Print (PDF) - On this page / på denna sida - Canale Grande i Venedig. - Det stora ögat. Ett barndomsminne, tillämpadt på lifvet af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mast belägne palatserna Cavallo
representera den förfinade mauriska och
rococobyggnadsstilen. Historiskt rnärkvärdiga äro
palatserna Pisani och Morosini.
Vidare, "på andra sidan örn den nya jernbron, ser man
de båda mauriska palatserna, tillhörande familjerna
Giustiniani, af hvilka palatser Chateaubriand på
siu pilgrimsresa till Jerusalem, under vistandet i
Venedig, bebodde det ena; i det andra bodde doktor
Aglietti, som räddade lifvet på grefvinnan af
Guiccioli, lord Byrons älskarinna, och derigenom
äfven den sistnämdes lif; ty Byron hade svurit,
att han skulle skjuta sig, om ej grefvinnan blefve
räddad. En markis Giustiniani slog ungrarne, en
annan grundlade i Rom, på ruinerna af Neros bad,
ett ståtligt palats med målningsgalleri. De sköna
konsternas akademi med målningar af Tizian, Paul
Verohese, Bassano, Tintoretto m. fl., huset, som ägdes
af dogen Marino Falieri, hvilken i sitt 80:de år måste
på dogepalatsets trappa lägga sitt hufvud under bilan,
och palatset Foscari, som under republikens glänsande
tid beboddes af konung Henrik III af Frankrike,
Kasimir af Polen, Böhmens och Ungerns konungar med
flera gäster, stå ännu såsom minneu af en försvunnen
tid.
I palatset Balbi residerade kejsar Napoleon I;
härifrån betraktade han de lysande festligheter,
som det underkufvade Venedig till hans ära anställde
på kanalen. I ett af de tre närmaste palatserna,’
tillhörigt den berömda familjen Mocénigo, som skänkte
Venedig sju doger, skref lord Byron på sin Don
Juan, Marino Falieri och Sardanapalus, och härifrån
störtade sig hans älskarinna, den sköna Förnärma, i
kanalen, då skalden öfvergaf henne. Midt emot ligger
palatset Barbarigo, hvari Tizian bodde. Hans atelier
prydes ännu af hans Magdalena. De närgränsande
palatserna, till en del uppförda i den mest
storartade mauriska och byzantinska stil, påminna om
dogen Marino Grimani, om Lucretia Borgias älskare,
kardinal Bembo, om Maninerna, af hvilka en, den siste
dogen, störtades af Napoleon, då deremot en annan
Manin emot öster-rikarne försvarade den 1848 ånyo
uppkomna republiken. Det lilla hus, som beboddes
af den blinde dogen Enrico Dandolo. Konstantinopel
eröfrare, stödjer sig emot den 1588 - 99 upprättade
Ponte Rialto’s marmorbågar.
På andra sidan bron ligga åtskilliga palatser, såsom
Ca-marlighiernas (detta beboddes af flera den gamla
republikens vigtigare personer), Michieliernas (från
slägten Michieli härstammade flera doger, bland hvilka
Dominico Michieli, som besegrade Jerusalem, Jaffa,
Askalon, Tyrus etc.), samt den helt och hållet af hvit
marmor byggda Franciskanerkyrkan. Det ovedersägligen
vackraste byggnadsverk i Venedig och hela Italien
är det vid Canale-Grande belägna palatset La Doro,
tillhörande dansösen Taglioni, modern till furstinnan
Trubetzkoi; med detta i prakt jemförligt är palatset
Pesaro, hvars siste ägare, markisen Pesaro, utvandrade
till England, så snart republikens fall var afgjordt.
l ifligt minnes jag ännu första gången jag var i
kyrkan: det var en midsommardag, jag fick gå dit med
min moder.
