Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från pensionen. Af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
378
Trina hade ställt sig längst bort i raden och jag
märkte att hon sade intet.
»Jaså! Det är ingen af er som känner det?»
»Nej, nej! Hvad menar tant? Skulle någon af oss
gjort något ondt vid steglitsorna?» frågade alla,
som med en mun.
Tant berättade hvad som händt. Alla flickorna
förklarade sig oskyldiga.
»Det smärtar mig,» återtog tant med stilla, högtidlig
röst, »att bland eder, hvilkas bildning utgör det
dagliga ögonmärket för mina omsorger och min möda,
någon finnes, som ej allenast kan tillåta sig ett
så kittsligt pojkstreck, utan äfven är i stånd till
ett så djerft förnekande af sanningens bekännande;
dock beklagar jag mig icke öfver, att min gamla
vagn blifvit gjord till ett mål för åtlöjet i staden
eller att mina små, kära fåglar blifvit förstörda,
men jag beklagar djupt det unga sinne, som kunnat
finna ett nöje i den tillställningen, och de föräldrar
som fostrat ett sådant barn. Ungdomslärarinnan har
väl sällan att hoppas någon annan glädje af sitt
ansvarsfulla kall än sitt eget medvetande, men en
otack, sådan som denna, hör dock lyckligtvis till
undantagen. Jag kan icke med mina föreställningar
vända mig till någon särskild, bland eder, men jag
beder eder alla, att, innan J insomnen, ransaka edra
hjertan och bedja Gud frigöra er från en ande, som
af elakheten gör ett nöje och af otacksamheten ett
skämt.
Härvid rusade alla flickorna under tårar fram till
tant, kysste hennes händer och försäkrade än en gång
sin oskuld. Stunden var riktigt högtidlig. Trina skrek
och lamenterade alldra högljuddast och gned ögonen
med ärmen af sin bombasins-klädning, så att de voro
alldeles röda. Några tårar kunde jag ej förmärka.
3.
Mor Stina,
Jag har i ett föregående kapitel talat om en person,
till hvilken jag sagt mig vilja återkomma och hvilken
jag icke skulle kunna förbigå utan att förolämpa ett
välgrundadt berättigande till en tacksam hågkomst och
bryta i aktningen mot ett original, hvars like man
förgäfves skulle söka i våra tider och som från en af
de mest underordnade platser dock stundom framträdde
ingripande eller förmedlande i många förhållanden,
som lågo långt utom gränserna för hennes pligter och
rättigheter. Denna person var »mor Stina». Hon var
en stark och storväxt qvinna med grofva lemmar och
anletsdrag, som hade de varit huggna i granit. Hon
var öfver 60 år, hade grå-sprängdt hår och skägg på
hakan, buskiga ögonbryn och under dem ett par små grå
ögon af ett alldeles eget slag; de voro för hennes
ansigte hvad solljuset är för ett landskap. De gåfvo
det lif eller allvar, ljus eller skugga. Mor Stina
hade en viss värdighet i skick och hållning. Hon
brådskade aldrig, hur mångfaldiga hennes åligganden
stundom voro. Hon drack or-dentligen sju koppar
kaffe om dagen - de små »påtårarne» oberäknade, som
ibland kunde utsilas af resterna på kaffekokaren -
och kunde, som hon sade, nöja sig utan annan föda »om
det gällde». Hon hade i sin ungdom tjenat som huspiga
hos tants föräldrar, derifrån hon blifvit gift med en
simpel arbetare. I tretio år hade hon lefvat i frid
och endrägt med sin man, hvarefter hon blef enka. Hon
hade en son, som var garfvare och mådde väl, men hos
honom ville hon icke vara, emedan, som hon sade, »det
är bättre att sträfva sjelf för sin utkomst än taga
brödet ur en annans hand, vore det än ens eget barns.»
Hon hade gått hjelp i husen tills hon slutligen blef
en daglig hjelpreda hos tant. Hon var hela pensionens
faktotum. Hon kom kl. 6 hvarje morgon och gick kl. 9
hvarje afton. Hon borstade pensionärernas skoplagg
och öfvervakade deras behof af skomakarehjelp; hon
kokade allt kaffet, som dracks i huset, gjorde alla
inköp för hushållet; stoppade alla strumpor; kokade
in lingon om hösten och skötte trädgårdslanden om
sommaren; skolade upp eleverna om hon beträdde dem
med något felsteg emot de allmänna föreskrifterna
eller annat otillåtligt förehafvande, men stod för
öfrigt mycket väl med dem. Hände dem någon olycka,
som de ville dölja för tant eller som kunde utan
hennes vetskap repareras, fick mor Stina alltid
förtroendet att ställa saken till rätta.
