Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En enlevering bland Nomaderna - Mora kyrka i Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
om förföljarne. Natten kom dem till hjelp och unnade
dem hvila i en dold bergsgrotta, Yid första tecknen
till dag fortsatte de sin flykt, äter öfverklättrade
man klippor, öfversim-made bergsvatten, tills Suk
om aftonen befann sig i en trakt, som han föga
kände. Då de följande morgon voro i antågande mot
ett nytt bergspass, som de måste passera, sågo de
rök af en lägereld uppstiga icke långt derifrån. Men
innan de varseblefvo, att några och tjugo ryttare
här voro i begrepp att svinga sig upp på hästarne,
voro de redan -sjelfve bemärkte, och båda partierna
började en vild täflan om hvem som först skulle
uppnå bergspasset. Här kommo flyktingar-nes utmärkta
hästar dem till hjelp. Suk lät Ai-Khanym rida förbi;
ryttarne sprängde fram under vildt skri, svängande
sina stridsyxor, och vid sjelfva passet, hvilket
Ai-Khanyn just hade uppnått, drabbade Suk tillsammans
med den förste. Svängande sin stridsyxa, råkade han
hufvudet på fiendens häst, så att denne stegrade sig
och tillika med sin ryttare störtade utför branten;
den andre höll instinktmessigt in sin häst och undgick
derigenom ett liknande öde. Ryttareskaran förföljde
visserligen flyktingarne ett stycke, men kunde ej
upphinna dem.
Då man på andra sidan bergen uppnådde en vidlyftig
gräsplan och Jagten hade Jblif vit fortsatt ända dit,
ansågo förföljarne nödvändigt att vattna och beta sina
hästar. Suk gjorde detsamma, och båda partierna gjorde
halt vid samma bäck, knappt en fjerdedels timmas väg
från hvarandra.
De båda älskande bröto först upp; khanens folk
förföljde ånyo, och snart sågo de förra, att truppen
delade sig, i afsigt att spärra vägen för dem. Detta
förmådde Suk att något ändra sin riktning. Efter en
stund gjorde Suk halt och lade örat till marken;
men då han hörde oafbrutna hofslag i närheten, så
var ingen tid att förlora, hvarföre man sprängde
vidare framåt. Några mil framom hade man åter ett
bergspass att öfverstiga. Detta visste Suk. Men
Kirgiserna gjorde å sin sida allt för att hinna först
fram. Slutligen blefvo flyktingarne till följe af
mörkret tvungna att göra halt. De måste spara så väl
hästarnes som sina egna krafter, ty ännu hade de en
väg af några dagsresor att tillryggalägga. Efter en
kort hvila voro de åter i sadeln; på afstånd sågo
de röken från fiendernas lägereldar, men tillika
kunde de i morgonsolens skimmer se Balksch-sjöns
spegelklara yta samt den framslin-grande Ili. Bortom
denna flod var Suks hemland beläget; anlända dit,
skulle våra älskande vara utan all fara. Flyktingarne
närmade sig passet och kommo in i en temmeligen trång
dal. Plötsligt upptäckte de, att den fiendtliga
skaran var i jemnbredd med dem och färdig till
deras emottagande. Bakom sig hörde man i detsamma
hofslag. En annan afdelning af khanens folk
störtade fram ur en sidoklyfta och afskar återvägen
för dem. Nu gällde det antingen en skymflig fångenskap
eller en förtviflad strid på lif och död. Suk
meddelade hastigt sin plan åt sin följeslagerska. Hon
skulle först rida mot centern af den fiendtliga
linien och derpå göra en sväng utom flygeln. Försöket
lyckades. I sporrsträck störtade sultansdottern
fram mot centern. Flera af fienderna, som trodde,
att hon här ville bana sig väg, lemnade sina platser
för att mota henne - då vände hon plötsligt med sin
gångare och ilade med svalans snabbhet ut igenom
den uppkomna luckan. Svängande med väldig arm sina
vapen, sprängde ryttareskarans anförare Suk till
mötes och befallde honom stanna. Suk svarade med
ett förfärligt yxhugg, som krossade bröstet på den
förre. De närmaste grannarne drogo sig tillbaka för
den hvinande yxan, och hjelten bröt sig lyckligt en
genomgång i den fiendtliga slagordningen samt ilade
efter sin älskade. En annan af khanens höfdingar var
nära att hinna henne, då Suk anlände och befallde
honom vända, så vida han ej ville dela sin kamrats
öde. Denne såg den slagnes blodige häst och vek till
sidan, gripen af fasa. Höfdingens död hade gjort
skaran bestört och nedslagen. Innan den hann ånyo
samla sig, voro flyktingarne
j redan utom synhåll. Dessa hörde ej mer af sina
förföljare. Emot aftonen hade man passerat Ili och
gjorde i skydd af en småskog förberedelser till
nattläger på den stora hordens efterlängtade områden.
