Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om musiken och några af dess förnämsta mästare - Några ord om Serbien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 365
för honom att få vistas i sjelfva familjen, som
visserligen ej är svårt, ty gästfriheten är bland de
serbiska dygderna den skönaste blomma.
Som vi redan nämt är det nuvarande Serbien endast
en liten del af det gamla serbiska riket, som äfven
ägde icke serbiska provinser, och innehåller äfven
knappast två tredjedelar af det egentliga landet
Serbien, då det så kallade »Turkiska Serbien» ännu
tillhör Turkiet. Och just de klassiskt-serbiska
städer, borgar och trakter, som så ofta prisas i de
gamla folkvisorna, tillhöra ännu turkarne. Så Prisnen
(Perserin), kne-sernas och kejsarnes gamla residens;
Prilip, Marko, Kralje-witschs borg; trastfältet etc.
Det nuvarande Serbien var redan under romarne ett
od-ladt land med talrika städer, borgar och kolonier,
som vid barbarernas inbrott blifvit ödelagda. Men
det ännu i de illa
byggda städerna och byarne synbara förfallet har
först sednare under turkarnes tid inträdt, ty de
talrika ruinerna från den gamla serbiska tiden äro
storartade och imponerande.
Förnämligast vid Donau och i den vinkel som denna
ström bildar med Timokfloden voro de romerska
kolonierna talrika, hvilket framgår af de många
fornlemningar som funnits der. Här, ej långt från
Gladowa, stod ju äfven den berömda Tra-jansbryggan,
som hade en längd af 3,300 fot och af hvilken ännu,
vid lågt vatten, några pelare äro synliga.
Vi taga nu afsked af det sköna Serbien med den
upp-! riktiga önskan, att det till lyftning
af sitt inre tillstånd måtte införa grundliga
reformer och blifva mer och mer tillgängligt för de
kulturinflytanden för hvilka dess invånare hafva så
mycket sinne och skicklighet, på det att det snart
må kunna räknas till de europeiska kulturländerna.
3S0d den tid-
^A punkt, vi nu
r -K-^< f -l
hunnit, se vi
de musikaliska skolorna i en så nära och
mångsidig beröring ined hvarandra, att de icke
kunna längre betraktas i sin särskildhet eller
en af hvarandra oberoende fortgång, hvarföre
vi torde böra mera tillskrifva nationen, lynnet
och subjektiviteten än skolan den olikhet som vi
härefter påträffa i karakteren hos de mästare,
hvilka utgå från det ena eller andra af de trenne
anförda musikens kulturländer. Innan vi omnämna
någon af dem vilja vi här göra ett uppehåll,
för att kasta en återblick på den utvecklingsväg
vi sett konsten tillryggalägga. Till en början
finna vi musiken vara den äldsta af alla konster,
men tillika den som be-höft längsta tiden för
sin utbildning. Arkitekturen, skulpturen och
målarekonsten hade redan öfverlefvat sin högsta
blomstring och sett sitt förfall, innan musiken
gjort sådana framsteg, som berättigade den till
namnet konst. Saken är naturlig. All annan konst
har de yttre tingen till föremål, och fordrar en
redan förvärfvad skicklighet för tillskapandet af
de verktyg, som dess utförande kräfver. Det första
musikinstrumentet fick menniskan med sig sjelf, hon
behöfde icke söka materielet till dess åstadkommande
eller mönstret för dess konstruktion utom sig, de voro
henne gifna med rösten. Tonkonsten väckes icke genom
efterbildningsbegäret eller hämtar sina ingifvelser
från ytterverldens föremål; hon är den innerligaste af
alla konster och den förmedlande tolken för känslor,
som ej i hvardagslifvets språk finna sina uttryck;
således måste
Om musiken och några af dess förnämsta mästare.
VI, En blick tillbaka samt framåt intill vår tid,
hon blifva den första af alla konster menniskan kan
tillegna sig, men tillika i sin utveckling följa de
långsamma stegen af andans klarnande medvetande af sig
sjelf, sina öfver sinnesverlden höjda behof och målet
för sin högsta, aldrig hvilande trängtan. Emellertid
är musiken såsom konst, i detta ords egentliga mening,
en uppfinning af de europeiska vesterländska folken,
ett resultat af den kristna kulten och en af den nyare
tidens herrligaste framtoningar. Musiken begagnades
visserligen af israeliterna vid tempeltjensten,
likasom af greker och . romare vid offertjen-sterna,
för skådebanan och på stridsfältet, men utan att
den höjde sig till en ståndpunkt, som berättigade
den till namnet konst. Det var först i den kristna
kyrkans tjenst detta skedde. Koralen, hvilken, såsom
vi sett, i början blef föredragen enstämmigt eller
i oktaver, samt utan rytm, blef grunden för den nya
musiken. Hucbalds försök, i tionde århundradet, att
låta flera olika toner sammanljuda (en begynnelse
till kontrapunkten); Guido af Arezzos utvidgande af
tonsystemet och uppfinning af linier för notskrift;
dennas sednare förbättring och slutliga fullkomning
genom Johan de Muris i fjortonde århundradet, samt
införandet af det musikaliska tidsmåttet och noternas
olika tidsvärden, voro allt förberedande steg på
tonkonstens utvecklingsbana. Det blef nederländarne
förbehållet att genom den redan omtalade Dufay,
Ockenheim m. fl., hvilka ifrigt fördjupade sig
i begrundandet af reglorna för den mångstämmiga
kompositionen, gifva henne en veten-
Sossini,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