Några vecker förgingo och händelsen med steglitsorna
var glömd, då Trina en eftermiddag, då tant var borta,
lockade mig med sig i trädgården under föregifvande
att visa mig ett litet fågelbo, som hon sade sig hafva
påträffat. Det var midt under den bästa bärtiden, då
stället, utan tants särskilda till-låtelse, var oss
ett förbudet territorium. Jag påminde Trina derom, men
hon sade, att det aldrig kunde vara tants mening att
förvägra oss se på en liten oskyldig fågelrede. Jag
trodde och följde. Då vi inkommit i trädgården förde
hon mig fram till ett stort bigarråträd, hvars mogna
bär vi några dagar med stor appetit sett lysa från
våra fönster.
»Förstår du dig på bigarrå?» frågade hon.
»Ack ja! Sådana växte i trädgården hemma, och der vi
fingo äta alla dagar.»
»Men här gå de vår näsa förbi! Det är goda bär.»
»Ja, men hvar är fågelboet?»
»I trädet. Du skall klättra dit upp, för att få
se det.»
»Jag kan icke klättra i trän.»
»Åh prat! Jag skall lyfta dig, så du får tag i en
gren. Sedan beror det bara på, att du håller fast dig
och klättrar allt högre och högre, tills du kommer
dit upp, der de mog-naste bären sitta.»
»Nej, förr afstår jag från att se fågelboet.»
»Hvad du är dum, Mina! Förstår du icke att det är
bären och icke fåglarne här är fråga om?»
»Du har då narrat mig?»
Trina skrattade. »Se så, fort upp i trädet med
dig! Jag skall gifva dig ett spö ur bönsängen, och
så skall du slå ner de högsta du kan nå.»
»Nej, Trina! Hvad skulle tant säga om hon fick veta
det?»
»Hon får icke veta det, derpå kan du lita.»
»Men Gud ser oss.»
»Gud sqvallrar aldrig, så derför kan du vara
lugn. Vore jag så liten och lätt som du, skulle
jag icke besvära dig, men nu tror jag mig icke om
att våga försöket, ty skulle en gren brista, kunde
vi lätt blifva upptäckte, och då skulle tant ställa
till ett väsen.»
»Trina!» ljöd en röst helt nära oss.
Trina bleknade, såg sig om och ville springa sin väg.
»Det är icke tid att ta’ till fötter -nu, ty hon ska’
icke slippa undan mig!» Och mor Stina trädde fram
bakom bönsängen. Aldrig hade hon synts mig så stor
och förskräcklig. Jag darrade i alla lemmar och kunde
icke röra mig från stället.
»Yar icke rädd, gullet mitt!» sade hon, då hon såg
min ångest. »Mina är en snäll flicka och behöfver
ingenting frukta. Men Trina, der!» fortfor hon och
vände sig till denna, »fy, att hon inte skäms att
vilja röfva fruns fattiga bigarrånger, som hon skall
ha’ till syltning, och sedan narra Mina, det oskyldiga
barnet, att hjelpa sig i hvad ondt är. Det är, min
sann, en evig skam!»
»Söta, snälla mor Stina, jag ämnade icke ta’ några
bär. Det är bara narri alltihop.»
»Stå icke och slå mig i näsan med osanningar,
på köpet! Ty jag skall säga henne, att jag hörde
hvart eveliga ord, som hon talade med den lilla,
der jag satt bakom bönsängen och skar upp spenat till
saltning, och så talar man icke på narri.»
»Jag ämnade bara taga ett par bär för att känna om
de voro mogna.»
»Åh prat! förr kunde jag tro att hon ämnade äta upp
hela trädet och Mina ock, men det är nu detsamma! Jag
vill bara låta henne veta, att hon icke skall
göra sig så säker på att Gud icke sqvallrar, ty
han kan upptäcka sanningen på den stund man minst
förmodar. Hvem ställde till spektaklet med fåglarne
på vagnstaket häromdagen, om icke hon?»
»Hur vet mor Stina det?» sade Trina och rodnade.
»Det ser jag på hennes ansigte. Ty jag ska’ säga
henne, att vår Herre tecknar inte den skyldige och
den oskyldige lika, och att om den förre än vill
förskapa sig i en ljusens engel, så inträffar alltid
någon stund att sanningen sticker fram och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
