Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljus och mörker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
26
ursprung. Den kristna legenden har byggt på ruinerna
af hedendomens soldyrkan och derigenom funnit en
allmän utbredning.
Och likasom ljuset från äldsta tider varit en
sinnebild af det goda, har mörkret alltifrån
menniskoslägtets barndom varit en sinnebild af
det onda. Alla onda makter bodde i mörker, och en
beständig skymning hvilade öfver dödens rike. Hels
boning var natten, och den finska sagan låter Tuonis,
dödsgudens, rike genomflytas af en flod med svart
vatten.
Men mörkret, det okända, det hemlighetsfulla, var
äfven alltings upphof. Natten, chaos, var verldens
moder, säger den grekiska raythen. Den skandinaviska
sagan låter verlden uppstå af ljusets och mörkrets,
Muspelhems och Niffelhems, förenade krafter. Den
finska sagan låter Wäinämöinen hvila tretio år
i mörker, innan med honom den skapande sången
frambragtes i ljuset.
Den kristna verldsåskådningen har tillegnat sig
dessa föreställningar och äfven i dem ingjutit
sin af evigheten förklarade ande. I begynnelsen,
heter det, hvilade mörker öfver jorden, och den
första skapelseakten var att åtskilja mörkret från
ljuset. Härmed var redan tillika den fortgående kampen
emellan dessa tvänne motsatser gifven. Mörkret blef
äfven för kristendomen den onda principen och mörkrets
furste detsamma som Guds fiende. De, som angripa
kristendomen för hvad de kalla denna persiska dualism,
d. v. s. en verldsordning, som är byggd på kampen
emellan ljus och mörker, de hafva icke betänkt den
riktigare uppfattning, som sjelfmant framgår redan
ur den ifrån sinneverlden valda bilden. Mörkret är
ingenting i sig sjelf, endast frånvaron af ljus,
förnekande utaf ljuset. Det onda är icke heller en
sjelfständig makt, endast frånvaron af det goda,
förnekandet af Guds vilja. Ljuset är icke beroende
af mörkret, det goda är icke beroende af det onda,
Guds tillvaro förutsätter icke djefvulen som hans
motsats. Dualismen, motsatsen mellan dessa makter,
är endast skenbar och öfvergående, och i tingens
fullbordan är mörkret tillmtetgjordt.
Emellertid qvarlefva hedniska föreställningar om
mörkret äfven ibland de kristna folken. Den svarta
likkistan, det svarta korset, den svarta sorgdrägten
äro qvarlefvor af den gamla hedniska mythen om döden
såsom mörkrets rike. Enligt den kristna läran om ett
lif efter döden, borde dessa sorgtecken snarare vara
hvita. Ganska vackert plägade katholikerna fordom
fira helgonens dödsdag såsom deras födelsedag till
ett bättre lif.
Ljuset är således det väsentliga, sjelfständiga
och bestående, mörkret deremot det tillfälliga,
osjelfständiga och i tiden försvinnande. Detta
öfverensstämmer med fysikens erfarenhet. Ljuset
är ett faktum, mörkret är intet. Men längre än
till att konstatera ljuset såsom ett faktum och
att anteckna dess verkningar, har icke fysiken
till dato kommit. Förgäfves uppställas stridande
hypotheser, för att förklara hvad ljuset egentligen
är; förgäfves har man sökt en förklaring i läran om
så kallade ovägbara kroppar. Ljuset undandrager sig
alla sådana materialistiska bemödanden att neddraga
dess halft öfversinnliga strålar till stoftets
verld. Det tillhör verldsbyggnaden, det är verldens
grundtanke, förnimbar för sinnena och byggande för oss
en brygga till andra himlakroppar, men dock ofattlig
och oförklarlig för sinnenas grofva verktyg. Ljuset
utgör således i sjelfva verket, äfven fysiskt taladt,
ett ingripande af det eviga i det förgängliga, och
derföre finnes heller för oss ingen sannare bild af
lifvet, sanningen, det oförgängliga, sköna och goda.
