Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ur mina teaterminnen. (Kallprat vid eldbrasan af Jo. Jo.) II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu större, ifall man verkligen hade lyckats dressera
ett, dylikt djur till det ordningssinne och den
påpasslighet, som äro nödvändiga i ett teaterstycke.
Nu för tiden har den raffinerade smaken rynkat
sina ögonbryn vid anblicken af den elegante
»skridskokungen», som uppträdt i stället för en af
de monopoliserade skridskolunkarne i »Profeten», men
för fem och tjugo år sedan -- mitt herrskap -- öfverbjödo
publicisterna hvarandra i loford öfver den mirakulösa
elasticitet i språng och mimik, som utvecklades af
apmenniskan Springer. Men ett fjerdedels sekel är
ett jättesteg på konstens och smakens Jakobstrappa.
Dock, jag begriper icke, hur jag kom att tala om
brasilianska apor och amerikanska skridskolöpare, då
jag helt rätt och slätt ämnade prata om svenska höns
hvilka älskvärda husdjur just för omkring fem och
tjugo år sedan gjorde sin första debut, åtminstone som
sjelfständiga skådespelare, å den kungliga tiljan.
Aldrig har någon komiker af första rang mäktat
framkalla en så storartad och stormande munterhet,
som dessa fjäderfän; aldrig har salongen hvarken förr
eller sednare genljudat af sådana skrattsalfvor;
aldrig någon dram af den mest hjertrörande art
framlockat så många tårar, som dessa utvandrare från
hönsgården, ty skrattets superlativaste grad är ju
den, »då man skrattar så man gråter».
Jag skyndar dock att bekänna till den dåvarande
teaterdirektörens heder, att de nyssnämde hönsen, de
konstälskande representanterna af »gallus domesticus»,
icke voro engagerade i annan egenskap än som komparser
för qvällen, fastän en olycklig slump eller ett
lyckligt pojkspratt helt oförmodadt gjorde dem till
hufvudfigurer i stycket.
Man spelade om aftonen den välbekanta och omtyckta
operetten Alphyddan. Inbjuden af en god och rik vän
på hans abonnementsbiljett till öfra amifiteatern,
hade jag, som den tiden ännu icke tillhörde scenen,
ifrån min aristokratiska plats den fullständigaste
öfversigt öfver en komisk tilldragelse, som sannolikt
står ensam i alla kungliga teatrars annaler.
Herrskapet erinrar sig utan tvifvel litet hvar,
att medan soldaterna husera i den förskrämda
arrendatorskans och hjeltinnans visthus och
skafferier, öfverkomma de, bland annat läckert,
också en hönsbur med sitt kacklande innehåll, och
hvilken de bära öfver scenen ut genom fonddörren.
Denna operation har lyckligen förrättats af herrar
konster både förr och sednare utan vidare äfventyr,
men denna gång hade missödet beslutat, såvida icke
ett hittills oupptäckt tjufpojksfinger anordnat
någon bristfällighet i hönsburens botten. Ett
plötsligt brakande förspörjes i soldaternas leder;
några brädlappar ramla, ett kacklande och flaxande,
ett skriande af fjäderfän och militärmenniskor --
och de bevingade fångarne äro fria.
Förgäfves anställes ögonblickligen den vildaste
jagt efter rymmarne; de låta på inga vilkor gripa
sig; de hoppa från golf till bord, från bord till
skåp och hyllor, de svinga sig upp på de snöklädda
fjelltopparne utanför stugudörren, och så in igen
ända ned till rampen. De göra till och med en och
annan utflygt kring den stora kronan och till första
och andra radernas barrierer i teatersalongen,
men mottagas der af de förskräckta damernas schas
och skratt, tills de under ett storartadt kacklande
återvända till scenen, å hvilken de lugnt promenera,
med begärlighet knaprande på de korn man inkastar
från kulisserna för att locka dem ut. Alla våldets
eller listens vapen förslöas dock mot dessa energiska
små jernviljor, som tyckas hafva föresatt sig att
under operettens gång behålla valplatsen.