Yåra läsare torde nu med skäl vänta, att det unga
paret, efter öfvervinnande af så många motgångar,
skulle lyckligt anlända till den gamle sultan Timur
och med all möjlig prakt fira sitt bröllop. Men
annorlunda hade ödet beslutat.
Suk hade tjudrat hästarne i gräset och samlat ved,
för att upptända eld. Hans brud hade gått ett
stycke afsides, för att i enslighct förrätta sin
aftonbön. Plötsligen hör Suk ett genomträngande
skri. Han fattar sitt vapen och rusar till den
| plats, hvarest han anser Ai-Khanym i fara. Han
finner hennes utbredda öfverklädnad, blodfläckar och
spår efter en väldig tiger. Denne har under bönen
öfverfallit den olyckliga, dödat och bortsläpat
henne. Suk följer spåren, tills mörkret gör det
omöjligt för honom att fortsätta sökandet. Om morgonen
fortsätter han sina efterforskningar, men finner
ingenting annat, än här och der blodiga stycken af
klädningen.
j Slutligen försvinna spåren i en sumpig trakt
vid kusten af Ili, öfver hvilken flod rofdjuret
synbarligen simmat till sitt gömställe. Den olycklige
Suk hade ingenting annat att göra, än finna sig i
sitt öde och begifva sig hem.
En oundviklig följd af denna enlevering blef
emellertid, att en häftig fiendskap uppkom emellan
den svarta och den stora hordens Kirgiser.
Mora kyrka i Dalarne.
bland de herrligaste Utsigterna i det för
sådana rykt-T kära landskapet Dalarne har man
från den så kallade Östnorsbacken, en vacker
och temmeligen hög, med björkar omgifven kulle,
nära intill Mora kyrkoby. Åt södra sidan utbreder
sig närmast kyrkstranden den så kallade Saxviken,
instängd af holmar, utanför hvilka man ser Sollerön
med dess hvita kyrka och bakom densamma Esunda-
eller Middagsberget. Midt framför sig ser man genom
fönstren l den öfverst på backen stående byggnadens
undra våning Utmeland med dess talrika stugor och det
lilla, mångfaldiga gånger beskrifna monumentet öfver
den historiska källaren, och åt högra sidan visar
sig Orsasjön och elfven, som mellan de blånande
bergsträckorha, bland hvilka Gopshusberget och
Suttenskäret äro de märkligaste, smyger fram vid
Badstubacken, sannolikt det ställe, der Gustaf Wasa
talade till de församlade Morakarlarne, ringlar sig
omkring udden och söker sitt utlopp i Siljan vid Noret
samt derigenom sammanbinder Orsasjön med Siljan. Pä
afstånd ser man Wåmhus ansenliga kapellkyrka, medan
Orsa kyrka ligger alltför mycket åt höger för att
kunna synas här-
ifrån. Men nedanför backen utbreder sig Mora kyrkby
med Dalarnas skönaste tempel, Mora kyrka, och byggnad
vid byggnad, prest gården, omskuggad af lummiga
trädpartier, postkontoret, marknadsplatsen, skolhusen
och, slutligen, Christinebergs gästgifvargård eller
hotell, som den med skäl kallar sig, en ståtlig
byggnad, från hvars tältbetäckta veranda och långa
fönsterrader man har en vidsträckt utsigt öfver
Siljan, Dalarnas öga.
Är det då en vacker sommarmorgon, en söndag, och
höras från kyrkan de i treklang, G. B. D., stämda
klockorna, - hvilka endast Morakarlar kunna ringa, så
försäkrar Dalkarlen med sjelfkärlek, - medan kyrkbåt
efter kyrkbåt, framdrifven af tio par åror, förda
af dubbelt så många par kraftiga armar, ilar fram
öfver vattnet och lägger till vid Mora Strand samt
der aflemnar sin lefvande laddning, ståtliga karlar i
hvita tröjor med blå uppslag och gula skinnbyxor och
raska kullor med hvita öfver- och blå undertröjor,
hvita skinnkjortlar med blå lister nedomkring samt
hvita och röda hufvud-dukar i stället för den fordom
allmänt nyttjade »hatten» af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
