Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historiska Bilder. XXIV. Starke Jan som Giljarebud. Av Th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af damerna, i hvilkas umgänge han utmärkte sig genom
sin brist på höfviskhet och belefvenhet, kallades han
»Grof-Jan», och grof var han också utan gensägelse
icke blott mot dem, utan också och hufvudsakligast
mot högadeln och särdeles de gamla grefliga ätterna,
hvilkas högmod och egennytta han af sin morfar
och sin mor lärde sig så grundligen förakta, att
han, sjelf en gång utnämd till grefve, aldrig ville
bära denna titel. Men hos konungen stod han deremot
i hög ynnest, emedan han, sjelf utan egennytta
och hatare af girighet, sjelf en flitig arbetare
och vän af det arbetande folket, af alla krafter
främjade Carls planer att nedslå högadelns magt och
alltjemt uppmuntrade honom att hålla sträng räfst
med riksförmyndarne och påskynda reduktionen. Mången
gång sökte hans talrika fiender att genom list och
förtal göra honom konungens välvilja förlustig;
men dessa stämplingar misslyckades alltid, såsom
då t. ex. Dulle-Banéren, den bekanta vildhjernan
Gustaf Adolf Banér, öppet anklagade honom för
högmålsbrott och stämplingar mot konungens lif, men,
när han skulle bevisa dessa påståenden, på vanligt
sätt höll sig undan och i stället förklarade, att
Grof-Jan var den ärligaste mannen inom Sveriges
gränser. Konung Carl visste också hvilken pålitlig
tjenare han hade i Starke Jan, om hvilken Geijer på
ett ställe yttrar, att »han var en fiende till allt
sken, med arbetsamhet, ett skarpt förstånd, stäldt
på verklighet, samt för öfrigt af erkänd kraft,
duglighet och oegennytta».
I kriget med Danmark stod Jan Gyllenstjerna hjelpande
och rådande vid konung Carls sida, tillika med dennes
öfriga hjeltar, universalsnillet Erik Dahlberg, den
ädle krigaren Simon Grundel Helmfeldt, den orubblige
Rutger von Ascheberg och hela den talrika krets,
som under detta alla landets krafter frestande krig
bildade sig omkring den till hälften förrådda Carl,
hvilken dock genom dem och sin egen kraft, näst
Guds hjelp, gick segrande ur alla de faror, som man
beredt honom. När ändtligen freden var sluten och
konung Carl blef på allvar betänkt att fullborda
sitt giftermål med Ulrika Eleonora, hvilken, som vi
förut haft tillfälle att berätta, under krigsåren
orubbligt vidhöll det trohetslöfte, som hon gifvit sin
förlofvade, sändes Jan Gyllenstjerna till Köpenhamn,
för att afhemta den kungliga bruden. Att han utsågs
till detta värf, bevisar hvilket värde Carl XI satte
på mannen; att afhemta prinsessan var visserligen
hufvudsyftemålet med hans beskickning, men ett annat
dermed förenadt och lika vigtigt syftemål var det
att gifva akt på de stämplingar, som efter kriget
kunde vara å bane vid hofvet i Köpenhamn, och äfven
i detta värf visade sig Jan, redan den tiden en man
med "Skandinaviska sträfvanden", åtminstone i det
hänseendet, att han ville på allt sätt befrämja de tre
Nordiska rikenas förening under Sveriges hegemoni,
så pålitlig och till sin fördel, att någon bättre
svårligen kunnat utses.
Den 13 Februari 1680 afgingo från Malmö hamn till
den danska hufvudstaden flera skepp med vagnar,
hästar, folk och rustningar af allehanda slag och
anlände följande dagen till Köpenhamn. De förde ombord
ambassadören Johan Gyllenstjerna och hans svit, ty,
huru mycket han än eljest föraktade prål och grannlåt,
ämnade han dock nu uppträda på ett sätt, motsvarande
den konungs magt och anseende, från hvilken han
var sänd, och derjemte hans egen stora rikedom. Han
skulle uppehålla sig i staden någon tid »incognito»,
som det kallades, och först sedan der hålla sitt
högtidliga intåg.
Det är ur en år 1680 tryckt beskrifning på det
praktfulla intåg, som det Svenska sändebudet höll
i Danmarks hufvudstad, när han ändtligen officielt
uppträdt som sådan, som vi hemtat det nu följande. Det
kan möjligen gifva ett begrepp om den prakt och ståt,
som vid denna tid utvecklades vid sådana tillfällen,
och derjemte om den ofantliga, rikedom, som den tiden
fanns hos Svenska adeln, och på hvilken Starke Jan
vid detta tillfälle icke sparade.
