Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Malla.
En berättelse af Marie Sophie Schwartz.
Det ringde till aftonsång i hufvudstadens kyrkor;
men många voro ej de som denna gång hörsammade
kallelsen. Våren och det vackra vädret hade lockat
ut stockholmarne att fira sin söndag i Guds fria
natur. Torg och gator företedde också föga lif och
rörelse.
På en större gård i närheten af S:t Johannes kapell
lekte en skara fattiga barn. Att deras kläder bestodo
af slarfvor och att nöden var deras fostrarinna var
glömdt för stundens glädje. De flesta voro må hända
så vana vid att hungra och frysa, att de icke ens
kunde tänka sig en bättre tillvaro.
Anföraren för lekarne, en tolfårig gosse, skilde sig
från de öfriga genom sitt blomstrande ansigte och
sina snygga kläder.
Han hade just ordnat en ny lek, då han fick sigte
på en liten flicka, som dragit sig från de andra och
satt hopkrupen på tröskeln till en af kojorna bredvid
porten.
»Knoga dig hit, Malla», ropade han åt henne; »du
skall vara med och leka hök och dufva och icke se ut,
som sutte du på skambänken.»
»Jag orkar icke springa», svarade Malla, »och derför
tycker jag det är roligare att höra på kyrkklockorna.»
»Ah, hon orkar inte; man kan få ondt att höra’t»,
inföll en af flickorna.
»Höra på klockorna», det låter någonting det. »Nej,
kom du», tillade en annan och högg tag i Malla;
»du ska’ bli’ dufva, eljest smörja vi upp dig.»
»Släpp henne», befallde anföraren. »Kom hit du
Stina. Vi kunna nog vara Malla förutan.»
Malla lemnades i fred, och leken var åter i full gång.
Den allmänna glädjen meddelade sig så småningom åt
Malla, och hon var efter en stund ibland de andra,
lika yr och liflig som någon af dem.
Medan munterheten var som störst, öppnades porten
och en ruskig karlfigur tittade in. Han kastade en
spejande blick rundt omkring, slank så genom porten
och smög med ljudlösa steg fram till kojan, der Malla
nyss sutit. Han försvann derefter bakom dörren och
lyckades sålunda komma in i den usla bostaden, utan
att blifva bemärkt af någon.
Ännu en timme roade sig barnen; men så började
hungern, hvilken de förut alldeles förgätit, att
allt för lifligt låta känna af sig, och de sprungo
allesammans sin kos, för att söka skaffa sig något
till lifs. Många som viste, att någon mat ej var
att vänta i hemmet, begåfvo sig till kyrkogården,
för att anropa dem, som gingo ut ur templet, om en
slant till bröd.
Malla och lekarnes anförare hade stannat qvar på
tummelplatsen för barnens nöjen. Flickan hade åter
krupit ihop på tröskeln.
»Du är bra trilsk i dag», utlät sig den tolfårige
ungersvennen, »och jag tycker icke alls om dig.»
»Det är icke snällt af Per att säga så», svarade
Malla, »jag har aldrig gjort dig något för när.»
»Har du icke? Hvem var det kanhända, som sa’ nej,
då jag befallde dig vara med i leken?»
»Jag behöfver icke lyda dig», menade Malla, »utan
jag måste väl slippa, när jag vill.»
»Åhå din stackare», utropade Per, »vet du hvar din
vilja sitter? Jo, i riset. Du lär allt få lof att göra
som jag vill, efter som min far hör till polisen och
om jag säger åt honom, sätter han in både dig och
din far, den trashanken, i kurran.»
Malla, liten tös, såg riktigt ängslig ut vid hans
tal om sin stora magt och myndighet och blickade
med fruktan och vördnad upp till den stormodiga
lekkamraten.
Per lemnade så Malla att begrunda hvad han sagt
och gick ett stycke ifrån henne, för att pröfva sin
förmåga i stenkastning på en gammal katt, som tog
sig en lur i en takränna.
»Nå», återtog Per, sedan han lyckats träffa sitt mål,
och katten med ett klagande jamande begifvit sig
utom skotthåll; »kom nu ihåg, att du icke får mucka
en annan gång.»
