Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-r- 354
af konung Sven Estridsson utnämd till biskop i det
Skånska stiftet Dalby, medan en biskop på Orknöarne,
Henrik, fick stiftet i Lund, predikade kristendomen
för Blekinges hedningar och, efter Henriks död, såsom
biskop i Lund, hvaremot Dalby förvandlades till ett
kloister, nitiskt arbetade för Skånes styrkande i den
nya trosläran. Egino i Lund och Adalvard i Sigtuna
fattade i samråd med hvarandra det beslutet att
begifva sig till Upsala och der förstöra det stora
templet, för att med ett slag krossa hedendomen. Men
till lycka för sig sjelfva höllo de icke sin afsigt
mer hemlig, än att ryktet derom kom ut, och stor oro
spordes bland bönderna. Stenkil varnade biskoparne;
de skulle blifva dömda till döden, han skulle blifva
drifven från riket för det han fört våldsmän i landet;
alla, som nu trodde, skulle återfalla till hedendomen
och kristendomen blifva utrotad.» Biskoparne afstodo
visserligen från förehaf-vandet; men Adalvard,
den förr så högt uppburne, blef för sina våldsamma
afsigter snart hatad och fördrifven. Han flydde till
Götaland, der han drog omkring med Egino och utan
hinder, som det vill synas, nedslog Frejs och andra
gudars bilder. Nu var Adalvard den äldre död, och
den yngre Adalvard inbjöds till Skara, der han intog
biskopssätet. Men detta miss-~ hågade erkebiskopen
i Bremen. Adalvard hade blifvit vigd till biskop
i Sigtuna, han hade sålunda handlat emot kyrkans
lagar, då han mottog ett annat stift. Återkallad från
Sverige, afled han uti Bremen.
Efter Stenkils död, - han dog samma år, då Wilhelm
Eröfraren grundlade Normandiska väldet i England genom
segern vid Hastings, - följde oroliga tider. Furstar
af gamla konungastammen gjorde anspråk på riket och
stupade i striden mot hvarandra, Stenkils söner, Inge
och Halsten togos till konungar och förjagades åter,
sannolikt af Svearne, hvilka till Stenkils hus icke
hade samma förbindelser som Vestgötarne och derföre
icke ville lyda hans söner, utan i stället valde
en viss Håkan, i våra häfder kallad Köde, hvilken
äfven synes hafva blifvit erkänd af Götarne såsom
Stenkils-sönernas förmyndare. Under dessa oroligheter
stördes kristendomens utbredande betydligt. De
biskopar, som förordnades för Svenska kyrkan, vågade
sig icke upp i landet, och Egino i Lund var den ende,
som vårdade sig om de Götiska församlingarne, medan
en viss Ericus, som af Danska konungen blifvit skickad
upp till öfra Sverige, fann martyrdöden vid Flottsund
och begrofs i Telge. En höfding, i häfderna kallad
Gniph, uppgifves som den ende, hvilken bland Svearne
åtagit sig kristendomens sak.
Huru efter Håkans död Inge Stenkilsson blef äfven
Sve-arnes konung, och huruledes genom hans ovisa nit
för kristendomen dennas bestånd hotades till det
yttersta och konung Inge sjelf måste i Svealandet
vika för brodern till Inges gemål, Blöt-Sven, känna
vi af historien. Men innan detta timade, och medan
Inge ännu Ivar konung samt under hans företrädares
dagar hade tilll Svearne kommit kristna predikanter,
hvilka der arbetade med framgång. Bland dessa vilja
vi nämna j de märkligaste.