Den Svenska ambassadören hade hos konung Christian
af Danmark låtit tillkännagifva sin önskan, att i
denna sin egenskap få hålla sitt högtidliga intåg i
Köpenhamn, och sedan denna anhållan blifvit bifallen
samt dag till intåget utsatt, uppslogos Danska
konungens tält utanför Nörre Port, och samlades i
dettja tältläger Svenska sändebudets svit, för
att derifrån hålla intåget i staden. På morgonen den 3
April, – ända från den 14 Februari hade Gyllenstjerna
uppehållit sig»inkognito» i Köpenhamn, – anlände
till tältlägret, i hvars förnämsta tält Gyllenstjerna
stod, klädd i purpurmantel ocjh omgifven af sitt
följe, den danska överceremonimästaren, åtföljd af
Danska rikets högsta embetsmän, med helsning från
konungen, att denne vore beredd att mottaga Svenska
sändebudet. Efter framförandet af sitt ärende,
återvände de utsände till staden, och efter deras
vagnar följde Danska konungens »Lif-carosse»,
i hvilken ceremonimästaren skulle beledsaga
ambassadören. Nu ordnade sig tåget som följer:
Efter en Dansk fodermarsk med tvänne af kungliga
gardet följde tjugo »geheimerådsvagnar», hvardera
förspänd med sex hästar, så de kungliga prinsarnes
och regerande drottningens »lif-karosser», och
danska konungens förstnämda statsvagn, hvari Jan
Gyllenstjerna sjelf åkte med ceremonimästaren. Efter
denna vagn kom ambassadörens svit, företrädd af hans
stallmästare, major Gerdes, klädd i blått med silfver-
och guldgaloner samt ridande på en kastaniebrun
Spansk häst med rikt broderad sadelmundering, hvarjemte
efter honom leddes sex Gyllenstiernas handhästar
af sex personer i hans livré, "hvilket var fint
citronfärgadt kläde med massiva silfverknappar samt
saphir-färgadt silke, hattar med silfver-kant och
silfver-hatteband: plymer af hvita, blå och gula
färger, halsdukar, ärmestrumpor, och handskar med
fransar af blått och gult silke, silfvervärjor och
skospännen». På hästarnas dyrbara schabraker var
Gyllenstjernska vapnet broderadt med färger och
löfverk, och efter hästarna följde ytterligare åtta
lakejer i Gyllenstjernska livréet. Efter hela denna
tross följde en vagn, tillhörig ambassadens marskalk,
Lejonsköld, dragen af sex kastaniebrunä hästar,
och i hvilken tre af ambassadörens »hofbetjenter»
åkte. Efter ytterligare tio lakejer i Gyllenstjernas
livrée följde ambassadörens andra vagn dragen af
sex svarta hästar och prydd med Gyllenstjernska
vapnet; i denna vagn åkte ambassadkavaljererna
Cedercrantz och Agriconius (sedan Åkerhielm) och
sekreterarne Carlström och Cantersten. Bredvid
vagnen gingo fyra löpare. Efter åter igen tio lakejer
i Gyllenstjernska livréet följde ambassadörens tredje
vagn med kastaniebruna hästar och likaledes intagen
af fyra kavaljerer, Bonde, Cronsköld, Bååt och
Gedda. Nu kom ambassadmarskalken Lejonsköld, klädd
i blått och ridande en spansk häst samt omgifven af
åtta lakejer. Efter marskalken kom en kavalkad af
förnäma unga män, som slutit sig till ambassaden,
en ung friherre Lejonsköld, en ung Ascheberg,
flera öfverstar, öfverstelöjtnanter och majorer,
omgifna med "en hop lakejer, dels i Gyllenstjernas,
dels i herrarnes egna livréer». Efter en ny trupp
af Gyllenstjernska livrébetjenter kom ambassadörens
egen lifkaross, tom, men förspänd med sex hästar,
som på seldonen buro Gyllenstjernska vapnet, hvilket
likaledes prålade på sjelfva vagnen, som dessutom
ledsagades af fyra löpare. Efter denna vagn red
ambassadörens hofmästare, kapten Johanson, följd af
sex pager, alla till häst, och efter dem kommo två
handhästar och ambassadörens sex trumpetare, »med rikt
bebrämade rockar, fjäderbuskar och silvertrumpeter»,
på hvilkas »banderoller» Gyllenstjernska vapnet
var broderadt. Tåget slöts af major Herns i spetsen
för tjugofyra man af »ambassadörens garde», alla
f. d. löjtnanter och kornetter, alla till häst, klädda
i kyller och öfver kyllret citronfärgade rockar
med silfverknappar, på rygg och bröst broderade
med Gyllenstjernska vapnet. Gardet var väpnadt
med karbiner med blåpolerade pipor samt värjor med
silfverfästen; på schabraker och pistolhölster syntes
Gyllenstjernska vapnet. Sist i tåget red ryttmästaren
Krus »i kostlig klädnad och mundering».
Med all denna ståt skedde intåget i staden,
på hvars vallar kanonerna lossades och af tvänne på
hvars torg, Gammel-Torv och Amager-Torv, uppställda
trupper helsade ambassadören med flygande fanor och
klingande spel. Sedan Gyllenstjerna tagit in på det
för honom bestämda hotellet, tillkännagafs
detta för hela den kringliggande trakten
genom hans egna trumpeter, hvilka blåste fanfar
efter fanfar utanför hans port. Efter en dags
hvila färdades Gyllenstjerna med samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