Sedan oväsendet något saktat sig, försöker
kapellmästaren återknyta den af slitna musikaliska
tråden, och både sångare och åskådare, som för
en stund hafva skrattat sig mätta, synas gemensamt
besluta, att anse de envisa hönsen såsom lefvande och
lifvande accessioner i den idylliska alptaflan. Olle
Strandberg och Fanny Westerdahl börja åter sin duo
och reda sig ganska bra några takter, tills de uti
en hvit och en grå höna få ett par närgångna och
förtjusta åhörarinnor, som sätta sig ned tätt framför
dem, lyssnande till de smekande tonerna och vridande
sina små hönshufvuden, liksom ville de gifva sig min
och hållning af ett par fullfjädrade
konstdomarinnor. Plötsligen instämma de små
musikälskarinnorna med gälla, men föga harmoniska
röster i det älskande parets duett; -- och nu må ingen
undra på, om taktpinnen faller ur kapellmästarens hand
på samma gång som takten -- jag menar den musikaliska
-- ur minnet hos det olyckliga sångarparet. Skallande
skratt och dundrande applåder afbryta ånyo musiken. De
förvånade hönsen stirra ut i salongen och äro må hända
på god väg att af oljudet låta skrämma sig på flykten,
då sultanen i deras harem, en ståtlig brandgul tupp,
med väldiga steg börjar mäta scenens hela bredd
längs efter rampen, kacklande och puttrande och med
ögonen spända i publiken, liksom ville han spörja:
»mitt herrskap, vågar ni begabba mina damer?»
Ånyo framskymta mellan kulisserna maskinarbetarnes
röda händer, välvilligt men fåfängt utströende sina
nya lockbeten. Hönsen tyckas blott instämma i den
älskvärda arrendatorskans sång: »Frihet vill jag
lofva som den bästa gåfva menniskan kan ha», och vid
hvarje rörelse af dess inställsamma förföljare göra
de en föraktuttryekande piruett, beledsagad af några
tonfall, dem oboen, trots alla sina fina nasalljud,
förgäfves bjuder till att härma.
Kapellmästaren petar sig förvirrad i håret
med taktpinnen och blickar frågande upp mot
teaterdirektörens loge. Teaterdirektörens miner tyckes
svara: »På min heder! Jag har icke engagerat hönsen,
hvarken för sångscenen eller kapellet.»
Ordspråket säger: »litet roar barn», men jag
försäkrar er -- mitt herrskap -- att om någonting kan
gifva en teaterpublik rätt att vara barnslig, så är
det just ett dylikt improviseradt hönsuppträde,
som omöjligen kan ännu en gång arrangeras lika
genomgående komiskt, som denna afton, då tonkonstens
gud troligen ville inför hundratals åhörare få afgjord
frågan om hönsens lämplighet eller icke för operan
eller operetten. Visserligen har sannolikt både förr
och sedan ett och annat »höns» försökt sin lycka på
skådebanan, men -- aldrig, det bedyrar jag, -- med en
sådan framgång hos publiken.
Men vi återgå till våra befjädrade debutanter, som
tycktes finna sig så väl och reda sig så naturligt
och hemmastadt på den annars så slippriga tiljan,
att de i detta fall täflade om lagern med scenens,
veteraner. Ännu en gång återgingo de till sin
tjenstepligt, det vill säga sina stumma partier, och
nippade under fullkomligaste likgiltighet för publik
eller kritik på de lockbeten, som i stället för att
befrämja deras aflägsnande från skådebanan tvärtom
endast förtrefligade deras qvardröjande derstädes.
Den stackars förälskade Daniel försöker återigen några
takter, dem han verkligen lyckas att få sjunga solo
under några minuter, men just vid de sista vackra
bortdöende tonerna af hans slummeraria, drager
den brandgula tuppen för fullaste hals tili med en
glädjefanfar vid upptäckten af en ostkant på golfvet,
och till hvilken han på vanligt ridderligt tuppmanér
inbjuder hela sitt harem. Stackars kavaljer! han
visste icke att det var på teaterost af måladt trä
han bjöd. Alla hans damer samlas kring älsklingen
under högljudt skrockande, utom ett par, som förvirrat
sig ut bland fjellen och som till dekorationsmålarens
förtviflan derstädes döda all illusion ty de milslånga
afstånden mellan bergspetsarne till trots, förblefvo
de bortflygande hönsen antiperspektiviskt lika stora,
oafsedt förargelsen att den, eviga snön förlorar
ej så obetydligt af sin bländande renhet efter de
profanerande besöken.
Då emellertid, tack vare hönssultanens appell till
samling, fjäderfänaden grupperat sig å scenens midt,
passade teatermaskinisten på tillfället och nedsläppte
ridån under pjesens gång, för att på detta sätt
utestänga rymmarne åtminstone från teatersalongen,
och göra slut på ett af de svåraste dilemmor i hvilket
sångarne och orkesteranföraren sannolikt någonsin
befunnit sig.
Denna manöver med det kolossala förhänget hade
visserligen blifvit ett par gånger förut försökt,
men utan åsyftad verkan, ty hönsen skrämdes endast
närmare rampen eller ut i salongen. Det var först nu
den kröntes med fullständig framgång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
