Print (PDF) - On this page / på denna sida - Det stora ögat. Ett barndomsminne, tillämpadt på lifvet af Anna A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
niskorna lefva i ett slags andlig slummer, så länge
de ännu icke fått syn på detsamma; men då de en gång
fått det och blifvit öfvertygade om att det ser dem,
måste de hålla sig vakna; dess genomträngande blick
tillåter icke att »falla i sömn» vidare.
Jag har sett personer af underordnad samhällsställning
så att säga »krypa i stoftet» för personer af
högre sådan; jag har sett den obestjernade,
men förtjenstfull embetsmannen nästan darra, då
eu person med »stjernbeströdt» bröst närmat sig
honom och »lyckliggjort» honom med några minuters
samtal. Den obestjernade har bugat sig »sju resor»
till jorden, sagt meningslösa artigheter etc., till
den bestjernades ära, i sin själ fast öfvertygad om,
att denne i intellektuel eller moralisk mening -
eller i bäggedera - var . . . »ärelös». Jag har
vredgats i mitt sinne och tänkt: »stackars man,
han har ännu icke fått syn på det stora ögat.»
Jag har i sällskaper sett unga flickor af ett mindre
fördelaktigt utseende visa sig högligen besvärade, då
någon beundrad och firad skönhet placerat sig i deras
närhet, som om de fruktat att få lida allt för mycket
af de jemförelser, till hvilka ett sådant granskap
skulle gifva beundrarne anledning, som om de varit
rädda att reflektionerna omkring dem skulle förringa
deras menniskovärde. Jag har tänkt: ack, om j dock,
redan nu, kunden lyfta er blick från dessa små ögon
omkring eder till det stora ögat öfver eder! Huru
ringa skullen j då akta den yttre skönheten! huru
ifrigt skullen j då icke bemöda eder att förvärfva
en, som icke likt den förgängliga aftager med åren,
utan tilltager ju mer anden låter sig genomstrålas af
det stora ögats ljus, ju innerligare hans öga kommer
»i rapport» till det stora ögat.
Jag har sett unga prestman, nyss »beklädda» med
det heliga embetet, af idel menniskofruktan, utöfva
detsamma med en till löjlighet gränsande förlägenhet;
de hafva rodnat eller bleknat ömsom hvarje gång de
vågat lyfta ögat från konceptet och om de då till
äfventyrs sett den eller den »storheten», den eller
den »anmärkaren» se på sig, huru hafva icke »de små
ögonen» besvärat dem! Jag har tänkt: de borde väl
egentligen icke »gått upp», förrän de fått syn;på det
stora ögat och vågat att i kraft af dess ljus se hvem
som helst i de små ögonen.
Många exempel kunde anföras på de förändringar,
som föregå inom den inre menniskanT åå hon kommit
att höja sin blick från de små ögonen till det stora
ögat. Komme blott alla derhän! Men hur ginge det då
med gamla fördomar, högmod, rangsjuka, despotism och
allt hvad de heta, dessa mörkrets mindre observerade
barn? Det stora ögat ser lika på alla: för detsamma
finnes icke .»stort» eller »litet»: »alla äro de
syndare och hafva intet att berömma sig af för Gud»;
men alla äro de också - »menniskor», varelser med
samma egenskaper, samma behof af ljus - fastän detta
behof hos många qväfves - kanske förqväfves! . . . Jag
har icke. rättighet att behandla någon medmenniska
som slaf: hon är min like; ögat lyser lika öfver oss
bägge; oss bägge är förbehållet ett stigande »från
den ena klarheten till den andra» - om vi vilja låta
oss lysas af ögat. Hvilket dråpslag för det pösande
högmodet, och derföre aktar det sig att se uppåt!
Det gifves menniskor så att säga födda med hvad vi i
dagliga lifvet kalla »öfversitteri», ett begär att
»flyta ofvanpå», något hvartill största antalet af
samma personer, just genom sin andliga »lätthet» på
sätt och vis kunna vara berättigade - de hafva icke
fått syn på det stora öga, i hvars ljus man först af
allt varseblifver sin egen litenhet.