Stephan sändes af erkebiskop Adalbert till Norden
före år 1072. Han skickades, säger skoliasten till
Adamus af Bremen kyrkohistoria, till det land,
»som bebos af Scritefinnerne, hvilka, i snabbhet
öfverträffande vilddjuren, bo vid Svearnes yttersta
gräns, och hvilkas hufvudsakligaste ort kallas
Helsinga-land. Detta land är omgifvet med höga berg,
kallade de Ki-paaiska och betäckta med evig snö;
menniskorna der äro så härdade mot kölden, att de
icke sköta om tak öfver hufvudet, de föda sig af
vilda djurs kött och kläda sig i deras skinn». Till
detta aflägsna land, hvilket man föreställde sig som
ett Lappland, och der förmodligen Lappar ännu funnos,
lefvande efter sitt folks häfdvunna sed, afsändes nu
Stephan, hvilken Adamus kallar Stenpbi, med tillägg
att han förändrade sitt namn till Simon. Ännu vet
sägnen att berätta, huruledes den helige Staffan,
såsorn han benämnes i folkets fornminnen och sägner om
honom, gjort predikofärder omkring hela Helsingebygden
och inrättat dessa efter solens lopp, så att han
bittida på morgonen ridit ut från Norrala med fem
hästar och tagit sitt första j hviloställe i Arbrå,
hvilken socken ännu till minne af Helle
(helge) Sta/ans färd för en häst i sitt sigill. Från
Arbrå drog han till Jerfsjö, derifrån till Ljusdal och
vidare landet rundt omkring till Norrala, medelpunkten
för hans verksamhet. Hvar någon öfvergick till
kristendomen, plägade han i dopet gifva honom sitt
namn, och derifrån härleder också folksägnen de i
Helsingland talrika namnen på Staf. Men hans nitälskan
för kristendomen retade emot honom dem, som ännu höllo
vid de gamla gudarne; han förföljdes, flydde, men
blef på den stora skogen Ödmorden, nu Tynnebro-skogen,
gränsen mellan Gestrikland och Helsingland, upphunnen
och dödad vid en bäck, hvilken till minne af händelsen
bär namnet Mordbäcken. Hans lik upptogs af de kristna
och begrofs i Norrala på det ställe, hvilket han
förut bestämt och der han sagt, att en kyrka skulle
byggas, och på Norrala kyrkogård visas ännu det öfver
grafven byggda kapellet, som af ålder hetat Helle Bror
Staffans Stupa, och hvilket Norrala socknemän år 1820
läto öfverbygga med ett innan och utan hvitlimmadt
grafkor af gråsten. Ända till sednaste tider brukade
bygdens ungdom på Annandag Jul, den helige Staffans
dag, sjunga den till hans minne diktade Staffansvisan,
af hvilken första versen lyder:
Staffan var en stalledräng, Yi tackom så gerna,
Han vattna’ sina fålar fem Allt för den ljusa
stjernan.
Ingen dager synes än;
Stjernorna på himmelen
De blänka.
Såsom Vestmanlands apostel namnes den Hel. David,
en mah af hög börd, hvilken dock, i likhet med många
högättade män på denna tid, föraktade verlden och
beslöt att ensamt tjena Herran samt till den ändan
gick in i ett Cleminienser-kloster. Här fick han
höra ryktet om huru den Helige Sigfrids fränder
blifvit mördade på Gelboe-berg, och brinnande af
nit att vinna martyrkronan, likasom de, Öfvergaf han
klostercellen och begaf sig till Norden, för att med
sina landsmän dela mödorna, farorna och förtjensten
af hed-ningarnes omvändande. Han vistades först någon
tid i landets södra delar och predikade der Ordet,
men styrde sedan efter Sigfrids råd sina steg upp
till de nordligare trakterna, der kristendomen ännu
funnit föga tillträde. Ännu vet sägnen berätta,
att han från Torpa socken i Södermanland med båt
kommit öfver Mälaren och landat »in Suewingia», det
nuvarande Snäfrings Härad, en redan tidigt befolkad
ort, uppfylld med grafhögar och bautastenar samt rik
på fornsägner om offerlundar och offerkällor. Den
holme, der han landsteg, kallas ännu till hans
minne för Biskopshamn, och här uppförde han ett
litet kapell af trä. Icke långt derifrån ligger
den likaledes efter honom uppnämda gården Dåvö,
en sammandragning af Davidsö, hvilken sedermera som
kungsgård tjenade till residens för Magnus Ladulås,
som derifrån utfärdat talrika skrifvelser. På Dåvö
skall aposteln sjelf hafva bott, likasom tidtals uti
den en half mil norrut derifrån belägna byn Santestad,
hvars namn påstås vara en förkortning af Sanct Davids
stad. Strax invid denna by ligger Munktorps kyrka,
af hvilken en del, - vester om tornet, - kallas S:t
Davids kyrka, till åminnelse deraf, att han der haft
sitt bönkapell; i det lilla hvälfda rum i kyrkans
tornmur, som ännu kallas S:t Davids graf, skall han
hafva fått sitt sista hvilorum. Uti en källa, belägen
på den så kallade Trefaldighetsvreten mellan byn
Santestad och kyrkan, döpte han de troende, som afhört
hans predikan och gingo öfver till kristendomen. Så är
hela denna trakt uppfylld med minnen af predikanten,
bevisande, att hans verksamhet ej varit ringa. Sjelfva
häradet bär i sitt sigill omskriften Sanct Davids
Snäfringe Härad, Outtröttlig i sitt arbete, vandrade
han om dagarne omkring^ lärande och förmanande, och
tillbragte han nätterna i böner till Gud om framgång
i sitt arbete. För att riktigt gifva ett begrepp om
hans helighet, har legenden tillagt honom talrika
underverk. Bland dessa förekommer också den bekanta
historien om huruledes han, svagsynt af ålder, en dag
vid hemkomsten från sitt predikande hängt sina vantar
på hvad han tyckte vara en i väggen inslagen spik,
hvilken dock rätteli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
