Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från pensionen. Af Sophie Bolander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
379
något öga som är tillreds att upptäcka den, just som
nu med Trina och steglitsorna.
»Hvad menar mor Stina?» frågade Trina förlägen.
»Jag menar hvad jag säger, och det förstår hon ganska
väl, utan att behöfva fråga.»
»Söta mor Stina! ...»
»Söta mig icke, ty jag är icke söt emot Trina
alls. Gud nåde frun, som ska’ ta’s med en så illa
uppfostrad flicka! Yore det icke för att bespara
henne ledsamheten, skulle jag i morgon dag tala om
för henne alltsammans, men hon kan hafva nog af Trina
ändå. Men se, det säger jag, att försöker Trina en
gång till att narra denna lilla till något ondt,
så.omtalar jag utan misskund allt hvad jag vet,
och då skall hon tå se, hur det går henne.»
Mor Stina fortfor ännu en lång stund att moralisera
Trina, men slutade med att förmana mig, att denna
gången tiga och icke ställa till något ondt för henne,
»ehuru hon väl kunde förtjena det».
4.
Anklagelse och ånger. Perlan i bottnen,
Följden af detta uppträde blef, att Trina en lång
tid höll sig stilla och beskedlig och var synnerligt
vänlig och inställsam mot mig, så att jag började
glömma hennes förra uppförande och fatta tillgifvenhet
till henne. Barnasinnet förgäter lätt oförrätter
och tror i sin lyckliga oerfarenhet så gerna alla om
godt.
Nu var det en gammal magister, tysk till börden, som
vissa timmar i veckan undervisade i sitt modersmål,
samt i räknekonsten. Han var kort och spenslig,
hade en kolossal näsa och grått hår, det han brukade
färga med svart pomada. För öfrigt var han till
sin yttre menniska mycket anspråkslös, brukade
svart läderhalsduk och en brun, luggsliten rock,
som alltid var igenknäppt ända upp till halsen, »för
att spara bruket af väst», som flickorna sade. Då
vi visade oss läraktiga och uppmärksamma, var han
den frommaste menniska på jorden och tycktes hafva
en riktig glädje af de framsteg vi gjorde, men då
understundom hände, att några bland flickorna, och
synnerligast Trina, ställde sig särdeles okunniga,
för att få öfverhopa honom, liksom på drift, med
de enfaldigaste frågor, blef han uppretad till en
förfärande grad, slog händerna tillsamman öfver sitt
hufvud, utropande: Gotfs donner Wetter! samt kastade
böcker, griffeltaflor, och hvad som låg honom till
hands, i bordet, så att allt hvad derpå fanns rubbades
ur sitt läge.
Då hösten kom och det blef kyligt i luften
kompletterade han sin kostym med en blå kappa af
en ganska egendomlig fason. Den hade ett knäppe
i ryggen och många, i förminskade dimensioner,
öfver hvarandra fallande kragar. Ingen herre mer
i hela staden nyttjade en sådan kappa, och att hon
innehade en respektabel ålder vittnade, utom anförde
omständigheter, åtskilliga brister, som der och hvar
yppade sig.
Nu hände det sig att jag blef sjuk, och som tant
fruktade det skulle bli messlingen, flyttade hon mig,
till förekommande af smittas spridande, in i sin
egen sängkammare. Jag blef med ömhet vårdad och mor
Stina räckte till också för att sköta mig. En dag,
jag var då på bättringsvägen och gick uppe, kom Trina
in till mig. Jag hade nyss fått bref från pappa, jemte
tio rdr till bestridande af små oberäknade utgifter,
för hvilka han ej fordrade någon redovisning. Jag
hade knappast slutat brefvet innan Trina ryckte mig
det ur händerna, för att få se dess innehåll, och
beskådade min nya tioriksdaler, som hade hon aldrig
sett en dylik förr. Emellertid, under det vi talade,
sade hon: »Om jag hade så god tid som du, så vet jag
väl hvad jag skulle göra,
»Hvad då?» frågade jag.
»Jo, då skulle jag klippa bort fransarne i kanten
på magisterns kappa och udda ut den i taggar i
stället. Stackars karl! Jag är riktigt rädd att
fransarne skola sno sig om benen på honom, och att
han skall falla på näsan en vacker dag. Det vore ju
synd om honom.»
