Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon - Zachris Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 355
gen var en genom ett qvisthål inträngande
solstråle. Sedan plägade han ofta hänga vantarna på
sådana strålar, men en dag föll den ena vanten ned,
och den helige mannen slöt deraf, att han måtte hafva
begått någon svår synd. Vid hemgåendet från kyrkan
der detta händt honom, blef han också varse, att han
trampat på ett sädesax i åkern, och derföre lät han
i stället förfärdiga ett sädesax af guld, hvilket
han skänkte till kyrkan. Dessa vantar spela äfven
i andra hänseenden en roll i S:t Davids historia;
på runstafven. var hans dödsdag, den 25 Juni,
utmärkt med en handske, och tvänne sådana ses äfven
utskurna på den iorgylda silfverkalk, som doktor Börge
(Birger Månsson), domprost i Upsala och sedan biskop
i Westerås, skänkt till Munktorps församling såsom
minne af den Hel. David. Han dog år 1082, utan att
hafva lidit martyrdöden, och på hans dödsdag, den
25 Juni, sjöngs sedan länge i alla svenska kyrkor
högtidssången
Sit decora,
sit sonora
Svecorum laudatio
in insigni
tam benigni
sancti natalitio:
(Svear bringe
sång som klinge
på den dag, tacknämmelig,
då den klara
helgonskara
tog Gudsmannen upp till sig).
Likasom David i Vestmanland, likaså predikade
samtidigt med honom på Mälarens södra strand den
Hel. Eslcil för Södermanländniugarne. Likaledes bördig
från England, var äfven han af ädel slägt, en frände
till Sigfrid och någon tid hans kaplan. Den källa, i
hvilken han döpte, visas ännu på Dalsängen, vesterut
från Strengnäs, och bär hans namn. Sin hufvudsakliga
bostad hade han i Fors uti Bekarnebygden, och der
vistades han, då Blöt-Sven blifvit tagen till konung
i stället för Inge den Äldre. De Södermanländska
hedningarne, ifriga att under den nya konungen
återupprätta offren, anställde ett stort blotande på
det midt emot Tosterön i Mälaren utskjutande näs, som
kallades Strsenginses eller Stengia-nses som af ålder
varit den ort, der Södermanländningarne sammankommit
till offer och marknad. Eskil, underrättad derom,
skyndade till stället och sökte stäfja böndernas ifver
samt föreställde dem det vederstyggliga i dyrkandet
af deras afgudar. Men hans ord hade ingen verkan. Då
upplyfte han, likasom fordom Elia mot Baals prester,
sina ögon och händer mot himlen; denna betäcktes
med svarta moln, och ett regn nedstörtade under
dunder och blixtar. Hedningarnes offer och altaren
förstördes; men på Eskil föll icke en droppe,
säger helgonasagan. Men hedningarne förgrymmades;
predikanten hade ögon-skenligen med trolldom uppväckt
ovädret till gudarnes och konungens försmädelse,
och för ett sådant brott fanns icke något ringare
straff än döden. En man vid namn Spabodde, som skall
hafva bott på det nu varande Olivehäll strax invid
Strengnäs, då kallat Finninge, var den första som
sargade hans hufvud med en sten, en annan högg honom
i hufvudet med en yxa, så att blodet strömmade. Så
fördes han till konungen, som befallde hans död,
hvilken i en aflägsen dal verkställdes derigenom, att
han stenades. Kristne män upptogo hans lik, för att
bära det till Fors, att der begrafvas: men då de kommo
till Hjelmar-å, blef det så svart i luften att de
icke kunde se vägen för sig, och derjemte blef liket
så tungt, att de icke förmådde bära det längre. Deraf
förmodade de, att den aflidne ville begrafvas här;
det skedde, och till hans åminnelse byggdes öfver
stället en kyrka, som fick hans namn, och blef
orten kalla Eskilstuna. I Carl IX:s tid flyttades
den helige Eskils ben, tillika med grafstenen, från
det efter reformationen utdömda Johanniter-klostret
i Eskilstuna till Fors’ kyrka, der en kyrkoherde i
medlet af I7:de århundradet, Christopher Siggeson,
lät utplåna den gamla inskriften med Eskils namn och i
stället inhugga en ny, sig till åminnelse. Men under
hela medeltiden hölls den helige Eskil högt i ära;
underverk skedde vid hans graf, och förbrytelser, som
begingos i Eskilstuna under Eskilsmessan straffades
strängare än andra.
