Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peder Hjorth. Berättelse från Engelbrekts dagar af Axel S--y.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 -
»Jag har hört allt», fortfor hon. »Dessa hårda
menniskor vilja ju mörda honom. M kan rädda honom,
ni ensam.»
»Nej, jungfru Hjorth, jag förmår icke att rubba
mitt folks fasta beslut i afseende på eder grymme
farbroder.»
»För himlens skull, rädda honom», bad ånyo den unga
flickan och sjönk ned på sina knän.
»Icke så, jungfru Mechtild. Stig upp», bad Erik,
mot sin vilja rörd och uppreste henne med vänligt
våld. »De många våldsgerningar han begått hafva allt
för mycket uppretat folket och faller han en gång i
deras händer, kan ingen makt i verlden rädda honom,»
»Ni vill det icke», utbrast hon och sänkte sorgsen
sitt hufvud. Efter en stund återtog hon: »Jag vet
väl att du är allt för rättrådig för att låta några
skatter blifva priset för min farbrors frihet. Jag
vill derföre bjuda dig en annan lön för densamma. Jag
vill gifva dig min hand och mitt hjerta ...»
»Jungfru Mechtild!» utropade Erik med en blick af
beundran på den sköna flickan.
»Jag vill dela ditt lugna lif häruppe, blott du
låter min farbroder i frid lemna edra bygder»,
fortfor Mechtild, »Icke sannt, du lofvar mig ju
att rädda hans lif.» j
Redan började den unge höfdingens föresats att vackla,
redan erfor han ett lifligt begär att sluta den unga
flickan i sin famn och säga henne att han glömde
sin hämd och sitt fosterland för henne, då minnet af
håna gamle fader, som ännu suc-kade under bojor på
Hjortnäs, hotande uppreste sig mellan honom och den
sköna bedjerskan.
Ett tilltagande tumult, som utifrån nådde hans öra,
väckte honom emellertid snart ur hans drömmar och
strax derefter rycktes dörren upp af den gamle Baiter
Jan ErsJ son, som med IjudeMg stämma ropade:
»Hitåt, Erik Svensson, hitåt. De danska knektarne
äro här. Blod har redan runnit.»
Med kraftig hand omslöt han Eriks arm och drog honom
hastigt med sig ur rummet.
Då de trädde ut genom husets port, var striden i full
gång.
Danskarne, alla gamla och profvade krigare, lyckades
till en början vinna öfverhand Öfver de oöfvacle
dalkarlarne, hvilka redan börjat rygga tillbaka, då
deras unge anförare plötsligt stod ibland dem och med
erfaren blick såg att hans leder hotade att sprängas.
Hastigt samlade han en skara öfvade bågskyttar, hvilka
lugnt afbidade de danska knektarnes nästa anfall. Då
dessa hunnit på kort afstånd från dalkarlarne, flögo
på en gång alla pilarne från strängarne och mer än
tredjedelen af danskarne beto i gräset.
Christian Hjorth, som kommenderade de danska
knek-tarne, förde ånyo fram dem till anfall.
Ännu en gång gjorde dalkarlarnes stålskodda pilar en
god skörd och nu var det danskarnes tur att vika.
Deras glesnade leder slöto sig tillsammans och
började anträda återtåget till borgen, förföljda af
dalkarlarne.
På Hjortnäs vandrade herr Peder oroligt af och
an, af-bidande underrättelsen om utgången af
den expedition han afsändt för att återtaga den
bortröfvade jungfrun.
Plötsligt öppnades dörren och en krigare störtade in
i rummet under utropet:
»De våra äro slagne, herre, och flykta tillbaka
hit. Dalkarlarne äro oss i hack och häl och skola
säkerligen på samma gång som vårt folk intränga i
borgen.»
»Död och förbannelse!» utbrast Peder Hjorth. »J hafven
då stridt som fega uslingar.»
»Nej, herre. Vi hafva kämpat manliga, men mot
dalkarlarnes fördömda pilar kommo vi ändå till
korta.»
»Du ljuger, hund. J hafven förrådt mig», skrek fogden,
skummande af vrede. »Der har du lönen för ditt
förräderi», Och innan den förskräckte soldaten hann
att draga sig undan, flög fogdens svärd ur skidan och
klöf den arme stackarens hufvud ända till tänderna.
Peder Hjort, som lik andra vilddjur var till
ytterlighet feg, intogs af en liflig förskräckelse vid
tanken på att borgen skulle kunna falla i dalkarlarnes
händer och den hämd dessa då skulle utkräfva.
Han lät skyndsamt sadla sin häst, samlade i hast
tillhopa några af sina dyrbarheter och sprängde ut
öfver vindbryggan, åtföljd af några ryttare, men - för
sent, ty han befann sig plötsligen midt i striden.
Då dalkarlarne varseblef den grymme fogden,
fördubblades deras raseri och de återstående danska
knektarne voro snart nedgjorda. Det sista hugget
utdelades af Erik Svensson, som midt för fogdens ögon
klöf hans sons hjessa.
Sedan den siste dansken var fallen, omringades Peder
Hjorth af dalkarlarne, som våldsamt ryckte honom ned
ur sadeln.
Erik trängde emellertid in i borgen med en del af
sitt folk, för ätit befria sin fängslade fader.
Den återstående besättningen, som fann allt vidare
försvar hopplöst, upp-gaf fältet utan strid och snart
slöt Erik den gamle åter i sina armar.
Under tiden hade fogden, gripen af förskräckelse,
sjunkit ned på sina knän och bedt om nåd.
Det var emellertid att tala för döfva öron. Minnet
af hans många illbragder var allt för färskt och
hans ömkliga feghet vid dödens åsyn ökade ännu mera
dalkarlarnes afsky. »Fege usling!» yttrade den gamle
Baiter Jan Ersson, och stannade med korslagda armar
framföre den bedjande fogden. »Vi hafva förgäfves
tiggt dig om förbarmande. Hvi skulle du då kunna
hoppas på sådant af oss?»
»Jag gifver eder mina skatter», återtog fogden med
ömklig röst. »Sägen hvilket pris eder lyster, för
mitt lif och jag betalar det.»
»Nej, nej, han skall dö», ropade dalkarlarne, och
ett dussin armar grepo tyrannen i kragen och släpade
honom upp till den galge han sjelf’öfver slottsporten
låtit uppresa åt den gamle Sven Svensson.
Med förvridna läppar och stirrande ögon utstötte han
ett vildt skri, då repet fastades omkring hans hals.
Ögonblicket derefter dinglade han i galgen under
dalkarlarnes vilda jubelrop.
Sedan han först låtit folket plundra detta förtryckets
näste, lät Erik Svensson sätta eld derpå.
Elektrisk belysning, (Se sid. 22).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
