
du gerna fästa en af de täcka blommorna i mitt
knapphål.»
»Oändligt gerna», svarade den unga frun, af brytande
en törnros; »ack», tillade hon, »"om jag kunde
skicka alla dessa blommor till farbror, den käre
älskade farbror, som dock var nog stygg att ej
vilja följa med oss hit och deltaga i den i
lycka, han så oegennyttigt beredt oss.»
»Ja, farbror har sina underliga idéer. Trots
dessa är j han likväl den ädlaste man jorden
någonsin burit. Vi skola emellertid hoppas, att han
med tiden lemnar sina »gamla vanor» och föredrager
vårt hem och vårt sällskap framför sin gamla bostad
och ensligheten deruti.»
»Det var en bra djerf förhoppning - det må jag säga»
––––dessa ord uttalades af ingen mer och ingen
mindre än
farbror Abraham sjelf, som för några ögonblick
tillbaka inträdt i trädgården och nu obemärkt nalkats
det unga paret. Lina vände sig om, och med ett
glädjerop störtade hon sig i farbrors utbredda armar.
j
»God dag, min lilla du, mitt lilla pyre! Åh,
da ser ju j frisk och rask och glad ut - och vackert
har ni omkring er.» !
Så helsade farbror Abraham sin gunstling
- och han j blef ordentligt rörd, då han,
med henne vid den ena, och j hennes make vid den
andra sidan, gick omkring i detta paradis, läsande
i de båda ungas ögon den renaste lycka,
den mest brinnande tacksamhet och tillgifvenhet
för honom sjelf. Dessa känslor uttryckte de
också i så vältaliga och många ord, att farbror
till slut hejdade dem båda, sägande:
»Nog, nog, mina kära barn! Nu tror jag vi gå att hvila
i den der vackra bersån. Der kunneri j också få litet
närmare reda på orsakerna till min hitkomst.»
Sedan det lilla sällskapet slagit sig ned på de mjuka
gräsbeklädda torfsätena i den utvisade grottan, sade
farbror Abraham, med en viss darrning på rösten och
en ovanlig högtidlighet: »Mina kära barn! J förundren
eder säkerligen deröfver, att den gamle enstöringen,
trots alla sina vanor, lemnat sitt ensliga näste
i staden - och jag är i sanning sjelf deröfver ej
mindre förvånad. - Jag hade tagit afsked af verlden,
af umgängeslifvet - ty det beredde mig ingen glädje
och jag kunde ej älska det - jag hade antagit vanor,
besynnerliga och mig egna, och dessa hade jag föresatt
mig att aldrig frånträda. Men menniskan spår och Gud
rår! Då jag fann mig lemnad alldeles allena, sedan
j öfvergifvit staden, började jag att vantrifvas,
mina gamla vanor behagade mig icke mer, min dystra
boning blef mig för trång. Jag längtade efter dina
milda blåa ögon, efter ditt solvarma leende, ty det
hade ju blifvit en af mina vanor att dagligen möta
dina vänliga blickar, min lilla du, och denna längtan
- det är den som drifvit mig hitut. Dock, som jag
ingenting gör blott till hälften, så har jag beslutat,
att, om j hafven plats i ert hem och edra hjertan
för en gammal torr och tråkig gubbe, slå mig ned hos
eder. Min lefnads höst skall då ersatta mig hvad jag
varit i saknad af under dess vår och sommar ... Se här
hafven j mig nu; j gifven ju farbror en plats i ert
hem lika väl som jag förut har det i edra hjertan?»
Han slutade; tårar glänste i hans ögon.
Men Lina och Gunnarsson, båda utom sig af glädje,
förde farbror i triumf in i det hem, söm sedermera
blef gemensamt för dem alla tre.
Huru hastigt förflöt icke denna glädjedag. Det unga
paret förde farbror omkring öfverallt och på hans
läppar hvilade ett ständigt småleende.
»Min lilla du», yttrade han till Lina, »j bo’n allt
för präktigt - det är allt för grannt här - och
öfverensstämmer på intet sätt med mina gamla vanor. -
Jaså», tillade han leende och suckande på samma gång,
»det var sannt - hä-åanefter skulle det blifva min
vana att ej tänka på mina gamla vanor.»
Då solen med sina sista strålar förgyllde den
lilla insjöns vågor, gick farbror ensam ned till
stranden. Länge stod han der. betraktande den herrliga
tafla, som utbredde sig för hans blickar; slutligen
vände han sig om och såg upp emot den af aftonrodnaden
purpurfärgade himmelen, utropande:
»Min Gud! Du gaf mig dock sann lycka till slut;
jag tackar Dig.»
Till denna anspråkslösa hvar dagshistoria är nu föga
att bifoga.
Linas far, den stolte rådmannen, fick omsider röna
sanningen deraf, att »högmod och oärlighet gå för
fall». Hans affärer blefvo nämligen allt sämre,
hans öfvermodiga sinne allt mer brutet.
Men då skyndade farbror Abraham till honom - gaf
honom sin förlåtelse, förde honom till hans dotters
hem, och började der att uppfostra honom till en
bättre menniska. Länge öfverlefde dock ej rådmannen
sin olycka. Detta bringade vis-’ serligen den ömma
dottern sorg; men denna sorg liknade mera det moln
på en klar sommarhimmel, som lätt öfvergår och blott
gör att solen sedermera strålar desto klarare.
Farbror lefde upp på nytt. Han var och blef den- unga
familjens allt i allom och fann sin största glädje uti
att på sitt knä gunga det unga parets förstfödde son,
hvilken såsom ett uttryck af de lyckliga föräldrarnes
tacksamhet i dopet uppkallades efter farbror Abraham.
Då han efter många lyckliga år flyttade till ett
bättre hem, välsignades hans minne och på hans graf
grönska hvarje sommar friska kransar, ditlagda af de
unga, hvilka han så mycket älskade och hvilkas lycka
han befrämjade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