Häri måste man söka rätta orsaken, hvarföre en så
mäktig kärlek till ljuset är en naturinstinkt hos alla
nationer. Menniskoanden känner sig oemotståndligt
anslagen af den evighetstanke, som uppenbarar sig
uti ljuset, och den djupa, alldeles oreflekterade
tillfredsställelse, hvarmed hvarje lefvande, med
synorganer begåfvadt väsen betraktar den uppgående
solen, innebär det största bevis på att i jordelifvet
finnes någonting bortsväfvande, någonting aningsfullt,
som pekar på en högre bestämmelse. Schubert anmärker
träffande, att i den jordiska
tillvarons olika utvecklingsgrader det högre stadiet
alltid ingriper uti det lägre under formen af en
aningsfull, ännu outvecklad början. Så hänvisa
mineralrikets kristallformer till växtverlden,
zoofyterna och sjelfva-blommans bortsväfvande doft
ingripa i djurlifvets själ, medan den vemodiga
blicken hos många djur, oberäknadt deras konstrika
instinkter, antyder en längtande aning, sträckt mot
den med förnuft begåfvade menniskan. Men är detta
sannt, måste en sådan otillfredsställd längtan
till något högre återfinnas äfven hos menniskan,
och kärleken till det kosmiska ljuset, det evigas
representant uti sinneverlden, är ingenting annat,
än en sådan oförstådd suck, riktad mot högre verldar
och en fullkomligare tillvaro.
I norden med dess långa vinternatt antager denna
kärlek till ljuset en rörande innerlighet. Huru evigt
ny är icke här den gamla sagan om våren och sjelfva
den vigtiga naivitet, hvarmed man regelbundet hvarje
år i Januari gör den märkvärdiga upptäckten att
dagarne blifvit längre. Och sedan, när man i långa
månader lefvat uti beständigt ljus, med hvilket eget
vemod betraktar man icke den första stjernan uti den
första aftonskymningen! Om denna vårkänsla och denna
höstkänsla har sydlänningen med sina ständigt mörka
nätter intet begrepp. Yåra själar, våra intryck dagas
eller mörkna med ljusets vexlingar. Hvarje sorg,
hvarje bekymmer bäras om våren lättare, om hösten
tyngre. Och när skuggan faller öfver de gulnade
lofven och verldens portar stängas för våra blickar,
då sluta vi oss trängre tillsamman kring den husliga
härden, vid brasans eller ljusens lifvande sken;
då blir hvar känsla innerligare, behofvet af kärlek
oemotståndligare, och hela vår
| själ riktas inåt till tankens arbete eller till
ljufva pligter, som stå närmast vårt hjerta. Men
genom sjelfva natten skådar evigheten ned till oss
i stjernornas sken, och vi känna bättre ön förr,
att vi utan Gud stå öfvergifna i verlden.
Den, som en gång ensam i natten rest genom öde
nejder och sett det flammande skenet från fönstret
af en enslig koja vid vägen, kan bevittna ett sådant
intryck. Man känner sig så underbart dragen till
detta vackra sken; man vore färdig att gifva mycket,
ja att från sin lyckligare ställning i lifvet nedstiga
till denna armodets koja, blott för att få sitta en
stund vid denna husliga härd och fägna sina ögon åt
brasans intagande skimmer.
Och den, som en gång i den mörka höstqvällen stått
i en smedja eller vid en masugn och sett det
bländande skenet från härden bryta sig mot det
svarta, okända, hemlighetsfulla mörkret derute,
han kan bevittna intrycket af de båda motsatserna
bredvid hvarandra. Hans känsla dervid har genomgått
hela menskligheten. Han har framför sig Muspelhem
och Niffelhem, ur hvilka skapelsen framgick. Och
han skall icke säga, att dualismen mellan de två är
oberättigad.
Det är för öfrigt eget att gifva akt på, hvilka
barnsliga former kärleken till ljuset antager hos
alla naturmenniskor. Begäret efter det lysande,
det glittrande är ingenting annat än en sådan naiv
naturinstinkt, som uppenbarar sig i sjelfva vil-darnes
glasperlor. I flera trakter af Finland ser man ännu
en sådan barnslig lust för hjerta färger och lysande
prydnader. Finnarnes folksånger glittra af silfver
och guld. Hos många nationer yttrar sig densamma
i ett oemotståndligt begär efter prål, ordnar,
titlar. Ordensväsendet är på sätt och vis också en
naturinstinkt.
Arndt anmärker om svenskarne, att nordbons kärlek
till det lysande, det glittrande, röjer sig äfven
i hans stora beundran för granna namn, Det finnes
ingenting praktfullt i naturen, hvarmed han icke
sökt att utstyra sina namn, isynnerhet den glänsande
adeln. Men denna egenhet har också antagit större
dimensioner i Svenskarnes medfödda kärlek för allt
stort och lysande i historiens hjeltebragder, deras
kärlek till äran
| och ett odödligt rykte.
j Jag slutar här denna lilla skildring,
som för resten ligger
j hvar och en så nära, att ett barn bör begripa den.
Z. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
