Print (PDF)
- On this page / på denna sida
- Peder Hjorth. Berättelse från Engelbrekts dagar af Axel S--y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
I detta ögonblick inträdde en tjenare och anmäldte
att \ Sven Svensson önskade tala med fogden.
|
»Der kommer lian just lagom i fällan, den
gamle narren», l yttrade herr Peder sakta till
Christian i detsamma Sven syntes j i dörren.
*
j
Den gamle dalkarlen var en reslig, h vithårig gubbe
med j ett långt skägg, som räckte honom på halfva
bröstet. Han var en af de förmögnaste odalmännen
och åtnjöt af folket ett synnerligt förtroende
samt hade redan ett par gånger tillförene ! varit
utsedd att framföra dess klagomål hos herr Peder.
j
Med värdig hållning trädde han fram till fogden,
som, j utan att lemna den stol hvarpå han satt och
utan att bevär-diga den gamle med någon helsning,
frågade: j
«Hvad har du för ärende?"
»För tredje gången står jag här för att klaga
för dig j öfver det våld dina legoknektar utöfva.
Det är en skam för dig och din kung att sådana
nidingsdåd begås af de dina.»
»Huru!»
»Jag vet icke om du befallt dem att plåga vårt folk
och plundra dess egendom och jag säger det icke
heller, men om så icke är, fordrar jag de skyldiges
bestraffning.»
»Det är ju evigt samma klagosång, gubbe.»
»Jag skall också qväda den, till dess att den blir
hörd. - I går bröto sig dina knektar in hos Baiter
Jan Ersson, min granne, och ville tvinga honom att
lemna en ny skatt. Då han vägrade det, brände de hans
gård och förstörde allt hvad han ägde.»
»Hå! Hå! - Af flugor gör du kameler, gubbe», inföll
fogden med ett kallt löje.
»Jag ljuger aldrig», svarade Sven Svensson
allvarligt. »Ser du, hvad hans lagliga öfverhet
bjuder och befaller rättvist och billigt det lyder
alltid dalkarlen, men han tål icke heller förtryck och
smälek. Du har så många gånger svikit ditt ord, att vi
nu uppsäga dig tro och lydnad, så vida du ej . . .»
»Hvad djerfves du säga?» utbrast Peder Hjorth och
sprang upp med handen på sitt svärd.
»Hvad jag och hela landet tänker», fortfor Sven
Svensson lugnt. »Så vida du ej straffar våldsverkarne
och för framtiden högtidligen lofvar...»
»Hvad eder är skedt, har eder halsstarrighet väl
förtjenat. Viljen j trotsa mig, så skall jag jemna
edra hus med marken, sköfla fältens gröda och ...»
»Då säger jag dig också öppet på dalkarlarnes vägnar,
att, om vi en gång finna dig, skall första bästa träd
blifva din galge.»
»Ha! Ha!» skrattade Peder Hjorth hånande. »Då har du
närmare till din, gubbe.»
»Mitt gråa hufvud offrar jag gerna för
fosterlandet. Mitt blod skall mana mitt folk till
en så mycket kraftigare hämd», svarade den gamle
odalmannen. »Om min svaga lifstråd klippes af i dag
eller i morgon är af ringa vigt.»
»Så mycket bättre: Du lättar just mitt samvete»,
inföll herr Peder småleende, i det han kallade in
några knektar.
»Jag fruktar att du aldrig haft något sådant»,
svarade Sven Svensson.
På en vink af fogden grepo krigarne den gamle
odalmannen, som utan motstånd följde dem, i det han
med stark stämma yttrade:
»Tyrann! Du skrifver nu din dödsdom.»
Ryktet om Sven Svenssons fängslande hade hastigt
spridt sig vida omkring.
Budkaflen hade gått ifrån by till by och redan
följande dagens afton var en stor del af socknens
manliga befolkning samlad i den gamles hem, der de
mottogos af hans son Erik Svensson, densamme som vi
sett rädda fogdens sköna brorsdotter ifrån döden.
Erik hade under flere år vistats vid utländska hof
och öfvat sig i krigiska idrotter. Tapper, kunnig
och karakters-fast var det naturligt att han skulle
tillvinna sig socknemän-nens förtroende; också slöto
de sig tillitsfullt till honom och
ställde sig under hans ledning i den strid, hvartill
de beredde sig.
