- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band V, årgång 1866 /
375

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från pensionen. Af Sophie Bolander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

375

hennes namn - en dag kommit in i rummet der deras
bur hängde, och funnit en stor grå katt, som slagit
sig öfver denna och med sina mordlystna klor sökte
gripa dem genom ståltrådsgallret; huru de flaxade
och flämtade af alla krafter och säkert skulle
blifvit kattens rof om hon ej kommit lagom att hindra
det. Derefter lefde och sjöngo de lång tid, men när
vintern kom, hände det att en piga glömde att draga
upp spjellet, då hon eldade rummet, hvarigenom de
qväfdes af den framträngande röken och funnos liggande
på bottnen i sin bur, hufvud mot hufvud och näbb emot
näbb, då olyckan upptäcktes. Som tant haft dem mycket
kära, hade hon låtit stoppa upp dem och förvarade
dem nu som prydnad under glaskupan, der jag sett dem.

Denna berättelse hade kommit mig att glömma min egen
sorg och jag led nu blott med fåglarne.

Emellertid kom bud att vi skulle spisa afton. Tant
satte mig till venster om sig, vid öfre ändan
af bordet och lade med egen hand för på min
tallrik. Först var det stufvade turkiska böner.

»Icke så mycket! Jag tycker icke om bönor", sade jag
då jag såg hon ämnade mig en full sked.

»Här göres inga föreskrifter, man äter hvad man ’får,»
anmärkte tant, i det hon lade till mig den tillämnade
portionen och dertill två bitar spicken sill.

Jag tordes nu icke motsäga, men petade sillen till
brädden af tallriken.

»Litet . raskare!» sade tant, då hon såg att jag
tog en bönskifva i gången på gaffeln och förde till
munnen. - Låt sillen följe med!"

»Nej, jag tackar! Jag äter icke sådan sill.»

Alla flickorna sågo på mig och den med de bruna ögonen
- Trina kallades hon - satte servietten för munnen
och skrattade i mjugg.

»Här serveras ingen annan mat än som kan ätas och
skall ätas», sade tant, skar sillen och blandade den
med bönorna.

Jag tuggade och tuggade, men det ville icke gå. När
de andra ätit upp, satt jag der med munnen full och
mer än halfva portionen qvar på min tallrik.

»Hur går det?» sade tant.

»Det går icke. Jag orkar icke. Det är
omöjligt.»

Tant gaf tallriken till pigan och jag sväljde
tålmodigt hvad jag samlat i munnen. Derpå sattes fram
ölost på tallrik åt mig. Jag begärde att få i glas,
men tant förklarade att jag måste underkasta mig
samma ordning som de andra.

»Hemma drucko vi alltid ur glas,» sade jag..

Nu började Trina återigen att fnittra åt mig.

Tant gaf henne ett talande ögonkast, hvarvid hon
sqval-pade ölosttallriken i knäet på sig. Nu
blef det en allmän uppståndelse. Flickorna
sprungo om hvarandra. Endast tant och jag blefvo
qvarsittande. Alla grinade åt Trina, som innerligen
förargades öfver sin otur. Uppmärksamheten vändes
emellertid från mig, som sväljde sked efter sked af
min ölost, tills jag med stor möda hunnit med den
sista.

Tidigt påföljande morgon skulle min far resa. Han hade
föregående aftonen besett skolens lokal och gjort
sig bekant med beskaffenheten deraf. Den bestod af
ett envåningshus på en temmeligen hög stenfot, med
fasaden utåt gatan, samt omgifvet på tvenne sidor af
en liten vacker trädgård. Fönstret till det sofrum,
der min säng stod, låg åt en af dem. Jag drömde hela
natten om min far, och då jag om morgonen slog upp
mina ögon, såg jag hans ansigte mot rutan. Det var
han sjelf, jag såg honom så tydligen. Jag sprang
upp, öppnade fönstret, räckte ut armarne och ropade:
»Pappa, pappa!» Jag såg någon skymta mellan buskarne
ock försvinna. Det kunde icke vara någon annan än
han. Jag blef liggande på armbågarne i

det öppna fönstret, och gret, Då kände jag någon
som grep mig i fötterna och drog mig med all kraft
tillbaka, När jag såg mig om var det Trina, Hon
tog mig om lifvet och bar mig i min säng under det
hon skrattade och sade: Ȁr du tokig, din markatta
? Tror du det går an att lägga sig oklädd i öppet
fönster? Du ^är en ljus unge, men jag skall väl sköta
om dig. Derpå stoppade hon ner mig och drog täcket,
öfver mitt hufvud.