Det gifves återigen andra, som hafva ett så skeft
begrepp om »ändelig ödmjukhet», att de låta sig »göras
till trälar» af hvem som helst, som i yttre afseende,
det vill säga genom samhällsställning, börd eller
penningar eller genom allt detta tillsammantaget,
står öfver dem: finge det stora ögats ljus fritt
falla i deras inre och genombryta den töckenslöja, som
till äfventyrs en fördomarne befrämjande uppfostran
och ogynnsamma lefnadsförhållanden kastat deröfver,
skulle de komma till vetskap om, att äfven de äro
menniskor, med menskliga
rättigheter, att de äro evighetsvarelser, lika så väl
som deras förtryckare, och skulle kunna hafva samma
rätt till medmen-niskors aktning som de. Mången
menniska faller, just derföre att hon icke äger
tillräcklig kännedom om sitt mennisko-värde; men
ju mer den sig så »ringaktande» låter sig lysas af
det stora ögats ljus, desto mer tilltager också hans
aktning för sig sjelf - för det gudomliga i honom -
han tillåter icke längre att det profaneras, kränkes
eller förtrampas. »Han är ock en menniska» - oändtligt
liten inför Gud, oändligt stor genom Honom.
Och dessa i många afseenden beklagansvärda »bröder»
och »systrar»», som genom yttre grofva laster
och brott dragit samhällets förakt öfver sig,
huru kan icke det stora ögats inflytande förändra
äfven dem! Intet vänligt öga af de små möter deras:
i hvarje blick läsa de sin anklagelse; och detta
| ständiga anklagande, denna deras likars stora
oförmåga att »glömma» gör, att de falla allt djupare
- så länge de ännu icke fått syn på det stora, allt
genomskådande ögat. Jag kan icke blifva värre »ansedd»
än jag redan är, tänka de, om jag än bättrade mig,
om jag än började föra ett nytt lif, skulle jag ju
ändå hafva det gamla emot mig. Menniskorna skulle
aldrig glömma det: de små ögonen skulle ständigt
säga: vi tro dig icke! Sådan och sådan har du varit;
vi skilja, med afseende på sådana som du, aldrig
mellan förr och nu - ställ dig hur »skenhelig» som
helst! Du är dock en tjuf, en bof, etc.; verlden
skall icke försumma att vid alla möjliga tillfällen
gifva dig dina »hederstitlar». Men se, tjufven,
brottslingen kan, äfven han - och hvarföre icke
snarare den upptäckte grofve brottslingen än den
oupptäckte, sig bemantlande - få syn på det stora
ögat: dess stråle faller in i hans mörka själ; han
glömmer verldens domar, han står ensam i det stora
ögats ljus; han kan icke mer göra så, som han gjort
tillförene; han ser på ögat: det har värma och ljus
och förlåtelse äfven för honom - han tänker: hvad mer,
om verlden i mig ständigt vill se en ogerningsman;
de stora evighetslöftena gälla äfven mig. »Jag vill
stå upp och gå till min Fader». Under inflytande
och ledning af det stora ögats ljus, vill jag börja
ett nytt lif - det må blifva af längre eller kortare
varaktighet här; der de små ögonen icke längre anklaga
mig, skall det dock fortsättas - och den för verlden
»moraliskt döde» börjar »lefva» - den borgerliga lagen
må för öfrigt låta honom behålla lifvet eller mista
det; det verkliga lifvet kan han dock icke beröfva
honom - viljan är förändrad och ingen får nytt lif,
utan att först hafva fått ny vilja.
På det stora ögat såg Davjd då han sjöng: »hvart skall
jag gå för din anda och hvart skall jag fly för ditt
ansigte? Fore jag upp i himmelen så $r du der; bäddade
jag åt mig i helvetet, si så är du ock der. Toge jag
morgonrodnaden vingar, och blefve ytterst i hafvet,
så skulle ock der din hand föra mig och din högra
hand hålla mig. (Dåv. ps. 139.)
Huru mycket lyckligare skulle icke mannen varit,
om ynglingen vandrat i glansen af det stora ögat,
besinnat, att det alltid var öppet öfver honom!
Det första föräldrar borde lära sina barn, då
deras tankeförmåga vaknar, är uppblickandet till
det stora ögat, begreppet om dess allt genomseende
blick. Barnen skulle då, förutsatt att läran af
föräldrarne efterlefdes, i en framtid frukta för
att företaga sig något, hvaröfver detta öga kunde
förtörnas. De skulle tänka med psalmisten: »ty ack
mörkret gör det icke mörkt för dig, och natten lyser
såsom dagen, mörkret är såsom ljuset!»
Du stora öga, låt mig ej förgäta, Att du är evigt
öppet öfver mig! Hvad lott du vill på jorden mig
tillmäta Det gör detsamma -- blott jag ser på dig.
Utaf ditt ljus mot dig, mitt ursprung, dragen Och af
din kärlek renad skall jag då En gång mig svinga mot
den nya dagen Och evigt i din klarhet vara få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
