Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur mina teaterminnen. (Kallprat vid eldbrasan af Jo. Jo.) II. - Gudsdomarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ännu efter ridåns fall hördes genom förhänget
ljudet af hönsjägarnes svordomar och offrens
jämmerskrän, blandade med tuppens modiga uppmaningar
till respekt för det täcka könet. Publiken öfverfölls
ännu en gång af en allmän skrattparoxysm, och nära
på var det, att de tacksamma åskådarne med entusiasm
inropat de extra skådespelare, som tillskyndat dem
alla ett så ovanligt och oefterhärmligt nöje.
Efter några stunders dröjsmål förkunnade
kapellmästarens taktpinne, att de oinbjudna
debutanterna blifvit vederbörligen bortkörda, ridån
gick upp och operetten fortsattes, men tidt och ofta
förspordes så väl hos de spelande som de åskådande
dyningarna efter en munterhet, som troligen aldrig
haft ett "motstycke inom den Svenska kungliga teaterns
salong.
Hvarhelst man kom under halfva vintersäsongen,
på kaféer eller i enskilda familjekotterier voro
hönsen föremål för samtal och skämt, och hade vi den
tiden haft den företagsamme Amerikanaren W. Barnum i
Stockholm skulle han säkert genast till högsta pris
för sitt kuriositetskabinett inköpt de märkvärdiga
fjäderkräken, som så ogeneradt uppträdt på Sveriges
första scen och utan miskund röfvat qvällens lagrar
från den tidens utmärktaste sångare och älskligaste
skådespelerska.
Om någon af herrskapet emellertid vågar påstå, att
denna lilla teaterhistoria redan är gammal och
utsliten, så invänder jag genast helt spetsigt, att
anmärkaren måste vara så med, ty har han hört historien
förr, så var det otvifvelaktigt för fem och tjugu år sedan,
och detta är ju i vår kortlifvade tid nära på en
mansålder. För alla de unga som icke hört den, bör
den deremot med hjelp af liflig imagination, blifva
anledning åtminstone till ett leende, och redan detta
är vinning nog för en stackars berättare.
Kan den på samma gång blifva en varning för de många
vandrarena i lifvets vår, som med tanklös äflan
vilja, mer eller mindre konstnärligt begåfvade,
beträda tiljan, så bytes ju hela historien i hast
till en lärorik fabel, af hvilken man kan draga den
sensmoralen, att de, som, ett tu tre utsläppta ur
barnkammarens bur, tro sig utan föregående studier
vara konstnärer genom att blott och bart vara
naturliga, de bete sig visserligen ogeneradt liksom
hönsen, men det bifall de framkalla är ironiens,
och den munterhet de väcka öfverlefver icke första
spektakelaftonen.
Och under den innerligaste fröjd öfver att på detta
långdragna sätt hafva distillerat en sorts moralisk
tendens ur mitt lilla kallprat, tager jag hatten och
bugar mig för herrskapet, tills ni en annan gång af
lutter artighet öfvertalar mig att berätta litet mera,
och jag af lutter pratsjuka omöjligen kan motstå edra
böner.
-
Gudsdomarne.
På den tid, då menniskorna ännu icke åtnjöto
fördelarne af ett ordnadt samhällslif, var
ingenting naturligare än att genom den råa
styrkans rättskaffa sig gehör, och genom presternas
inflytande innästlade sig snart den föreställningen
att vid ett dylikt afgörande af en sak medelst
vapen gudomlig medverkan ägde rum. Härigenom
uppstodo redan under den första kristna tiden de
så kallade ordalierna eller gudsdomarne, prof, i
hvilkas utgång man förmenade sig se ett gudomligt
afgörande öfver skuld eller oskuld, rätt eller orätt,
och hvarvid den öfvertygelsen gjorde sig gillande,
att allmakten skulle bistå den oskyldige samt skydda
honom för hvarje fara. Det är ganska sannolikt, att
redan de gamla grekerna föranstaltade gudsdomar i
denna anda och äfven bibeln innehåller spår deraf,
men alla dessa antydningar äro så torftiga, att man
omöjligen förmår skaffa sig någon insigt om deras
väsende eller sammanhang. Noga bekanta äro deremot
gudsdomarne under medeltiden, hvilken de också hafva
att tacka för namnet ordalier, härstammande från det
anglosachsiska ordet ordal eller dom.