»Pappa, pappa!» snyftade jag.

»Nu är det för sent att gråta efter pappa. Lag dig
ned och sof, det är ditt bästa råd! Pappa är ett
långt stycke på hemvägen.»

»Nej, nej, han var här.»

Nu vaknade Amelie, som äfven låg i samma rum, och
frågade hvad som var å färde.

»Det är Mina, som vill gifva sig åstad, för att
springa i kapp med hästarne för hennes pappas vagn»,
skrattade Trina, »Hon vill komma ifrån bönorna och
ölost på tallrik här.»

»Åh nej, tro henne icke!» bad jag och berättade hvad
som händt.

Amelie drog min säng närmare sin, talade vänliga
ord till mig, och föreställde mig, att jag hade
drömt. Det var ej så. En kullslagen trädgårdsstol
nedanför fönstret vittnade med mig. Min fader hade
verkligen före sin afresa genom rutan betraktat sitt
sofvande barn.

Klockan åtta skulle vi vara klädda och samlas i
salen. Der stod ett bord betäckt med svart vaxduk,
samt en kopp islagit kaffe, med två skorpor på fatet
till hvardera af flikorna, men för den plats, som
lemnades åt mig stod en tallrik bönor och sill. Jag
igenkände lemningarne från föregående aftonen. Jag
vred på tallriken och kände att tårarne kommo mig i
ögonen. Då kom Amelie till mig, klappade mig på kinden
och sade: »Skynda dig nu och ät snällt, Mina lilla,
får du kaffe sedan.»

Hon hade knappast lemnat mig innan Trina kom,
fnissande och skrattande, och sade:

»Du är en tåre-gris! Sill och bönor är ingenting
att lipa för!» Och dermed länsade hon i ett huj hela
tallriken.

Jag stirrade på henne med förundran. Jag kunde icke
begripa, hur de olyckliga bönorna kunde i sådan hast
försvinna.

»Nu tycker du väl om mig?» sade hon och strök mig,
rätt hårdhändt, öfver ansigtet, hvarpå hon hastade
att tömma sin kaffekopp.

Nu trädde en storväxt, till åren kommen qvinna in,
styrde kosan rätt till mig, tog den tomma tallriken
och sade: »Det var rätt, mitt gull! Nu skall det bli
kaffe af, och så skall hon få beröm hos tant.»

Jag teg, men jag kände att det låg en osanning i
min tystnad. Jag rodnade och lutade mitt ansigte
ner emot mina händer. Jag tänkte på min far och min
mor; jag hade aldrig narrats eller dölj t något för
dem. Ack, jag hade då ingenting att frukta af den
öppna sanningen. Det föreföll mig nu som Guds englar
skulle vanda sina ansigten från mig.

Den storväxta qvinnan, som spelade en viss betydande
roll i pensionen, och om hvilken jag vidare kommer att
tala, återvände inom kort med min kaffeportion. Hvad
den smakade, icke var det kaffe, och skulle under
alla andra förhållanden varit mig svår att få ned,
nu vår det mig omöjligt,

»Jaså, du behöfver hjelp till det ock», sade Trina,
sedan hon en stund betraktat min klena ätlust. »Jag
får väl hafva barmhertighet med dig än en gång»,
tillade hon, och så blef jag äfven qvitt kaffet,

Men jag vill ej längre uppehålla mig vid dessa
gastronomiska svårigheter, som vanan och barnappetiten
snart öfvervunno, jag vill blott säga, att Trinas
hjelpsamhet gjorde henne fruktansvärd i mina ögon.
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:24:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1866/0379.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free