Utom den helige Eskil har Södermanland att
uppvisa ytterligare en apostel, den Helige Botvid,
hvilken, född i Södertörn af hedniska föräldrar,
som yngling reste i handelsärender till England
och här tillbragte en vinter hos en prest,
som bemötte honom med gästfrihet och undervisade
honom i kristendomen, så att han med hela sin själ
omfattade denna. Han återvände sedan som kristen
till sin hembygd, predikade der den nya läran och
vann åt henne många anhängare. Särskildt skall
han hafva vunnit många för kristendomen genom ett
fiskafänge, hvilket helgonasagan utsmyckat på det
underbaraste. Botvid, heter det, for en gång med
några tjenare och andra ut till en ö att fiska, men
blef af strandägaren förbjuden att utkasta sina nät,
så framt han icke ville till honom afstå fjerdedelen
af fångsten. Dertill vägrade Botvid och begaf sig
nu till en honom sjelf tillhörig ö, båd till Gud
och tillsade sina tjenare att kasta ut näten; det
skedde, och Botvids folk fingo båtarne fulla af fisk,
medan de andra bönderna, som stannat qvar vid ön och
underkastat sig strandägarens vilkor, hela natten
arbetade förgäfves. Då kallade Botvid till sig
dem och gaf dem lof att fiska för intet; äfven de
fyllde sina båtar; men då den man, som bortdrifvit
Botvid, också med hans tillåtelse skulle försöka
sin lycka, fick han ingenting förrän han öfvergick
till kristendomen och Botvid bad för honom. Länge
och troget hade Botvid arbetat i sitt kall, då han
ändtligen led martyrdöden. Han hade friköpt en träl
af slavisk börd, undervisat honom i kristendomen och
ämnade nu sända honom hem till hans fädernesland, i
förhoppning att han der skulle verka för kristendomens
utbredande. Botvid och Esbern, Botvids landbonde,
rodde mannen ut till det skepp, som skulle hemföra
honom. Skeppet anträffades icke och efter långvarigt,
tröttsamt roende mellan öarna, beslöt man att landa
vid en af dessa och gå upp der att hvila sig, men
när Botvid och Esbern somnat, tog trälen Botvids yxa
och mördade dem bägge samt steg derpå i båten och
rymde bort. Länge sökte Botvids fränder efter honom,
funno slutligen hans döda kropp på en öde ö (Rogö),
förde honom med sig och begrofvo honom i Säby (Juleta)
kyrka. Nio år sednare, då ryktet om hans helighet
spridde sig och talrika underverk lockade besökande
till hans graf, uppförde Botvids efterlefvande broder
på deras fädernegård en träkyrka och flyttade liket
till denna, som kallades Botkyrka. Botvid förklarades
sedermera för helig, hela Södermanland firade hans
minne, likasom Eskils, och i kyrkosången på hans fest
sjöng man:
Sig fröjde Södermannaland,
som sådan lilja fostrat har;
Och in må stämma Anglers strand,
som sådan son till dopet bar.
Th.
Zachris Topelius.
’etta namn tillhör icke mera endast Finland, det
tillhör hela den skandinaviska norden. Ty om äfven
de flesta af Topelii poetiska produktioner lånat
sin lokal och sin stämning af Finlands historia och
natur, så innehålla de
dock så mycket allmänt menskligt, att de vetat bryta
sig en väg öfverallt, hvarest deras tungomål har
möjlighet att förstås. Det hvilar ett äkta nordiskt
tycke öfver Topelii poesi, den påminner om våra vårars
anande vemod, om den i all sin fattig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