Gudsdomarne sönderföllo i åtskilliga klasser. Den
äldsta och förnämsta var enviget, hvarvid två
kämpar med lika beväpning angrepo hvarandra och
den besegrade ansågs för dömd. Men enär efter
dåvarande föreställningssätt Gud endast bistod
kämpen för det rätta, så hade fruntimmer, prester,
ålderstigna och sjuka rättighet att uppställa en
sådan för sin sak och en särskild domstol vakade
försigtigt öfver alla dervid öfliga former, hvilka
med ängsligaste noggrannhet måste iakttagas. Dödande
var icke nödvändigt för seger; redan det första såret,
tillbakavikandet öfver de lagstadgade gränserna gällde
som ett tecken till nederlag och den besegrade hade
ofta en grym dom att befara. Före kampens början
aflade hvar och en af kämparne en ed, att han
vore öfvertygad om sin saks rättmätighet, äfvensom
åtskilliga religiösa ceremonier ägde rum; sednare
bortföllo dock dessa och tvekampen subordinerade
endast under verldslig domstol.
De öfriga ordalierna stodo under presterskapets
uppsigt och anställdes för den skull, med
undantag af det kalla vattenprofvet, uteslutande
i kyrkorna. Vanligen föregingos de af religiösa
förberedelser, i förening med en tre dagars fasta.
En af de äldsta ordalier var korsdomen, hvarvid
hvar och en af parterna med utsträckta armar måste
stå vid ett kors och den gällde för besegrad, som
först lät dem nedsjunka eller blott rörde dem. Den
afskaffades redan i nionde århundradet, efter hvilken
tid eldprofvet så mycket oftare användes, Det bestod
deruti, att den anklagade måste hålla handen i elden,
i bara skjortan springa genom ett brinnande bål, gripa
i glödande jern eller vandra barfota öfver glödgade
plogbillar. Skada bevisade skuld, dock tyckes man
temmeligen snart hafva lärt känna skyddande medel. Det
heta vattenprofvet fordrade, att den anklagade med
blottad arm ur en kittel kokande vatten skulle upptaga
en ring. Dessa tre ordalier voro näst tvekampen de
mest begagnade.
Ganska tidigt finner man också profvet med den
vigda biten, hvilket bestod deri, att någon måste
förtära ett af andlig hand invigdt stycke bröd eller
ost och gick han icke i land dermed eller efter
njutandet deraf försporde olägenheter, ansågs han för
skyldig. Af samma beskaffenhet var nattvardsprofvet,
isynnerhet bland presterna i bruk, hvarför också genom
en latinsk fras Guds rättvisa anropades. Bårrätten
tjenade till utrönande af gerningsmannen vid ett
föröfvadt mord. Den anklagade måste under uttalande af
en föreskrifven formel beröra likets sår och derunder
gaf man akt på om blodsdroppar visade sig eller den
dödes ansigte förändrade sig. Lottdragningen gällde
hufvudsakligen upptäckandet af tjufvar, men försvann
redan i trettonde århundradet.
Det kalla vattenprofvet använde man förnämligast mot
så kallade hexor. Man band den anklagade ett streck om
lifvet och kastade henne i en dam eller flod. Sjönk
hon, gällde detta som ett bevis på hennes oskuld, men
stannade hon några ögonblick öfver vattnet, börjades
rättegång mot henne för hexeri, hvilken vanligen
slutade med bålet. Hexprofvet var ännu i slutet af
sjuttonde århundradet brukligt och tusentals offer
hafva fallit för denna vansinniga vidskepelse. Dertill
kan läggas som presternas uppfinning hexvågen,
efter den grundsatsen, att en hexa genom djefvulens
inflytelse förlorar sin naturliga vigt. Först i
midten af adertonde århundradet försvann denna
andliga galenskap helt och hållet eller kort före
den tid, då den stigande upplysningen tillstängde
den menskligheten lika vanhedrande tortyrkammaren.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
