Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vakteln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vakteln.
Under det att landtmannen i allmänhet ingalunda
är vänligt sinnad emot de djur som husera på hans
sädesfält och ängar, så tillåter han dock med glädje
två familjer af fågelverlden att bo på hans sädesåkrar
och af skördarnes välsignelse använda så mycket,
som deras hushåll kräfver. Dessa af honom gynnade
varelser äro: lärkan, som med sin glädtiga sång
förkunnar vårens annalkande och icke tröttnar att
ända till vinterns ankomst tacka landtmannen för den
bevisade gästvänskapen – och vakteln den ensamma
rädda fågeln med sitt melankoliska rop.
Lärkan är en glad spelman, som i sin näbb har en
piccolaflöjt, hvars klara och muntra toner locka allt
till dans; men vakteln liknar organisten, som med sitt
högtidliga instrument stämmer sinnena till eftertänka
och stilla allvar och till och med förmår ingifva
vemod i hjertat. Svårmodig som han är, stannar vakteln
i den, skugga, som säden på åkern breder öfver honom,
han bryr sig ej om den varma vårsolen och den blå
himmelen – blott igenom entoniga slag förkunnande sin
närvaro, liksom om han redan kände de faror, som,
med de gyllene axens fall, hota honom.
När Vakteln i ostördt lugn tillbringat en stor del
af sommaren och under tiden i tukt och ära uppfostrat
åtta till tolf nya medlemmar af sin familj, så faller
plötsligt den skyddande säden. Hvad vill han göra? –
Det är för tidigt att utvandra, och familjen måste
följaktligen taga sin tillflykt till potatis- och
rofåkrar. Men här lurar faran. Hela vaktelfamiljen
har på sin förra vistelseort njutit af Guds gåfvor
i så rikt mått, att den hvarken genom språng eller
flygt förmår rädda sig, och sålunda blifver det, lätt
för jägaren att fånga eller skjuta dessa värnlösa
varelser. Härvid begagnar han ofta en så kallad
vaktelpipa, hvars kallande ljud vakteln lyder;
ty fastän denna fågel är mjeltsjuk, så följer han
dock kärlekens stämma. I stället att sjunka i den
älskades famn, faller den olycklige i dödens hemska
armar, stekpannan och gourmandens krossande käftar
– ett sorgligt exempel på menniskans otacksamhet,
glupskhet och falskhet.
Vakteln är kusin med rapphönan, med hvilken han dock
ej står i något särdeles vänligt slägtskapsförhållande,
alltså tout comme chez nous! Den eljest så fogliga
rapphönan synes tydligen hata sin melankoliske kusin; men
då här hvarken kan blifva fråga om arfsförhållanden eller
personligt anseende, talanger, afund eller öfriga hos menniskor
förekommande orsaker till ovilja, så måste vi åt psykologerna
öfverlemna förklarandet af detta föraktliga förhållande.
I slutet af Augusti eller början af September – på
åtskilliga ställen dock senare – börjar vakteln bereda
sig för sin resa, ty han förmår ej, likt den härdade
rapphönan, tillbringa vintern hos oss. I stora skaror
flyga vaktlarne öfver till Afrika. Uttröttade af den
långa resan öfver medelhafvet, falla de halfdöda ned
på Afrikas kuster, hvarest de under några dagar blifva
liggande oförmögna att vidare fortsätta färden. Under
detta tillstånd blifva de ett lätt byte för menniskor
och djur.
På åtskilliga ställen fångar man vakteln genom nät, som
man uppställer vid ändan af ett åkerfält. Foglarne, som
En Vaktelfamilj
ogerna flyga upp, drifver man in i näten genom lätta
pisksmällar eller skallror. Äfven fångas på dylikt
sätt vaktelns stolta kusiner, rapphönorna, hvars
bortflygande förekommes derigenom att man vid hvarje
dess räddningsförsök kastar i höjden en medförd,
vid ett snöre fästad falk, vid hvars varseblifvande
rapphönorna, förskräckta, genast sänka sig. Härvid är
anmärkningsvärdt att vaktelhonan, som genom en rödbrun
fläck på halsen skiljer sig från hanen, hvilken
har svart hals, vid förföljelsen ådagalägger större
mod, än hennes make, i det att hon icke aflägsnar
sig från ungarne, medan deras kära pappa i den mest
förtviflade ångest gör de löjligaste försök att gömma
sin korpulenta gestalt i något trångt råtthål.
Hvad vaktlarnes äktenskapliga sammanlefnad beträffar,
tyckas de lärdes meningar vara delade. Somliga påstå,
att de lefva i strängt engifte – andra, att de hylla
mormonernas äktenskapsbegrepp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