»Om jag bara hade tid!» återtog hon efter en stunds
tystnad. »Det är bra vackert med herrekappor, som
äro ut-taggade i kanten; säg! tycker du icke det?»
»Det har jag aldrig sett, så det vet jag icke.»
»Det har jag sett i modjournalen, och det ser så
ofantligt bra ut. Det bruka alla herrar i Stockholm.»
Jag sade ingenting, men i mitt hufvud uppgick en stor
tanke.
Påföljande dagen hade magistern lektion i
pensionen. Om morgonen, då mor Stina kom in med
kaffe till mig, frågade jag henne, om hon ville göra
mig en tjenst. Den goda gumman var genast villig
under förutsättande, att jag icke ville något,
som kunde vara tant emot. Jag försäkrade henne,
att det icke kunde vara fallet, och bad henne att,
då magistern kom, bära in till mig hans kappa och en
stor sax. Hon såg på mig med stora ögon och frågade,
hvad jag ämnade med magisterns kappa. Jag erkände
med det lugnaste samvete i verlden, att jag ämnade
af klippa fransarne, som voro vådliga för hans gång,
och utklippa kanten i taggar, såsom det var brukligt i
Stockholm. Dertill kunde jag hafva god tid, medan tant
hela förmiddagen var nere och läste med flickorna.
»Hvem har satt i henne sådana dumheter!» utbröt mor
Stina och fastade ett par bistra ögon på mig. »Det har
Trina, och ingen annan, derom är jag säker! Eller hur,
gullet mitt!»
»Jag berättade henne hvad Trina sagt^ och försäkrade
henne, att det var i allra bästa mening.
»Den meningen känner jag nog till!» sade mor
Stina. »Det är icke första gången hon drifver med
det gamla plagget. I fjol vinter lade hon en gång en
snöboll i fickan på det. Det förstår sig att ingen
skulle veta hvem som gjort det, men se, mig narrar
hon ej så lätt. Det skulle varit henne en glädje att
få se honom gå med utklippta taggar på sin gamla
kappa! Stackars karl, det är icke nog att han är
fattig, utan han skall också vara ett mål för otäcka
ungars grin!»
»Är han då fattig!» frågade jag.
»Annars vore han väl bättre klädd och ginge icke
här och arbetade, för att få åtlöje till lön. Nej,
gullet mitt, om hon icke vill såra honom, så låtsa
icke märka hans gamla kappa.»
Det gick mig ett stygn genom hjertat. Jag fattade
mor Stina om halsen och snyftade under bittra tårar:
»Jag menade intet ondt!»
»Nej, nej! Mina är snäll, hon, och derför behöfver hon
icke gråta. Gud ser nog, att Mina icke vill göra något
illa, och när man icke har någon synd på hjertat,
behöfver man icke hafva någon sorg på sinnet.»
Med denna tröst lemnade hon mig, men jag kunde ändå
icke blifva glad. Magisterns gamla kappa stod med
ängslan för mina tankar. Jag kunde icke skilja den
från mig. Under denna min bedröfvelse rann mig en
tanke i sinnet. Jag tog min nya tioriksdaler, smög
mig ut i förstugan och lade den i fickan på den gamla
kappan. Jag kände mig så lätt om hjertat då det var
gjordt, som hade en stor glädje tillskyndats mig.
Emellertid hände sig att tant efter lektionstidens
slut kom in och frågade om jag ville låna henne de
tioriksdaler, Trina berättat henne, att jag fått i
bref från min far, och hvilken summa för ögonblicket
fattades henne i brist på passande vexel. Jag rodnade
öfver öronen och sade att jag inga penningar hade.
»Skulle Trina hafva narrats?» frågade tant med en
forskande blick.
»Nej,» svarade jag med darrande röst.
»Nå väl, du måtte då icke hunnit att redan hafva köpt
upp dem?»
»Nej.»
»Eller förstört dem?»
»Nej.»
»Nej, nej, och bara nej! Hvar har du då gjort af
dem? Har du intet qvar?»
»Nej! Ack, tant, slipper jag icke säga mera?»
»Jag skulle illa uppfylla de pligter jag åtagit mig,
om jag icke, äfven i ett fall som detta, tilldelade
mina elever de rättelser, som äro dem af nöden,
hvarför jag beder dig bereda dig på att erkänna
sanningen, ehuru jag icke nu har tid att af höra
dig för den väntande liqviden, jag måste uppgöra.»
Och med dessa ord lemnade tant mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
