Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historiska Bilder.
XXIII.
Svenska Helgon,
III, Nord-Sveriges apostlar,
Skötkonung och hans söner, både Anund Jakob och
den af de kyrkliga skriftställarne ofördelaktigt
vitsor-e Emund, med binamnet Gammal, upprätthöllo
alla kristendomen. Kristna lärare saknades icke
heller, hvilka gemensamt med Sigfrid och efter
honom predikade och utbredde den nya läran. Som
den första biskopen i Skara (rättare Husaby)
uppgifves en Thurgot, till detta embete invigd
af erkebiskop Unwan i Hamburg. Från England kommo
en Eskil och en David, bägge synnerligen prisade
för sitt nit om kristendomens fortplantande i
öfra Sverige, den förre Södermanländningarnes,
den sednare Yestmanländningarnes apostel. Bland
andra lärare från England nämnas en Bernard och en
Wolfred, hvilken sistnämde, icke nöjd med att lära
och predika, inför ett församladt ting nedhögg ett
beläte af Thor och till straff derför ögonblickligen
dödades af menigheten, som kastade hans kropp i ett
kärr. Under konung Anund Jakob bibehölls genom hans
vishet och varsamhet det fredliga förhållandet mellan
hedningarne och de kristne, hvilka hvar för sig lefde
ostörda i sin tro, skyddade af landets gamla lagar,
och derföre med samma kärlek omfattade konungen,
hvilken hvartdera religionspartiet benämde med sitt
egna namn, hedningarne Anund, de kristna Jakob. Hans
äldre broder och efterträdare, konung Emund,
med tillnamnet Gammal, öfvergick först sent till
kristendomen, men framhärdade sedan alltjemt i denna
lära. Öfvertygad derom, att han som landets konung
äfven borde råda i det, som angick kyrkostyrelsen,
ville han icke underkasta sig den Hamburgska
erkebiskopens öfvervälde, utan sökte förskaffa Sverige
dess egen erkebiskop. Dertill utsågs en man, sannolikt
af Svensk börd, vid namn Osmund, hvilken som gosse
blifvit af den helige Sigfrid sänd till Bremen och der
undervisad, och hvilken sedan blifvit väl upptagen
af konung Emund. Han sändes till Rom, för att der
vigas till erkebiskop, men afvisades. Under hemfärden
lyckades han i Polen förmå en erkebiskop att inviga
sig och återkom till Sverige, der han hemlighöll
hvad honom vederfarits i Rom och lät bära korset
framför sig som erkebiskop. Detta kunde den då varande
erkebiskopen i Hamburg, Adalbert, icke fördraga, utan
vigde han till Svensk biskop en Adalvard, kallad den
Äldre till skillnad från en namne, och sände honom
till konung Emund. Men denne försvarade sin Osmund
och Adalvard förvisades samt blef endast genom den
ynnest hvarmed han omfattades af Jarl Stenkil, i
stånd att komma oskadd hem. Äfven konungarne
i Norge och Danmark, Harald. Hårdråde och Sven
Estridsson, följde konung Emund Svenskes exempel och
förfogade efter eget behag om kyrkostyrelsen i sina
riken. Adalbert lät sig likväl icke afskräcka, utan
förfäktade med ifver sin myndighet och understöddes
deri af den helige Fadern i Rom, som sände den
ena förmanande skrifvelsen efter den andra till
de nordiska konungarne. Den Danske och den Norske
gåfvo verkligen efter, och då i Sverige torka och
missväxt inträffade samt andra olyckor tillstötte,
ansågs detta som ett straff, hvarmed de kristnas Gud
hemsökte landet för det hån och förakt, hvarmed den
Hamburgska erkebiskopens budbärare blifvit behandlade,
och sändemän afskickades för att blidka Adalbert och
inbjuda den af honom tiUsatta biskopen till landet. Så
gick Adalbert segrande ur striden med Nordens tre
konungar, och Adalvard
| blef verkligen Svensk biskop.
l Jarl Stenkil, son af Vestgötajarlen
Ragnvald och Astrid
af Harald Hårfagers ätt, sjelf gift med en dotter af
konung Anund Jakob, sålunda befryndad med de sista
konungarne af Upsala-ätten samt med Norges, Danmarks
och Gardarikets konungahus, genom sin fäderneslägt
kär för Yestgötarne samt genom sina personliga
egenskaper och sin skyldskap med konungahuset aktad
och älskad af Upp-Svearne, blef efter gudaättens
utgång med Emund Gammal Sveriges konung. Han hägnade
kristendomens stilla, fredliga tillväxt, men afböjde
all våldsam framfart. Biskop Adalvard vann många
åt kristendomen ; han predikade den nya läran för
hedningarne i Vermland, och konung Harald Hårdråde
kallade honom till sig, uppbyggdes af hans umgänge och
skänkte honom vid afskedet en penningsumma, så stor,
att Adalvard derför kunde friköpa trehundra fångar
ur träldomen. Han hade sitt hufvudsäte i Skara,
der han lade grunden till Mariakyrkan, i hvilken
han sjelf ligger begrafven i »Guz fridi oc helighise
naunse», som det heter i den Yestgötalagen vidfogade
biskopslängden. Den redan omnämda Adalvard den Yngre,
en boklärd man med rena seder, begaf sig på Bremiska
erkebiskopens befallning till Svenskarnes land och
kom genom Skåne och Götaland ända upp till Svithiod,
der han tog sitt säte i Sigtuna. Der mottogos han och
hans predikan med så mycken välvilja, att han i offer
för en enda messa erhöll sjutio marker silfver. Han
utbredde kristendomen i trakten kring Sigtuna, medan
vid samma tid Egino,
Sv. Fam.-Journ. 1866. - 45.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