De många våldsbragder, som af de danska knektarne
begåtts och de nya skatter, som oupphörligt
godtyckligt pålades dem, hade hos dalkarlarne alstrat
ett oblidkeligt hat till allt utländskt och det var
att förutse, det den vrede, som nu stod i begrepp
att utbryta, skulle blifva förfärlig i sina följder.
Rundt omkring gården hade grupper af väpnade män
lägrat sig, sysselsatte med hvässandet af sina spjut
eller att ordna sina pilbågar.
Den allmänna uppmärksamheten koncentrerades emellertid
snart omkring en gubbe, som, stödd på Erik Svenssons
arm, trädde ut ur gårdens hufvudbyggning.
Det var offret för den sista våldsbragden, Balter
Jan Ersson, som, efter att ett par dagar förut hafva
varit en val-behållen man, nu stod på bar backe,
beröfvad allt hvad han ägt.
Under det de båda männen långsamt gingo framåt yttrade
den gamle:
»Jag har hört att de tillfångatagit nidingens
brorsdotter. Huru tillgick det?»
»Jag var ute på ett litet ströftåg denna förmiddag
jemte en skara af vårt folk, för att söka utforska
om slottets besättning skulle kunna öfverraskas. Då
vi kommo fram till färjan, på hvilken vi ämnade gå
öfver till den andra stranden, derifrån, som du vet,
man har god utsigt öfver slottet, stötte vi på jungfru
Hjorth i begrepp att jemte unge herr Christian och
några knektar gå ombord på färgan. Efter ett kort
handgemäng nedgjorde vi betäckningen så när som på
unge Hjorth, hvilken jag sände hem till fogden med
den underrättelsen att jungfru Mechtild var vår fånge
och att hennes behandling skulle blifva beroende af
den som vederfores min fader.»
»Det var i sanning en lycklig fångst», svarade
den gamle Ersson. »Och inom kort skola vi ställa
den grymme fogden sjelf till ansvar för hans
gerningar. Det är en vacker syn dessa raska
gossar. Med dem bör man kunna uträtta stora verk.
Då gubben hunnit midt in i de unga männens krets,
hvilka emellertid samlat sig omkring honom, steg han
upp på en sten och yttrade med kraftig stämma:
»Bröder! - Sedan åratal tillbaka hafva främmande
våldsmän förtryckt vårt land. Yåra skändade qvinnor,
våra mördade bröder och ruinerna af våra sköfladc hem
ropa hämd öfver uslingarne. Yi vilja .ej längre lida
ett sådant förtryck. Låtom oss svärja vid Guds heliga
namn att ej förr lägga ned våra vapen än den sista
främlingen är förjagad från våra fäders fria bygd!»
»Vi svärja det,» ropade de församlade med en mun.
»Och nu vilja vi bereda oss till vårt närmaste
företag», återtog den gamle. »Innan solen gått ned
ännu en gång, skall Hjortnäs vara nedrifvet till
grunden, så att ej sten på sten varder lemnad af
detta förtryckets näste, och förtryckaren sjelf dö
en värdig död i galgen.»
»Han skall dö»,* ljöd det åter från den uppretade
skaran.
Det beslöts derefter att under nattens tystnad
angreppet mot borgen skulle företagas och dalkarlarne
hastade emellertid att med de förfriskningar hvarom
Erik Svensson dragit försorg stärka sig till den
stundande striden.
»Stanna du hos folket, far, och håll dem vid godt
mod», yttrade Erik till den gamle Ersson. »Jag skall
under tiden göra jungfru Hjorth det besök, hvarom
hon bedt mig.»
»Vakta dig blott för den listiga qvinnans trollmakt,
min son», bad den gamle. »Låt dig ej af fagra
ord och vackra ögon lockas att bryta din ed till
fosterlandet.»
»Du känner mig för väl för att på allvar mena hvad du
nu sade,» svarade Erik, i det han lemnade den gamle.
Då Erik Svensson inträdde i det rum, der hans sköna
byte förvarades, gick jungfru Mechtild honom till
mötes, fattade hans händer och utropade med upprörd
stämma:
»Rädda min farbror!»
»Jag kan det icke,» svarade Erik, gripen af ett slags
ånger inför den unga flickans tårade ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Feb 28 00:38:50 2007
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
http://runeberg.org/famijour/1867/0023.html
