Print (PDF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder: Svenska Helgon - Zachris Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
---- 355 gen var en genom ett qvisthål inträngande solstråle. Sedan plägade han ofta hänga vantarna på sådana strålar, men en dag föll den ena vanten ned, och den helige mannen slöt deraf, att han måtte hafva begått någon svår synd. Vid hemgåendet från kyrkan der detta händt honom, blef han också varse, att han trampat på ett sädesax i åkern, och derföre lät han i stället förfärdiga ett sädesax af guld, hvilket han skänkte till kyrkan. Dessa vantar spela äfven i andra hänseenden en roll i S:t Davids historia; på runstafven. var hans dödsdag, den 25 Juni, utmärkt med en handske, och tvänne sådana ses äfven utskurna på den iorgylda silfverkalk, som doktor Börge (Birger Månsson), domprost i Upsala och sedan biskop i Westerås, skänkt till Munktorps församling såsom minne af den Hel. David. Han dog år 1082, utan att hafva lidit martyrdöden, och på hans dödsdag, den 25 Juni, sjöngs sedan länge i alla svenska kyrkor högtidssången Sit decora, sit sonora Svecorum laudatio in insigni tam benigni sancti natalitio: (Svear bringe sång som klinge på den dag, tacknämmelig, då den klara helgonskara tog Gudsmannen upp till sig). Likasom David i Vestmanland, likaså predikade samtidigt med honom på Mälarens södra strand den Hel. Eslcil för Södermanländniugarne. Likaledes bördig från England, var äfven han af ädel slägt, en frände till Sigfrid och någon tid hans kaplan. Den källa, i hvilken han döpte, visas ännu på Dalsängen, vesterut från Strengnäs, och bär hans namn. Sin hufvudsakliga bostad hade han i Fors uti Bekarnebygden, och der vistades han, då Blöt-Sven blifvit tagen till konung i stället för Inge den Äldre. De Södermanländska hedningarne, ifriga att under den nya konungen återupprätta offren, anställde ett stort blotande på det midt emot Tosterön i Mälaren utskjutande näs, som kallades Strsenginses eller Stengia-nses som af ålder varit den ort, der Södermanländningarne sammankommit till offer och marknad. Eskil, underrättad derom, skyndade till stället och sökte stäfja böndernas ifver samt föreställde dem det vederstyggliga i dyrkandet af deras afgudar. Men hans ord hade ingen verkan. Då upplyfte han, likasom fordom Elia mot Baals prester, sina ögon och händer mot himlen; denna betäcktes med svarta moln, och ett regn nedstörtade under dunder och blixtar. Hedningarnes offer och altaren förstördes; men på Eskil föll icke en droppe, säger helgonasagan. Men hedningarne förgrymmades; predikanten hade ögon-skenligen med trolldom uppväckt ovädret till gudarnes och konungens försmädelse, och för ett sådant brott fanns icke något ringare straff än döden. En man vid namn Spabodde, som skall hafva bott på det nu varande Olivehäll strax invid Strengnäs, då kallat Finninge, var den första som sargade hans hufvud med en sten, en annan högg honom i hufvudet med en yxa, så att blodet strömmade. Så fördes han till konungen, som befallde hans död, hvilken i en aflägsen dal verkställdes derigenom, att han stenades. Kristne män upptogo hans lik, för att bära det till Fors, att der begrafvas: men då de kommo till Hjelmar-å, blef det så svart i luften att de icke kunde se vägen för sig, och derjemte blef liket så tungt, att de icke förmådde bära det längre. Deraf förmodade de, att den aflidne ville begrafvas här; det skedde, och till hans åminnelse byggdes öfver stället en kyrka, som fick hans namn, och blef orten kalla Eskilstuna. I Carl IX:s tid flyttades den helige Eskils ben, tillika med grafstenen, från det efter reformationen utdömda Johanniter-klostret i Eskilstuna till Fors' kyrka, der en kyrkoherde i medlet af I7:de århundradet, Christopher Siggeson, lät utplåna den gamla inskriften med Eskils namn och i stället inhugga en ny, sig till åminnelse. Men under hela medeltiden hölls den helige Eskil högt i ära; underverk skedde vid hans graf, och förbrytelser, som begingos i Eskilstuna under Eskilsmessan straffades strängare än andra. Utom den helige Eskil har Södermanland att uppvisa ytterligare en apostel, den Helige Botvid, hvilken, född i Södertörn af hedniska föräldrar, som yngling reste i handelsärender till England och här tillbragte en vinter hos en prest, som bemötte honom med gästfrihet och undervisade honom i kristendomen, så att han med hela sin själ omfattade denna. Han återvände sedan som kristen till sin hembygd, predikade der den nya läran och vann åt henne många anhängare. Särskildt skall han hafva vunnit många för kristendomen genom ett fiskafänge, hvilket helgonasagan utsmyckat på det underbaraste. Botvid, heter det, for en gång med några tjenare och andra ut till en ö att fiska, men blef af strandägaren förbjuden att utkasta sina nät, så framt han icke ville till honom afstå fjerdedelen af fångsten. Dertill vägrade Botvid och begaf sig nu till en honom sjelf tillhörig ö, båd till Gud och tillsade sina tjenare att kasta ut näten; det skedde, och Botvids folk fingo båtarne fulla af fisk, medan de andra bönderna, som stannat qvar vid ön och underkastat sig strandägarens vilkor, hela natten arbetade förgäfves. Då kallade Botvid till sig dem och gaf dem lof att fiska för intet; äfven de fyllde sina båtar; men då den man, som bortdrifvit Botvid, också med hans tillåtelse skulle försöka sin lycka, fick han ingenting förrän han öfvergick till kristendomen och Botvid bad för honom. Länge och troget hade Botvid arbetat i sitt kall, då han ändtligen led martyrdöden. Han hade friköpt en träl af slavisk börd, undervisat honom i kristendomen och ämnade nu sända honom hem till hans fädernesland, i förhoppning att han der skulle verka för kristendomens utbredande. Botvid och Esbern, Botvids landbonde, rodde mannen ut till det skepp, som skulle hemföra honom. Skeppet anträffades icke och efter långvarigt, tröttsamt roende mellan öarna, beslöt man att landa vid en af dessa och gå upp der att hvila sig, men när Botvid och Esbern somnat, tog trälen Botvids yxa och mördade dem bägge samt steg derpå i båten och rymde bort. Länge sökte Botvids fränder efter honom, funno slutligen hans döda kropp på en öde ö (Rogö), förde honom med sig och begrofvo honom i Säby (Juleta) kyrka. Nio år sednare, då ryktet om hans helighet spridde sig och talrika underverk lockade besökande till hans graf, uppförde Botvids efterlefvande broder på deras fädernegård en träkyrka och flyttade liket till denna, som kallades Botkyrka. Botvid förklarades sedermera för helig, hela Södermanland firade hans minne, likasom Eskils, och i kyrkosången på hans fest sjöng man: Sig fröjde Södermannaland, som sådan lilja fostrat har; Och in må stämma Anglers strand, som sådan son till dopet bar. Th. Zachris Topelius. 'etta namn tillhör icke mera endast Finland, det tillhör hela den skandinaviska norden. Ty om äfven de flesta af Topelii poetiska produktioner lånat sin lokal och sin stämning af Finlands historia och natur, så innehålla de dock så mycket allmänt menskligt, att de vetat bryta sig en väg öfverallt, hvarest deras tungomål har möjlighet att förstås. Det hvilar ett äkta nordiskt tycke öfver Topelii poesi, den påminner om våra vårars anande vemod, om den i all sin fattig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