»Jag kunde icke springa, Per, för jag var så hungrig.»
»Jo jo, det är väl inte så godt efter matbitarne för
dig och det syns också, du är ju mager som en skata.»
Malla böjde ned hufvudet, för att dölja de
frambrytande tårarne. Hon ville icke visa sig som en
»kruka» inför lekkamraten.
Utan att inse grymheten i sina ord, tillade Per.
»Nu schappar jag hem, för att äta aftonvard se’n kommer
jag tillbaka och då ska’ här bli »luft i luckan.»
Malla såg efter honom; tårarne som hon förut sökt
hämma störtade nu utför kinderna.
»Om jag skulle gå fram till kyrkplan och begära en
slant», tänkte den hungrande flickan; »men», fortsatte
hon i tankarne, »det lär väl ej vara stort lönt. Stina
skulle slå mig, om jag kom dit. Jag vill lägga mig,
kanske jag somnar.» Malla lade sig ned på marken.
Trött, som hon var efter lekarne och utmattad af
brist på föda, inslumrade snart den lilla. Drömmarne
skänkte henne rikligen de Guds gåfvor som verkligheten
nekade henne.
»Bröd, ack bröd», mumlade hon i drömmen.
»Det var att hafva godt väderkorn», utropade Per,
som återkommit och skyndat fram till Malla.
Barnet rusade yrvaken upp från sitt hårda läger.
»Kom nu hit, så skall du få hvad du pratade om i
sömnen», utlät sig Per och tog plats på stocken,
som Malla begagnat till hufvudgärd.
Per höll en brödkaka lyftad öfver hufvudet.
»Ser du, den här är din, och så får du en bit med
af oststycket. Jag har köpt ett franskt bröd åt mig
sjelf; du är inte van vid sådant, och kakan kan vara
god nog för dig.»
Malla förtärde sin kaka med mycken begärlighet. Hon
var nu så glad och lycklig och skämtade helt sorglöst
med Per, som var rigtigt belåten med sig sjelf och
sin beskyddareroll.
Deras aftonvard var slutad. Flera af kamraterna kommo
tillbaka. Stina gick stolt i spetsen och mumsade
på mandelbröd och karameller. De andra sågo med
afundsjuka ögon på läckerheterna och trängde sig kring
henne, för att få en smakbit. Stina var likväl icke
hågad att dela med sig. Från böner var öfvergången
till hotelser lätt, och i en hastig vändning hade
en gosse ryckt till sig ett par karameller; Stina
var ej sen att gifva honom ett slag vid örat, som
betalades med samma mynt. Nu grep Stina honom i håret
och lufvade pilten af hjertans grund. Hennes ogenhet
hade emellertid förskaffat Stina fiender. Några af
kamraterna rusade också fram, kastade henne till
marken och bearbetade hennes ryggtafla och öron med
händerna; andra, som förmodligen funno striden för
ojemn, togo hennes parti. Slagsmålet blef allmänt och
gården, som ej långt förut uppfyllts af glada röster
och klingande skratt, genljöd nu af den tappra skarans
vilda skrän.
»Hvad, edra s–ns ungar, slåss ni på sjelfva Söndagen»,
dundrade den ene af ett par polisbetjenter, som,
under det bataljen var som ifrigast, kommit in på
gården. »Packa er bara härifrån och hem till ert,
eljest ska’ här bli annat af.»
Kämparne släppte ögonblickligen sina tag i hvarandras
hår och kläder, de höjda knytnäfvarne sänktes och en hvar
tog till fötterna, så att i nästa ögonblick var af hela
skaran endast Per och Malla qvar på valplatsen.
»Hör på, Per», återtog polisbetjenten, »har du sett
till den der skoflickaren som bor här. Vet du om
han är hemma?»
Per såg på Malla, som darrade i hela kroppen och
svarade derefter i sin tvärsäkra ton:
»Nej, pappa, det tror jag inte, för dörren är läst. Han
är väl ute och super igen, inte annat jag kan förstå.»
»Man får väl ändå för säkerhet skull se efter», menade
den andra polisbetjenten och gick fram till kojan,
genom hvars dörr karlen smugit sig in.
Malla störtade fram och utropade gråtande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