Aldrig hade jag förr hört något så skönt relativt till
mitt dåvarande begrepp om det sköna - jag hörde orgeln
och sången af flera hundrade röster på en gång. När
de uppstämde:
»Naturen åter träder Förnyad fram i högtidsskrud, Allt
af din nåd sig gläder, Du, verldens skapare och Gud!»
då Öfverväldigades min själ af de sällsammaste
känslor, hvilka upplöste sig i en ström af tårar -
man har så godt om dem i barndomens år. Jag visste
icke riktigt om jag var qvar på jorden eller hvart
jag vid orgelns toner blifvit förflyttad; men jag
kände, att jag "befann mig på »ett’heligt.rum», och
att mitt hjerta genomblåstes af en helig ande. Ett’
förvånade mig och gjorde midt i min sorgesamma glädje
- all högre fröjd är blandad med vemod - på mig ett
obehagligt intryck: det var menniskornas stora »lugn»;
jag tittade omkring mig öfver allt: alla stodo med
stela ansigten och tomma ögon: instinkten sade mig då,
att det var opassande att gråta . . .
Detta »stora lugn», denna känslofattigdom, som jag så
godt som omedvetet observerade, hvad voro de annat,
än ett litet förespel till det »hjertelugn», som
sedermera i lifvet så ofta »förvånat» mig och kommit
mig att då, likasom vid mitt första kyrkobesök,
lägga band på mina känslor; »det var »opassande»
att äga sådana.
Men jag återgår till mitt kyrkobesök.
Orgeln, sången tystnade; presten - honom hade jag
sett förut - gick in genom »staketet» - altarringen -
ställde sig med ryggen vänd åt en »mur» - altaret -
och läste med tordönsröst: »Helig, helig, helig Herre
Gud, Allsmäktige! Fulle äro himlarne och jorden af
din herrlighet», etc. Huru genombäfvade icke dessa
ord min varelse!
På predikan hörde jag icke, dels derföre att jag icke
begrep sammanhanget, dels äfven derföre att den blef
så lång. Jag satt alldeles inklämd mellan menniskor i
bänken, det blef tryckande varmt: jag böjde hufvudet
mot min moders sida och somnade.
Efter en stund väcktes jag af min moder, som yttrade,
att man icke fick sofva i kyrkan, emedan det »icke
gick an»
och så vidare. Jag hade gerna velat lyda hennes
tillsägelse, men naturen blef mig öfvermäktig: det
drog i ögonlocken, det drog ihojj dem.
Jag gjorde ytterligare ett försök att hålla dem öppna,
då i detsamma jag kom att se uppåt hvalfvet öfver
altaret, och der i höjden, o under, satt en
strålande sol, som jag förut icke sett -t- det
fanns så mycket annat att se - och midt i solen
%U st?t öga. Ju längre jag betraktade detsamma
desto tydligare märkte jag, att det betraktade
mig; jag kunde icke mer taga min blick ifrån det.
Det såg ut som »ett riktigt lefvande öga», men det
var allt för stort för att tama j tillhöra faåjgon
menniska; det blinkade dessutom icke, det var j
stadigt, hvilande^ stilla. Det såg på mig så,
att ögonlocken j icke drogos ihop vidare för den
gången.
Dä vi gingo ur kyrkan såg jag mig ännu en gång
tillbaka, för att se om det fortfarande såg på mig
- ja, det liksom följde mig! Utkomna varseblefvo
vi vid sidan om gången en djup ny-uppkastad graf;
det luktade bara jord omkring den; på mullhögen,
som var besatt med pingstliljor och rosor låg en
dödskalle och »visade tänder» för de torbi-gående;
det föreföll mig, som om »det stora ögat» tittat ned
i den mörka grafven och på skallen äfven. - »Sådan
som han är skola vi också blifva», sade min moder,
och detta var för mig en nyhet; jag hade icke gjort
mig någon föreställning om förgängelsen . . .
Samtidigt med min moders yttrande gingo
ett par förnämt klädda fruntimmer förbi oss;
folkhopen drog sig vörd- . nadsfullt åt sidan, medan
de passerade; några af de »bättre» bondhustrurna
helsade »de nådiga» sålunda, att de förde deras
klädningar f ill sina läppar.
»Blifva de der likadana, de?» frågade jag min moder.
»Gud och jorden hafva icke anseende till personen»,
svarade hon.
Och »det stora ögat» tittar på samma vis på alla och
på skallarne med, tänkte jag, i det vi gingo genom
gallerporten.
Sedan dess har jag ofta gjort iakttagelser med
afseende på det stora ögat och de små ögonen och
kommit under fund med att de flesta olyckor på jorden
hafva sin orsak deri, att menniskorna för de små
ögonen glömma det stora ögat; men-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
